Excalibur

Jag har ett svärd i mitt hjärta
men det är inte ett svärd jag vill något ont.
Jag vet att det kommer sitta där ett tag
så varför ska jag tycka illa om det?

Det är bättre att vänja sig vid tanken
att det existerar i mig hela dagar och nätter.
Till den dagen det trillar ut av sig själv.
Jag har försökt dra ut det på egen hand
men igår var jag tvungen att be om hjälp.

Jag har Excalibur i mitt hjärta.
Den som lyckas dra ut det får kungariket.
Jag bad den som placerat det där
att dra ut det men hon lyckades inte.

För jag ville verkligen att det skulle vara så
att hon var så pass angelägen om det.
Hon lyckades mildra svedan lite men inte smärtan.
För jag tror att den som ska ta det
måste vara angelägen om att det inte bör vara kvar.

Någon som är ärlig och rättfärdig,
som vill äga det.
Någon som kan hantera det utan att skada sig
eller mig, och som inte är rädd...

Jag kommer sakna svärdet när det är borta
men det är inte bra för mig att leva med det och förblöda.
Undrar vad dom händer när det är borta?
Kommer jag vara hel eller kommer jag för alltid var kluven
av den knivskarpa eggen som så vackert och lätt gjorde ett snitt och la sig till rätta.

Jag har Excalibur i mitt hjärta.
Den som tar det får mina nätter, mina dagar
och allt däremellan.

Jag har Excalibur i mitt hjärta.
Den som tar ut det får hela kungariket.
Så länge det sitter där måste jag skydda det
från regn och snö, rost och repor.

Så länge det sitter där måste jag putsa det
så att det alltid är skinande blankt.
Inget damm eller smuts ska inflammera mig
och göra mig sjuk igen.

Jag har Excalibur i mitt hjärta
Den som tar det får mina nätter, mina dagar
och allt däremellan.

Technorati-taggar: Dikt,ensam,kärlek