Sommarminnen

När jag och min bror var små knoddar på 70- och 80-talet hyrde vår mamma och pappa ofta stugor runt om i landet på somrarna. Det var inte så fett på den tiden och utlandssemestrar var inte att tänka på men jag kan inte säga att jag saknade eller längtade efter att få sitta i ett flygplan för att åka tre fyra timmar till en semesterresort och ett hotell i ett land där jag inte kände till språket. Dessutom var det inte heller så vanligt bland mina vänner att man gjorde det så man kände sig inte särskilt utanför efter sommarlovet.
För ett barn räcker det ofta med bara ett miljöombyte för att uppskatta sommarlovet. Jag har sagt det förut och säger det igen... Jag älskar den svenska sommaren med surrande bi, kliande myggbett och blomsterängarna som vajar i sommarbrisen. De sena sommarkvällarna när det blir sådär lagom ljummet och när doften av dagg känns väldig nära.

På vägen till jobbet i morse tänkte jag på dom somrarna. Att någonstans där vid en Småländsk insjö eller i en liten stuga i Dalarna blev jag nog den jag är nu.

Jag kommer t.ex. ihåg stugan och sommaren då jag först hörde Erasures "Oh L'amour" och Anekas "Japanese Boy". Det kan har varit 83-84 någonstans och jag var 11 år. Jag hade med mig en liten monokassettradio och ett inspelat band (Ni kommer säkert ihåg dom där svarta inspelningsbanden som hette "Track"). Jag låg i en våningssäng av furu och lyssnade på dessa låtarna om och om igen. Förresten… jag älskade våningssängar, och jag och min bror bråkade alltid om vem som skulle få ligga överst. Det slutade alltid med en kompromiss genomförd av våra föräldrar. Halva tiden var! Lite sura över att ha blivit övertygade om att det där faktiskt var rättvist gick vi med på det. Hur som helst, jag spenderade mycket tid framför den där kassettradion, lyssnade på musik och tänkte att "det där ska jag göra. Musik... det låter så kul!".

Den sommaren hade vi tagit med en grön kanot som min pappa hade tillverkat i glasfiber. Ja, det är sant. Han hade gjort den själv eftersom min pappa är en jag-kan-göra-allt människa och han kunde fixa, laga, bygga eller uppfinna i stort sett vad som helst. Han var verkligen min idol på den tiden och den där kanoten har blivit ombyggd till både segelbåt och motorbåt allt efter vad han ville ha och behövde. Innan den kasserades vet jag att pappa gjorde den en meter kortare eftersom det bara var han som paddlade med den när jag och min bror blev vuxna. Lite sorgligt egentligen. Ett tydligt bevis på att allt så småningom kommer att vissna och försvinna.

Den sommaren paddlade vi ofta hela dagarna.. jag, min bror och min pappa. Långt ut på sjön och in i små små åar, vi rundade små öar. Ibland gick vi land på någon av öarna och allt kändes som ett spännande äventyr. Som om man var en pirat eller sjörövare på skattjakt. Ibland kunde vi göra upp en eld där på någon av öarna och grillade korv över den öppna elden. Vi satt och pratade om var vi var och vem som hade varit där innan oss. Kanske fanns det en skatt på ön?! Allt var liksom lite mer spännande då.
Då när man var 11 år.

På kvällarna spelades det alltid spel av någon sort och om jag inte missminner mig helt så hade vi med oss ett Trivial Pursuit den sommaren. Ja, TP den första, gröna versionen. Vuxenfrågor! Jag kan bara ana med vilket tålamod föräldrarna vred och vände på hur vi kunde få svara. Ett årtal fick träffas med närmaste årtionde och så vidare. Antagligen tillverkade dom egna frågor när det kom något som vi absolut inte kunde känna till. Jag TROR att dom gjorde det i alla fall för vad jag kommer ihåg så svarade vi rätt på en hel del frågor.

 Och mamma var alltid den som fixade en fika, en god middag. Tog fram saft och bullar till oss som vi smaskade på när vi låg på bryggan helt utmattade efter ett långt och härligt bad. Och jag bara älskade dom där morgnarna när man vaknade och frukosten stod på bordet. Juice, filmjölk, rostat bröd och ost. Radion stod på och man satt och tuggade under tiden man funderade på och diskuterade vad man skulle göra under dagen. Bada? Fiska? Sola? Bygga en koja? Spela fotboll? Det fanns bara roligt. Jag har nog aldrig tackat mina föräldrar för allt dom gjorde för oss, mig och min bror.

Nu är det räkningar, jobb, ansvar att vara förälder, fixa bilen, städa, damma, plocka undan och en massa måsten. Då är dom där sommarminnena ovärderliga. Minnen som man kan tänka på i vardagen och minnas med ett leende på läpparna, och när jag ser min egen son springa på gräsmattan lika gammal nu som jag var då, känner jag hur blödigt ett manshjärta kan vara. 

Som när jag sitter vid datorn och jobbar, tittar ut genom fönstret och ser honom spela fotboll med sina vänner. Han skrattar som om det inte fanns ett bekymmer i världen och jag fäller en tår av lycka och kärlek till livet. Jag förstår att det inte finns något viktigare, hur jobbig vardagen än kan vara så finns det inget annat till slut mer än min kärlek till honom. Då skiter jag i alla räkningar, jobb och måsten. Då ska jag också spela fotboll och ha roligt tillsammans med min son och hoppas att han får samma känsla av sin barndom som jag har, när han blir äldre.

Jag lever på minnet, och tanken på resten som är kvar.

Gå nu in på Loveorhatebloggen och läs mer om barnuppfostran

Technorati-taggar: Sommar,Erasure,Aneka,Oh Lamour