Bengt-Åke Gustavsson

Jag har precis sett Sverige slå Kanada med 3-1 i VM-Hockeyn och såklart känns det jäkligt bra inför fortsättningen av turneringen. Det är idel unga friska spelare med jävlar anamma i det svenska laget men jag undrar var dom får det där jävlar anamma ifrån? För inte kan det väl vara ifrån Bengt-Åke Gustavsson som är lagledare?

Varje gång han får en fråga ser han ut som han precis blivit förolämpad och svarar därefter. Har han verkligen så dåligt självförtroende att han tror det inte finns någon som tycker att laget gör en bra insats? Man kan se hur TV-kommentatorerna trippar på tå för att stackars Bengt-Åke inte ska känna sig förnärmad. Säg för guds skull inte till honom att laget kan bli bättre och i synnerhet inte HUR det kan bli bättre. Då kommer svar från B-Å i stil med “Träna du själv så ska vi se hur det går..”, varje gång

Han är hela tiden inställd på att försvara sig mot anklagelser mot sitt dåliga coachande av laget. Vad är det han maskerar? Tycker han själv att han är en dålig tränare? Tycker han verkligen själv att han gör ett dåligt jobb?

Sverige spelade bra ikväll men jag vet i sjutton om det är Bengt-Åke’s förtjänst.

Technorati-taggar: Hockey-VM,Bengt-Åke Gustavsson,Tre Kronor

Är det bara jag som tycker Facebook blivit jäkligt tråkigt?

När jag skaffade Facebook någon gång 2007 var det nytt och spännande. Jag la till vänner och konverserade. Någon skrev intressanta statusuppdateringar som bjöd in till diskussion och det kändes verkligen som ett kommunikationsverktyg. Nuförtiden verkar det som de flesta där inne har blivit lata, eller uttråkade, jag vet inte men oftast består en statusuppdatering av att personen i fråga har gått med i gruppen “kreti och pleti”. Jag kan inte tänka mig att man är aktiv i alla dessa grupper så jag antar att det är en form av statement man gör istället för att komponera en egen mening att skriva. Nuförtiden använder jag i stort sett Facebook enbart för att chatta med vänner jag inte har på msn eller skype.

…och så har vi dom som hela tiden basunerar ut saker i sin status utan att kommentera tillbaka på kommentarerna dom får. Jag har sett dom ute på stan också. Förr satt dom på långbänken utanför bolaget på Mårtenstorget i Lund och skrek åt förbipasserande. Ibland går dom förbi dig sent en lördagsnatt och förklarar för alla högt och ljudligt hur jäkla gott det var att pissa precis, eller att dom letar efter sin sko. En del målar upp bilder av sin fantastiska perfekta men bräckliga vardag. Framför allt så vill man inte kommunicera. Ställ inga frågor, läs vad som står i statusen eller bloggen, fråga inget och lägg in dina egna värderingar så dom passar in i din egen uppfattning om personen. Det kanske är det Facebook handlar om? Konflikträdsla... “Jag säger vad jag vill ha sagt, utan att behöva ta konflikten” …

Facebook är helt enkelt inte intressant eller kul längre… vad kommer sen?

Technorati-taggar: Facebook

När jag får oväntat besök

Jag har en besökare här hemma. Strövaren kallar jag honom, eller om det är en hona? Jag vet inte. Låt oss anta att det är en hane. 

Det känns lite som när Kevin Costner dansade med vargar 1990. När vi först stötte på varandra så sprang Strövaren iväg som skjuten ur en kanon. Mötet var kort och intensivt. Hans nerver låg betydligt mer utanpå än mina gjorde och jag trodde det var det sista jag såg av honom. Men i fredags såg jag honom igen. Han smög nyfiket omkring utanför min altan på vad jag tror är jakt efter något att äta och det är mycket möjligt att det finns kvar kattpellets på altanen efter mina två katter som gick bort för inte så länge sedan. 

