I en liten svensk by på 70-talet …

I en liten svensk by på 70-talet kunde man vara ute och leka från morgon till kväll utan att föräldrarna blev oroliga. Då samlade vi getingar i en burk på sommaren, hade nyponkrig och levde rövare i det som vi kallade “lilla skogen”. Lilla skogen var inte mer än en dunge överlevande träd efter bygget av vårt kvarter men ändå så pass stor att man med lätthet kunde leka krig och bygga kojor i. Äppelkart kastades rakt ut och upp i den tomma kvällsluften för att höra en fladdermus komma och plocka den i farten, eller åtminstone trodde vi att det var så. Jag vet än idag inte om det är sant om fladdermöss gillar äppelkart eller om dom verkligen kan fånga dom i flykten, men jag tänker inte ta reda på det för då kanske min illusion från barndomen försvinner och nej, jag hade aldrig sockiplast.

På sommaren spelade vi landhockey hemma på gatan och det fanns alltid någon som man kunde leka med. Bollen i burken, dunkgömme och fotboll var lika frekvent som kvartersfesterna på gröningen precis bakom husen. En stor del av de vuxna kvartersinvånarna dukade upp långbord på sommaren för att grilla, äta och dricka sprit, och under hela kvällen lektes det. Säckhoppning, brännboll och sådana där konstiga “tandemsommarskidor” d.v.s två plankor med rep i båda ändarna som fyra personer ställde sig på och skulle ta sig fortast fram med. Folk var glada och alla gillade att umgås.

På vintern hade jag två backar att åka pulka och snowracer i. Vad jag minns så var dom väldigt stora och långa men jag antar att om jag skulle åka tillbaka för att kolla så är det inte mer än en kulle och 10 meter från topp till botten, men det var ändå där jag hängde. Jag släpade den där snowracern efter mig, trött efter en lång lördag i backen bara för att komma hem till en kopp varm choklad och en kväll framför TV:n. Ibland var jag stressad eftersom jag höll på att missa “Automan” eller “Knight Rider”.
På något sätt håller dom där programmen inte idag och min son, som ser på Knight Rider idag på sexan sitter och hånler lite lätt när jag berättar att det var det häftigaste man kunde se när jag var lika gammal som honom.

..och musiken var hela tiden en central punkt i mitt liv.

Nästan hela min familj och släkt spelar något instrument och det var alltid någon som plinkade på en gitarr eller en elorgel, som var populära då. Musiken som släpptes då var lite banalare och lite enklare men ändå så jäkla bra och en som var väldigt tongivande på 70-talet var Michael B. Tretow som producerade ABBA och gav dom deras sound. Just då var jag inte så inne på ABBA som jag var på Paul Paljett med sin sång om Guenerina och man hör att Tretow har sitt finger med i spelet här. Idag lyssnar jag mest på ABBA och Tretow när jag kommer i nostalgiläge och visst lät livet lite enklare då? Eller min känsla kanske bara är sådan eftersom jag var 10 år och fortfarande barn då? Nej, det var inte enklare då. Det bara känns så…

..och så hade jag den där sköna hatkärleken till min storebror hela tiden, men jag vet idag hur mycket han hjälpt mig och hur han alltid har varit min bästa vän.

Minns du något av 70-talet eller är jag ensam om det?

Technorati-taggar: 1970,Paul Paljett