Förespråkarna talar om att skapa relationer till sina kunder (eller väljare om man är politiker) via kanaler som Twitter och Facebook. Man ska visa att man är en människa av kött och blod, skapa en personlig sfär och på så sätt stärka sitt varumärke. Som företagare eller politiker är det enligt den “nya” marknadsföringen viktigt att finnas på Twitter, Facebook och andra communitys där kunderna och väljarna rör sig. Man ska visa att man är en människa som handlar mat, byter blöjor, hämtar på dagis, festar med vännerna och är bakfull på söndagen utöver den information man kan ge om sina tjänster, ambitioner som politiskt parti och/eller om varorna man säljer.
Jag är skeptisk.
Min högst personliga åsikt är att jag skiter högaktningsfullt i om min radiohandlare ska ge blommor till sin fru på deras bröllopsdag enligt egen utsago på Twitter. Eller om Fredrik Reinfeldt “dricker lite rött tillhörande en fantastiskt god middag med Filippa”. Jag väljer inte Reinfeld för det som inte står i Moderaternas partiprogram utan för att han har politiska åsikter som skulle kunna vara mina. Jag köper min TV hos den handlaren som har just den jag vill ha, till rätt pris och som kan leverera i tid. Inte för att han är en människa på Twitter.
Som sagt, detta är ju som jag tänker och jag kan ju inte påstå att jag representerar resten av befolkningen (jag kanske är ute och reser här och har missuppfattat hela grejen). Dessutom undrar jag hur man som partiledare eller företagare ska hitta tid för att vara aktiv på de sociala nätverken. Sånt som en pressekreterare tidigare gjort ska alltså falla på en person som redan nu har häcken och kalendern fullbokad. Begär vi inte lite för mycket av dom nu? Mymlan menade att man ju kan ha Twitter med sig överallt i telefonen. I taxin, i väntan på annat och toaletten. Kom igen… vad säger ni om det?
Är det bara jag som tänker såhär? Vill marknadsförarna stärka ett varumärke genom att få konsumenterna att titta bort ifrån kärnverksamheten eller partiprogramet? Dessutom är Twitter uppbyggt så att man måste följa någon för att få reda på vad denne skriver. Säg att den du följer har ett par tusen följare. Din kommentar eller fråga till honom/henne faller lätt genom stolarna, du tycker det är nonchalans och arrogans och vips, du har hittat en anledning till att inte tycka om denna personen mer. Twitter kan alltså skapa ett agg mot personer du inte hyste agg mot tidigare.
Bloggar däremot, är en annan femma. Då har bloggaren tid att besvara kommentarer och man har en möjlighet att hänga med i konversationen på ett sätt som Twitter inte kan erbjuda.
Vad är dina tankar om detta?
p.s. jag gillar Twitter och använder det ofta för att hålla kontakt med vänner eller som förströelse när jag har lite för mycket tid över. Nu ska jag snart lämna detta ämnet för en stund och bli mer privat här på bloggen igen.
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar