När jag får oväntat besök

Jag har en besökare här hemma. Strövaren kallar jag honom, eller om det är en hona? Jag vet inte. Låt oss anta att det är en hane. 

Det känns lite som när Kevin Costner dansade med vargar 1990. När vi först stötte på varandra så sprang Strövaren iväg som skjuten ur en kanon. Mötet var kort och intensivt. Hans nerver låg betydligt mer utanpå än mina gjorde och jag trodde det var det sista jag såg av honom. Men i fredags såg jag honom igen. Han smög nyfiket omkring utanför min altan på vad jag tror är jakt efter något att äta och det är mycket möjligt att det finns kvar kattpellets på altanen efter mina två katter som gick bort för inte så länge sedan. 

Igår när jag var ute på altanen hittade jag honom liggande på en av stolarna. Först blev han stel av skräck och tog sats som för att springa därifrån men hejdade sig precis i steget. Kanske ville han testa mig? Han ville säkert se om jag är ett farligt monster som tänker äta upp honom om han tittar bort. När jag sedan började prata med honom blev han nyfiken... fortfarande blickstilla sänkte han huvudet och tittade på mig lite förläget som för att säga; "Jag vet, jag bor inte här men jag har inte någon annanstans att ta vägen. Kan jag inte få vara här på altanen? Jag lovar att inte störa dig".

Det är klart han får stanna om han vill men först måste jag ju kolla så han inte har gått vilse och kommit bort ifrån sin ägare som mycket väl kan vara ett barn som just nu sitter och saknar sin katt mer än allt annat i världen. Men tänk om det är så att han blivit utstött av sin familj och inte får komma tillbaka? Då får han bo hos mig och då måste ju Strövaren få ett riktigt namn.