Aldrig ensam

Hon säger till mig att hon mår dåligt och att hon måste ta sig ut. Allt jag kan och vill göra är att stötta henne så gott jag kan, men eftersom det är många mil mellan oss känns mina försök otillräckliga och tafatta. Vi har pratat oss igenom många kvällar och nätter i telefon och vi har stött och blött allt man kan stöta och blöta när det kommer till förhållande, kärlek, fnitter och musik. Hon säger att hon vill stänga av honom men förklarar samtidigt hur svårt det är. Jag säger till henne att hon inte ska vara den andra kvinnan så som han verkar vilja ha det och att ta bort honom är troligtvis det bästa hon kan göra.

“Då blir jag ensam och jag vet inte om jag orkar det”, säger hon med en darrande underläpp. Hon frågar mig hur jag alltid kan vara så snäll och varför jag alltid ställer upp på henne. På det vill jag svara att det beror på att hon under lång tid fanns där för mig. Hon lyssnade och pratade med mig när jag behövde det. Hon skrattade tillsammans med mig och var min vän i gråa och bittra dagar. Hon har fått mig att känna hur min närvaro var betydelsefull för henne när hennes dagar var låga, och hon tog bort min känsla av ensamhet. Jag ger helt enkelt tillbaka en del av det nu när jag är stark.

Det är väl det vänner är till för? Att ta bort känslan av ensamhet?

Jag hörde denna låten av Jonathan Johansson för första gången på radion idag och efter bara fyra sekunder satt jag i bilen och sa “fan, vad bra” högt för mig själv. Den reaktionen har jag inte fått på länge. Det är kanske därför solen sken idag?

Technorati-taggar: Jonathan Johansson