Jag fyllde 49 år fredagen den 11 februari 2022 och blev gratulerad av nära 100 personer på Facebook och det kändes ju bra. Tack, tack alla ni som gratulerade mig på ett eller annat sätt. Tack alla ni som la tid på att skicka via sms, mail, messenger, Whats app och allt vad det nu heter. Det värmer och jag är glad att ni finns där, uppmärksammar mig, blir uppmärksamma och hojtar till i ett; "Jag finns här och kommer ihåg dig. Grattis på födelsedagen Martin!
Men där tar ofta konversationen slut med alla mina gamla vänner. Visst skulle den ha fortsatt?!
- Vad gör du nuförtiden?
- Jag jobbar mest med mitt företag men just nu är det ganska lugnt. Själv då?
- Jotack, jag är kvar på mitt gamla jobb .. och det är ju inte riktigt läge att byta nu i pandemitider och allt.
- Ja, hur har ni klarat er? Har ni blivit smittade?
- Inte jag, men min sambo låg i feber och hostade ett par dagar. Den är ju lite mildare nu vad jag förstår, omikronvarianten.
Och så skulle vi konstatera att alla ändå kommer gå igenom coronasjukdomen och så skulle vi börja prata om att träffas för att återknyta kontakter.
Men, hur kommer det sig att vi inte gör det? Är det ålder? Är vi äldre och tröttare?
Jag har inte gett några nyårslöften, det vet ju du som lyssnar på podden Hälsovalet med Samantha och Martin - men jag har lagt en nyårsintention och det är att vara mer social än vad jag är idag. Mer vänner på besök eller att besöka och mindre häng i soffan framför TV:n och filmer. Får se hur det går.
"Men Martin.. ska du inte nämna något om att du faktiskt publicerar detta som ett inlägg på den gamla och döda bloggen Kärleksförklaringar till Förbannelse???"
Jo, det kan jag göra. Det är en ren slump utan någon större tanke mer än att jag saknat skrivandet och bloggen lite.. den finns ju där. Lever sitt egna liv med ett antal besökare varje månad. Jag tänkte; varför inte lägga inlägget där??
Jag gillar ju retrosaker och varför kan inte jag vara den som leder "bloggretrotrenden 2022"? Vi var många som bloggade då i början av 2000-talet och jag saknar er och era bloggar. Tyskungen, Att vara Charlie Shulmans pappa, Bitterbloggen, Spaceage Grandma och allt vad de hette och kanske fortfarander heter. Ska kolla sen när jag är klar med inlägget.
Det fanns en tid när bloggandet var stort och då framtidstron på det digitala fortfarande var växande, lockande, spännande och inspirerande. Nu är det digitala vardag, korv med mos, novemberdimma och ärtsoppa. Inget förvånar och överraskar längre även om det presenteras nya saker och möjligheter hela tiden.
Nåja, jag ska inte stanna kvar i den tanken så länge. Nu är det kaffe och jag har gjort ett inlägg på Kärleksförklaringar. Jag är nöjd. Är du?
