Ibland önskar jag att jag kunde säga alla de rätta sakerna på rätt ställe men så kommer jag att tänka på hur tråkigt det är med människor som inte kan göra några fel. Då tänker jag att jag skulle kunna be om ursäkt de gångerna som jag säger något opassande men så kommer jag att tänka på hur tråkiga de personerna är som springer omkring och ursäktar sig för att de inte är perfekta. Det finns inga perfekta personer. De som ändå tror sig vara perfekta är de som visar sig vara det allra minst.
Om jag nu har dessa funderingar.. kan det vara så att jag ser mig själv som perfekt och insiktsfull eller sätter jag mig själv på för höga hästar nu igen? I en tid då vi ska ta ställning och tycka till om allt tycker vi ända bara mest om oss själva.
Nu har både Jonas på 
Vi som är singlar och som har varit det ett tag lär ju ha byggt upp vår egna vardag till något som ingen får komma och rubba. Vi kan träffas och prata. Vi kan till och med tycka att den andra personen är intressant att få träffa igen men när det väl kommer till kritan så letar vi fel. “Nej, h*n gillar inte rödvin”, “Nej, h*n tycker inte om att se på de filmerna jag vill se”, “Nej, h*n kör en ful bil”, “Nej, h*n är nog inte min typ”, “Nej, h*n är lite tjock”, “Nej, vad skulle mina vänner säga om jag kom med honom/henne?” o.s.v… Erkänn. Visst är det så? Visst går vi och tror att den perfekta personen står runt hörnet och väntar? Visst har vi gått runt många hörn för att till slut stå någonstans där man började igen? Och visst är det väl så att medan vi letar så är det bra med bekräftelser längs vägen?
Ibland, men bara ibland är förtonåringar medgörliga. Som igår när Simon skulle klippa sig och jag skulle ta en bild efteråt för att visa nära och kära hur det blev. Normalt skulle det bli protester men inte igår minsann. Det frodas en narcissist vid min sida, eller åtminstone en person med ett stort ego. 
Det visar sig att han är från Nigeria. Vi pratade om fotboll och hur Ghana skulle ta sig vidare i VM. Vi pratade om Lars Lagerbäck som är förbundskapten för Nigeria just nu. Han avslutade med “Take care man, I have to go…” och jag vände mig om för att gå in igen. En synnerligen trevlig man.
Jag var och köpte lite mat i thaivagnen som står nere i byn. När jag kommer hem upptäcker jag att attityden som kocken visade mig när jag beställde går igen på påsen maten kommer i. Allt är skit!
Om allt blir som det är tänkt idag kommer jag och en vän till mig njuta av en picnic vid Vombsjön. Det blåser lite javisst, men där vid sjön när kvällen lägger sig brukar det vara lä. Vi hoppas på det. Då kommer gårdagens rester fram. Stekt nypotatis, sillen, gräddfilen, gräslöken, salladen med fetaost och en eller två öl. Det är rätt bra ändå, eller hur?
För ett tag sedan berättade du för mig att du träffat en man och att du blev galet förälskad. Jag kunde nästan inte med ord uttrycka hur glad jag var för din skull men jag vet ju hur du fungerar. Finns han kvar? Tog han med dig till Italien? Finns DU kvar hos honom? Men det största frågetecknet jag har är om det spirar liv i dig just nu? Jag hoppas det. Jag hoppas du har hittat det du sökte. Jag hoppas att du fortfarande lagar pannkakor och äter special K på kvällen. Jag hoppas din gitarr är stämd och jag hoppas du hittat din plats i en större stad. Jag hoppas du mår bra och jag hoppas passionsblomman finns kvar för den blommar så vackert. Jag hoppas att passionen är din. Är den det?
“Du måste lära dig att tyda signalerna” sa en kvinnlig vän till mig någon gång förra sommaren och från och till sedan dess har jag funderat på det där. Du måste lära dig tyda signalerna.. Vilka signaler? Som säljare ser jag alla svar som inte är ett direkt nej som en köpsignal. Börjar kunden ställa frågor om produkten så är det genast en signal till att han eller hon är intresserad av vad jag har att erbjuda. Alla frågor som ställs ska vara öppna frågor som man inte kan svara ja eller nej på. Frågor som inleds med vem, vad, var, vilka, hur och när.
“Ta den gröna linjen mot Gullmarsplan”. Det var så han sa och gick därifrån. Den inbitne stockholmaren till tjejen som inte visste var hon skulle ta vägen när jag såg henne utanför T-Centralen. Hon irrade omkring lätt förvirrad med ett headset i örat och jag kunde höra henne säga något om att dom inte hade pengar. En timme senare såg jag henne igen på perrongen där tåget till Malmö skulle gå ifrån. Jag undrar var hon skulle egentligen? “Ta den gröna linjen mot Gullmarsplan” sa han. Sedan dess har jag nynnat på 
Bloggvärde.se säger att denna bloggen är värd 125.803 kr men till er läsare tänker jag rea ut den till halva priset. För bara 62.901,50 kan den bli er. Sätt in pengarna på mitt konto så mailar jag över inloggningsuppgifterna med återvändande mail ;). Jag bjuder på en kopp kaffe vid färdig transaktion. Det är bara att slå till!
Det var inte i schack han lyckades vinna över mig. Monopol blev spelet som Simon till slut besegrade mig i. Bankrutt, förnedrad och lätt utskrattad erkände jag mig besegrad när jag skulle lägga in 25.000:- för Diplomatstaden med fyra hus. Allt jag hade var 2300:- och ett gäng intecknade gator…
Igår ville jag lägga ut Simon till försäljning billigt eftersom han var skyldig till en "olycka” som innebar att det inte bara var jag som fick kaffe på mig utan även min laptop. Slutligen insåg jag att det skulle bli svårt att få vettigt betalt för honom så jag lägger ut en bilstereo istället.. och går och kramar honom en gång till.
Ni som läste här igår såg säkert att jag köpt 
Ofta fanns det en båt på plats som vi använde för fiske eller utforskande av en liten ö i någon liten svensk insjö. “Sitt still i båten..” var ord man ofta fick höra från pappa som säkert oroade sig för att någon av oss skulle trilla i vattnet lika mycket som jag skulle göra om jag var ute med 
Jag: Hej hej, jag är hemma nu? 
morgondagen. 
