Ännu en grå dag

Jag går den regnvåta vägen som leder till byns lokala pub.
Väl där får jag ett par trötta leenden och slitna skämt som bekräftelse på att jag är välkommen men man ser i deras ögon att dom skulle vilja vara någon annanstans. Med dagens rätt i handen och luvan uppdragen över huvudet leder mina steg tillbaka till det trygga hemmet, den trygga värmen och den väntande ensamheten.

Tittar in genom ett fönster när jag går, där bråkar två killar lite på skoj om en nalle. I ett annat fönster har man precis dukat fram kvällsmaten och familjen sätter sig ner till ett dukat bord.

Jag går vidare och tänker ”Tänk vad skönt att slippa alla måsten och krav, tänk vad skönt det är att slippa den där vardagen som så många sliter med. Familj, jobb, barn, bilen, sommarstugan...”
”Packa alltid lätt som om du alltid är på resa”. Jag ska inte ta på mig en massa måsten och laster som kan hindra mig från att göra det jag vill göra. Jag ska inte vara som alla andra… fast å andra sidan så är det väl så alla tänker. Gör dom inte det, är dom konstiga. Eller är det jag som är konstig här?