Men hur kör du människa?!

Du kan köra bil så pass att du hittar gaspedalen, blinkers och en ratt som går att svänga på väldigt mycket men där tar det slut. När du sätter dig i din bil lämnar du ditt sunda förnuft utanför på garageuppfarten eller parkeringen. Ska vi säga att du är glömsk eller är det verkligen så att du väljer att inte ta ditt förnuft med dig? 

Det finns fina ord som nolltollerans och hänsyn i trafiken men det gäller tydligen inte dig eftersom jag ser dig nära döden varje dag. Du blinkar och svänger in framför bilar som måste tvärnita för att inte fara in i dig. Du bränner förbi köer i 180 km/h bara för att du måste vara längst fram och tjäna en eller två minuter. Ditt liv är kanske mer viktigt och meningsfullt än dina medtrafikanters liv? Är det så att landets framtid är avhängigt det där SUPERVIKTIGA mötet du MÅSTE hinna till i tid. Så pass att du riskerar andra människors liv? Jag hoppas det. Är det inte så ska du fanimej skämmas! 

Tänker du att din blinkers gör dig fri från skuld om en olycka skulle inträffa? Så är det inte. Att du blinkade innan du trängde dig i kön, och kvinnan eller mannen bakom dig fick tvärbromsa och få en annan bil i nacken med tillhörande livslånga skador kan du aldrig svära dig fri ifrån. Idiot!

I huset finns du

Egypten är långt bort... 

Jag tror du har det bra i solen med solkräm, hav och familj men jag tror också att du tänker på mig och oss här hemma så som jag tänker på dig. Kvällarna här hemma i Sverige består av lugna middagar, en del sällskapspel och mycket gitarrspelande. Längtan efter att spela börjar infinna sig igen och jag vill höra gallret darra i replokalen och trumstockar som räknar in.

Snart är du tillbaka och då ska vi prata om vad som hänt. Både därborta och härhemma. Jag kommer berätta vad som hände mig idag när jag skulle tanka bilen (folk är inte kloka!) och såklart hur mina planer fortskrider. Då ska vi plocka upp bollen och låta den rulla igen. Fram till dess reder vi oss väl. Jag, Simon och gitarren. 

I huset finns du.

Något har hänt! Eller slutade något hända?

Den senaste tiden har jag sagt till mig själv många gånger att något har hänt. Det jag gjorde för två eller tre år sedan gör jag inte idag. Saker jag upplevde och tänkte på tänker jag inte på längre och jag tror inte jag är ensam om detta. Vi skriver våra egna små statusar på Facebook i ett försök att tala om för våra vänner att vi fortfarande lever och finns kvar. Vi meddelar vad vi gör, äter, lyssnar på, tänker på och vem vi gör det med, men vi gör det alldeles för sällan tillsammans. Äter, lyssnar och umgås med varandra alltså.  MSN, Skype och andra "chattar" stirrar tysta och tomma emot mig när jag sitter framför datorn. Har jag varit försummande eller försumbar? 

Jag tänker ofta att jag ska ringa till vänner när jag tänker på dom men tyvärr stannar den tanken vid just att vara en tanke. Jag tänker ofta att jag ska köra och hälsa på dom som betyder mycket för mig men tyvärr så är det alltför ofta som jag parkerar bilen och låter den stå parkerad till morgonen efter. Det känns som jag skulle störa om jag kom objuden eller ringer för att bjuda in mig själv. Är det bara jag som tänker så? Är vi alla så självupptagna att vi inte tycker att andra har något att tillföra i våra liv? Eller att vi inte kan tillföra något till deras liv?

Varje gång vi träffas så avslutar vi alltid med "varför gör vi inte detta lite oftare?" sedan går det månader till nästa gång. Börjar vi bli gamla, trötta och lata eller är det bara jag? Jag tror inte att det bara är jag för många gånger kan jag känna mig påträngande och nästan lite tjatig om att träffas, dricka lite vin och fördriva tiden tillsammans. 

