“Hennes förra förhållande hade skadat henne, sårat henne och hon blöder än. Det är svårt för henne att ta sig tillbaka från förtrycket av en tyrann, en människa som vek upp alla hennes dåliga sidor och som talade om hur synliga dom är. Hur dåliga dom är. Till slut trodde hon på den där mannen. Hon stängde dörren och låste om sig och hon har inte kommit ut än.
Jag frågade vad som skulle krävas för att få henne att komma ut igen. Om det var något speciellt som skulle få henne att tro på sig själv igen. Orden hon svarade med betydde inte så mycket som uttrycket i hennes blick som berättade hur hon ville känna trygghet. “..men jag vet inte om jag vågar. Jag vet inte om jag vill riskera allt det där igen”, sa hon samtidigt som hennes hand strök bort en hårtest från kinden och blottade en sargad själ.”
Ur “Nästan perfekt, snart” där av Martin Hansson
7 Kommentarer:
..kommentar känns överflödigt, du vet varför :)
Du skriver fantastiskt bra
@Erica: Tack å tack! :-D
... det är just det, man vet inte ens om det är värt att våga.
@Ulrica: Jag är nog en av dom som hellre vågar, slår sig, skrapar knän och får bulor i huvudet. Vill inte vara en av dom som säger att det inte går. Fast, jag förstår varför man tvekar ibland. Det är väl så att det måste vara tillräckligt intressant för att prova. Det måste locka tillräckligt.
Jag tror det är skillnad på att skrapa knän och att få ett sår så allvarligt att man betvivlar att man överlever ett till... Det gäller då att bearbeta och läka, då kommer man ut starkare och tåligare på andra sidan, och nästa gång man slår sig gör det inte lika ont, och det läker snabbare. Man kan aldrig undvika att bli skadad, men man kan välja om man vill vårda sitt sår eller läka det... Jag vårdade och skyddade mitt sår i 10 år, och inte förrän jag förstod vad jag höll på med kunde jag bearbeta och börja läka. Det går, jag lovar:)
//P
@Anonym: Jepp, det går och jag tror att kvinnan som inspirerade till texten blir lite tryggare av att läsa din kommentar.
Skicka en kommentar