Igår när jag var ute på altanen hittade jag honom liggande på en av stolarna. Först blev han stel av skräck och tog sats som för att springa därifrån men hejdade sig precis i steget. Kanske ville han testa mig? Han ville säkert se om jag är ett farligt monster som tänker äta upp honom om han tittar bort. När jag sedan började prata med honom blev han nyfiken... fortfarande blickstilla sänkte han huvudet och tittade på mig lite förläget som för att säga; "Jag vet, jag bor inte här men jag har inte någon annanstans att ta vägen. Kan jag inte få vara här på altanen? Jag lovar att inte störa dig".

Det är klart han får stanna om han vill men först måste jag ju kolla så han inte har gått vilse och kommit bort ifrån sin ägare som mycket väl kan vara ett barn som just nu sitter och saknar sin katt mer än allt annat i världen. Men tänk om det är så att han blivit utstött av sin familj och inte får komma tillbaka? Då får han bo hos mig och då måste ju Strövaren få ett riktigt namn.

Kan inte du komma hit? (puffar gammalt inlägg)

Kan inte du komma hit?
Du kan ställa din bil bredvid min och hänga din jacka på samma krok som jag. Vi kan andas samma luft och dricka varandras vin. Dela på brödet som finns och skratta i mun.
Kan inte du komma hit?
Eller ska jag komma till dig?

Detta skrevs för länge sedan…

Rea på bloggen

Bloggvärde.se säger att denna bloggen är värd 125.803 kr men till er läsare tänker jag rea ut den till halva priset. För bara 62.901,50 kan den bli er. Sätt in pengarna på mitt konto så mailar jag över inloggningsuppgifterna med återvändande mail ;). Jag bjuder på en kopp kaffe vid färdig transaktion. Det är bara att slå till!

Så vann han till slut

Det var inte i schack han lyckades vinna över mig. Monopol blev spelet som Simon till slut besegrade mig i. Bankrutt, förnedrad och lätt utskrattad erkände jag mig besegrad när jag skulle lägga in 25.000:- för Diplomatstaden med fyra hus. Allt jag hade var 2300:- och ett gäng intecknade gator…

Nu återstår revanschen, det glorifierade återtåget till tronen. Jag ska ta fram schackbrädet och låta honom veta vem som fortfarande är mästaren. Hoppas jag. Det kanske är en av dom där dagarna då han ska vinna i allt. Kul för dig Simon.. kul…

Fyndlåda

Ser ni att jag har en egen liten fyndlåda här längst till höger? Det är saker jag inte behöver längre så om ni vill fynda så ta en titt där då och då :D.

Igår ville jag lägga ut Simon till försäljning billigt eftersom han var skyldig till en "olycka” som innebar att det inte bara var jag som fick kaffe på mig utan även min laptop. Slutligen insåg jag att det skulle bli svårt att få vettigt betalt för honom så jag lägger ut en bilstereo istället.. och går och kramar honom en gång till.

Skynda att älska, och lite minnen

Ni som läste här igår såg säkert att jag köpt Alex Schulmans bok “Skynda att älska” i vilken han berättar om sin saknad till sin pappa och radio/tv-mannen Allan Schulman som gick bort 2003.
Boken är full av beskrivningar från torpet på vilket Alex tillbringade alla sina somrar med familjen fram till han var 18 år och jag kan känna igen mig i mycket av miljöbeskrivningarna och det svenska sommarlivet på landet, som det skrivs om i boken.

Min familj tillbringade många sommarveckor i hyrda stugor runt om i Sverige. Dalarna, Småland, Bohuslän och Blekinge var bara ett par av landsdelarna vi besökte i den bästa svenska säsongen av alla, sommaren. Det var stigar ner till sjön, flytbryggor som kluckade i vattnet, myggor och getingar. Pappa var den som fixade med en båtmotor som hade havererat eller lagade en kanot som sprungit läck och mamma stod för hushållet. Sköna frukostar på morgonen, väldoftande mat på kvällen och saft och kakor till mig och min bror som tillfälligt blivit inkallade från något av våra dagsprojekt som då verkade livsavgörande och superviktiga.

Ofta fanns det en båt på plats som vi använde för fiske eller utforskande av en liten ö i någon  liten svensk insjö. “Sitt still i båten..” var ord man ofta fick höra från pappa som säkert oroade sig för att någon av oss skulle trilla i vattnet lika mycket som jag skulle göra om jag var ute med Simon på sjön idag. Om man blev stucken av en geting kom mamma med Salubrin och om solen var stark, fick man en ordentlig dos solskyddsmedel faktor 24, eller 56. “Det kan inte bli för mycket..” svarade hon förståndigt och vuxet när man gnällde på att det tog för lång tid att smörja in. Ändå var jag expert på att bränna mina axlar.

Men den bästa tiden på dygnet i dom där stugorna vid någon av Sveriges insjöar i början av 80-talet var nog ändå kvällarna. Då när vattnet låg klarblankt på sjön för att då och då brytas av en fisk som hugger en vattenspringare eller någon annan insekt som fick tjäna som fiskföda den kvällen. Allt var tyst, kvällsluften var ljummen där man satt under sin filt och allt doftade friskt som det bara kan göra i en svensk skog vid en sjö på sommaren. Just då kunde man inte tänka sig att vara någon annanstans än just där.

Vad jag vill säga med detta är att vi som växte upp på 70- och 80-talet med sommarlov i vårt vackra avlånga land känner igen oss i boken “Skynda att älska”. Läs den, den är klart läsvärd. Lättläst och läsvärd.

Edit: Som ni ser så har jag lagt ut boken till försäljning längst upp till höger. ;) Passa på..

Technorati-taggar: Skynda att älska,Alex Schulman,Sommar

Måndagsmat och kvällsnöje

Jag: Hej hej, jag är hemma nu?
Mitt andra jag: Välkommen hem! Jag har satt fram lite mat till dig. Jag har redan ätit eftersom du sa du skulle komma hem lite senare.
Jag: Det gjorde du rätt i… Hur har din dag varit?
Mitt andra jag: Jo tack, den har varit bra. Jag hade ett par bra möten nu i eftermiddags och det känns bra inför morgondagen.
Jag: Vad skönt! Förresten, jag köpte den där boken av Alex Schulman som du pratat om. Den verkar faktiskt vara riktigt bra så när du har läst den vill jag gärna läsa den efter dig.
Mitt andra jag: Det får du så gärna.
Jag: Vill du ha vin till maten?
Mitt andra jag: Ja tack, gärna… vad snäll du är…
-------------------------

Herregud, jag måste nog komma ut lite mer… jag ser det nu…

När man inte kan veta allt

Jag läste i en Kalle & Hobbestripp för längesedan där Kalle frågar sin pappa hur man vet att broar tål en viss vikt. Kalles pappa svarar med att man kör en lastbil flera gånger över bron och för varje gång man kör över bron lägger man på mer och mer vikt på lastbilen. När bron rasar väger man lastbilen och bygger sedan upp bron igen, varpå Kalle svarar; “Det borde jag anat”.

När Simon var liten och vi satt i en bil på vägen mellan Eslöv och Hurva kunde jag inte låta bli att vara den där pappan som vill kunna allt. Han frågade mig om vindmöllor. Du vet dom där energigivande sakerna som ploppar upp lite varstans.
 
  - Vad är det där för något? Frågade han
  - Jo förstår du, du känner ju till att jorden snurrar runt. Eller hur? Det där är propellrarna som får jorden att snurra runt. Svarade jag myndigt och kände mig lite som Kalles pappa med ett leende på läpparna.
  - Aha! Fick jag till svar från Simon.

Där någonstans insåg jag att det faktiskt finns någon som lyssnar, tror och litar på mig. Jag insåg hur viktigt det är att vårda det förtroendet jag får av en människa som kommer till mig med sina frågor. Givetvis fick Simon till slut reda på vad dom där vindsnurrorna gör. Denna gången kunde jag ju svaret men visst är det så att man inte har svaren på alla frågor som ställs? Hur gärna man än vill. Då är det bra att kunna säga att man inte vet.

Som Kalles mamma sa till Kalles pappa i seriestrippen jag pratar om längst upp; “Om du inte vet, svara inte”.

Svarar du på frågor utan att veta?