Är detta inlägget särskilt genomtänkt? Nej, det vill jag inte påstå. Jag skriver rakt ut i luften med en känsla av att ha varit nonchalant och att ha åsidosatt de personer som faktiskt betyder mycket för mig. Det är inte min mening att vara så. Förlåt. 

Jag saknar oss.

Du

Du undrar varför jag inte skriver om dig här på bloggen. Du tänker säkert att det beror på att jag inte tycker om dig så mycket att jag blir fylld av känslor som behöver sättas på pränt. Det är inte sant. 

Det du gör för mig är mer än vad som kan skrivas i ord och hur jag än gör och hur jag än vrider på meningar, syftningar, metaforer eller synonymer så räcker dom inte till. Du är större än ord, mycket starkare än ord och mycket mer än ord. Vad finns då när orden inte räcker till? Jag vill säga tid.

Tid för varandra och tid tillsammans. Tid som vi ger varandra och tid som vi har för varandra bara för att det känns så självklart, och hur vi tillbringar den tiden tillsammans är inte så viktigt för mig egentligen, så länge jag får vara i närheten av dig.

Jag är inte självklar att leva med och jag är duktig på att gräva mina egna fallgropar att falla ner i. Oftast ser jag dom själv men ibland behöver jag din hjälp att inte falla ner i någon lömsk grop. Ta tag i min arm och gör mig uppmärksam på var jag är på väg, eftersom mitt dagdrömmande kan göra mig blind för det som finns framför mig. 

Du.

(... gör mig lycklig)

Det som skulle bli en vacker höst, blir istället väntan på en ny vår

Hej på er alla! det var länge sedan jag skrev något här och jag har till och  med, med jämna mellanrum, funderat på att ta bort denna bloggen, radera allt som är skrivet och börja på ny kula någon annanstans. I synnerhet de senaste dagarna eftersom jag känner att allt jag skrivit inte landar i något verkligt. Det är tankar, drömmar och förhoppningar som jag tycks ha svårt att realisera. Ibland ställs man inför frågor om vem man egentligen är och om den man tror att man är verkligen stämmer överens med verkligheten. Du kan kalla det tvivel eller en klump i magen om du vill, som Winnerbäck skulle säga.

Vad har då hänt denna sommaren? Jotack, sommaren har varit skön och många nya steg framåt har tagits. Inte minst här hemma tack vare en speciell kvinna som kom in i mitt liv. Jag kan tycka att solen borde lyst på oss mer om dagarna och att värmen inte bjudit in till de där stranddagarna man såg fram emot när våren började ta fart, men jag har inte behövt dom dagarna eftersom det fanns annat som värmde. Mitt problem nu är att jag lät mig värmas av elden utan att fylla på med bränsle och nu när kylan börjar bita mig i kinderna är det lätt att bli efterklok när man måste dra på sig en extra kofta.

Som ni säkert förstår så valde den där speciella kvinnan att inte vara kvar vid min sida längre och nu sitter jag och skriver här till er som läser och förstår mig. Denna bloggen har ju sedan jag startade varit min kanal ut för mina känslor. Känslor som jag trodde jag inte behövde skriva om längre eftersom jag trodde dom skulle tillhöra bara en person för lång tid framöver. Det är därför jag trodde jag skulle lägga ner, men nu behöver jag er igen. 

Jag vill ta mig tillbaka till den personen jag en gång var eller rättare sagt, utveckla den personen ytterligare ifrån mina erfarenheter. För jag tvivlar inte på vem jag är. Jag behöver bara ta fram mejseln och återskapa mina konturer och fylla i de falnande färgerna. Man kan väl säga att jag lärt mig min läxa. Att inte ta något för givet och att man kan laga en punktering på ett däck fram till den dagen det helt enkelt inte längre går och då måste man köpa nytt. 

