Vi är så många som söker efter den där slutliga och ultimata lyckan. En person att fästa sina känslor vid och en plats att vila när livet ler skrattande hårt mot en. Ett snett hånfullt leende.
Ställer vi för höga krav eller har vi inte levt upp till andras krav? Jag kräver inte mycket av den jag träffar, jag kräver däremot mycket av känslan jag känner för den personen. Om jag inte räcker till för en person så finns det alltid en annan människa som uppskattar den jag är och vill vara. Det är där jag stannar.
The Real Mymlan säger idag att hon har bränt allt krut och inte har mer att ge. Orkar och kan inte bli sviken mer. Men hon vill ändå leva. Ser ljuset i tunneln. Då måste det ju finnas mer. Mer längtan och en stor vilja. Många av oss som bloggar gör det just för att det inte finns så många andra i närheten att dela med sig av sina erfarenheter till. Många säger sorgligt, jag säger tack. Tack för möjligheten att göra sin röst hörd och tack för alla som läser. Jag säger tack till Mymlan som gett mig, som för henne är en okänd person så mycket. Först Spotify men främst en länk på sin sida så att fler kommer in till “Kärleksförklaringar till förbannelse” och läser!
Så fort man blir likgiltig och inte bryr sig har man gett upp. Jag vägrar ge upp mitt sökande efter det som gör mig till den bästa människan jag kan vara. Om det är utan någon som går bredvid mig vid min sida så må det vara så. Jag vet bara att jag vill bli bättre, en bättre man och en bättre lösning. Mitt arbete och sökande är inte klart och jag hoppas faktiskt att det aldrig blir klart… att jag inte blir riktigt färdig och att jag hela tiden drivs av en vilja att utvecklas på det ena eller det andra sättet. Nöjd men aldrig färdig förrän den dagen jag inte ska finnas längre. Då ska jag vara klar, hoppas jag tajmar det rätt. ;-)
Nu när jag ändå är inne på det där så får jag kanske berätta om en svart tanke som jag har men ändå en vacker tanke. Jag menar dom gånger jag tänker och funderar på vem som ska finnas där vid min sida när jag drar min sista suck. Barn? Fru? Någon som bär mitt hjärta? Vänner? Vad skulle jag säga till dom? Och vad skulle dom säga efteråt?
Det är väl det betyget man får då, som verkligen betyder något. Vad lämnar jag kvar?
Det finns inget ge upp, inget “jag kan inte, orkar inte” och inget som är lätt att nå. Vissa saker går man igenom på gott och ont. Men det är dom sakerna som gör att lyckan känns lite mer, är lite tydligare och mycket vackrare än någonsin när den kommer.
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar