I en liten svensk by på 70-talet kunde man vara ute och leka från morgon till kväll utan att föräldrarna blev oroliga. Då samlade vi getingar i en burk på sommaren, hade nyponkrig och levde rövare i det som vi kallade “lilla skogen”. Lilla skogen var inte mer än en dunge överlevande träd efter bygget av vårt kvarter men ändå så pass stor att man med lätthet kunde leka krig och bygga kojor i. Äppelkart kastades rakt ut och upp i den tomma kvällsluften för att höra en fladdermus komma och plocka den i farten, eller åtminstone trodde vi att det var så. Jag vet än idag inte om det är sant om fladdermöss gillar äppelkart eller om dom verkligen kan fånga dom i flykten, men jag tänker inte ta reda på det för då kanske min illusion från barndomen försvinner och nej, jag hade aldrig sockiplast.
På sommaren spelade vi landhockey hemma på gatan och det fanns alltid någon som man kunde leka med. Bollen i burken, dunkgömme och fotboll var lika frekvent som kvartersfesterna på gröningen precis bakom husen. En stor del av de vuxna kvartersinvånarna dukade upp långbord på sommaren för att grilla, äta och dricka sprit, och under hela kvällen lektes det. Säckhoppning, brännboll och sådana där konstiga “tandemsommarskidor” d.v.s två plankor med rep i båda ändarna som fyra personer ställde sig på och skulle ta sig fortast fram med. Folk var glada och alla gillade att umgås.
På vintern hade jag två backar att åka pulka och snowracer i. Vad jag minns så var dom väldigt stora och långa men jag antar att om jag skulle åka tillbaka för att kolla så är det inte mer än en kulle och 10 meter från topp till botten, men det var ändå där jag hängde. Jag släpade den där snowracern efter mig, trött efter en lång lördag i backen bara för att komma hem till en kopp varm choklad och en kväll framför TV:n. Ibland var jag stressad eftersom jag höll på att missa “Automan” eller “Knight Rider”.
På något sätt håller dom där programmen inte idag och min son, som ser på Knight Rider idag på sexan sitter och hånler lite lätt när jag berättar att det var det häftigaste man kunde se när jag var lika gammal som honom.
..och musiken var hela tiden en central punkt i mitt liv.
..och så hade jag den där sköna hatkärleken till min storebror hela tiden, men jag vet idag hur mycket han hjälpt mig och hur han alltid har varit min bästa vän.
Minns du något av 70-talet eller är jag ensam om det?
7 Kommentarer:
Härligt att ägna sig lite åt nostalgi-tripperi så här en gråmulen lördag. Jag ar skrivit lite om mina här:
http://spaceagegrandma.wordpress.com/2010/02/02/1979/
Nästan lite synd om dig Martin, att du aldrig provat sockiplast, dom var faktiskt sköna! :-D
Ja, jag har hamnat i en rejäl nostalgivecka haha.. men jag gillar det. :)
Var inne och läste på din blogg och kommer självklart följa den från nu.
You're welcome ,-)
Förresten, vad ÄTER dom egentligen...fladdermössen?
haha.. jag vet inte och jag vill inte veta! :-D
jag håller inte med om att musiken var banalare på 70-talet, det beror nog mer på att du ändrat musiksmak själv o lyssnar på musik med större mening nu. Ta velvet underground eller The Who, eller David Bowie, Jimmy hendrix Iggy pop eller många andra och jämför med all denna skvalmusik som är så fruktansvärd banal idag, bara för produktionen skull.....
Ann
@Ann: Du har rätt i att den kanske inte var banalare rent generellt. Musiken på 70-talet var mer utforskande och till skillnad från idag så var det inte helt lätt att göra en snygg produktion hemma i stugan så det krävdes mer kunskap från producenterna då..
Minns inte själv 70-talet men tidigt 80-tal var ju snarlikt, så visst känner jag igen mig i din beskrivning. Härligt inlägg!
Skicka en kommentar