Vad ska då hända i höst? Jag kommer fortsätta på utstakat spår här hemma. Jag trivs bra i mitt lilla hus, men jag har också insett att jag försummat många delar av det. Kanske ägde huset mig och kanske vek jag ner mig för lätt och tyckte att uppgiften som har legat framför mig har varit mig övermäktig. Nu har jag, om inte annat, blivit överbevisad om att så inte är fallet och jag kan inte vara mer än tacksam för denna insikten. Saker som jag tänkt göra här hemma ska också göras, för även om jag inte levt som jag lär den senaste tiden så är ett rent hem ett rent samvete och tillfredsställelsen i att ha gjort det man föresatt sig den bästa belöningen. Jag ska inte slarva med det längre och jag ska inte slarva med att vårda mina nära och kära längre. Inte heller ska jag slarva med att leva mitt  liv i utveckling.

Det som skulle bli en vacker höst blir istället en väntan på en ny vår och den ska fyllas med musikaliskt innehåll. Vad mer kan jag göra? 

Kvällstankar

Så som du ser på dig själv, så ser också världen ut i dina egna ögon. Alla relationer börjar med att man ger något av sig själv till någon annan och om du vill att världen ska vara god mot dig ska du ge tillbaka något av allt du fått. Ge och ta, skapa balans. Sedan kommer alla svaren av sig själva.

"Vad snackar han om?" tänker du... 

"Sådant jag tror på!" säger jag. "Men det är också saker som lätt blir grund till besvikelser". 

Jag tror jag måste återkomma med detta lite längre fram.

Jag jobbar på det..

Vardagskonversation

- Vad sa du?
- Njae, jag har väl inte sagt något?
- Jo, jag hörde det tydligt
- Vad sa jag då?
- Det är ju det jag inte vet.
- Hur ska JAG kunna veta det då?
- Det var ju du som sa det!
- Men jag har inte sagt något!
- Jo! Jag hörde det ju precis..
- Då kan det inte vara så viktigt. Det skulle jag i så fall komma ihåg.
- Mm kanske det
- Okej?
- Okej ...

När stämningen är dämpad

Du kan inte lura mig
du ska inte försvara dig
jag KÄNNER orden i meningen som du försöker formulera.
Jag vet vad du säger när din mun är stängd
och du försöker säga mig något 
när du ser på mig med dina ordlösa ögon. 

En liten text jag hittade i gömmorna...

Att komma tillbaka från semester

Nej, vet ni vad. Om jag skulle ta och skriva något vettigt och insiktsfullt om hur det är när jag kommer tillbaka till jobbet första dagen efter semestern? Kanske skulle jag kunna påpeka att det minsann är skönt att komma in i normala rutiner igen och försöka övertyga mig själv och andra om hur viktigt detta är? 

I ett antal meningar skulle jag avhandla hur dumt det är att slösa på sina semesterdagar när meteorologerna har meddelat att denna veckan och nästa vecka kommer bjuda på "typiskt svenskt sommarväder" d.v.s regn blandat med uppehåll. Jag som i vanliga fall misstänkliggör allt som meteorologer säger om väder och vind längre bort än 24 timmar skulle nu använda dom som förevändning till att tycka det är okej att gå till jobbet.

Det är inte okej. 

Jag tänker på hur bra jag haft det med lediga dagar, långa kvällar och nätter tillsammans med nära och kära. Jag tänker på hur jag har känt att jag har all tid i världen och kan gå till sängs när jag så känner för det. Och jag tänker på att jag inte ska jobba i mer än två veckor till innan ännu en semestervecka infinner sig. Jag räknar ner, igen.

Idag går många av mina vänner på sin långa sommarsemester. Just idag och just nu sitter dom antagligen i en soffa, solstol, trädgårdsmöbel eller något annat sittdon med en kopp kaffe eller drink i handen och tänker... "Fan vad skönt att det är semester!"

Grattis till er! Njut!

Jag säger som Arnold Schwarzenegger; "I´ll be back!" 

Två veckor kvar...

Som att simma i en varmvattenström

En speciell person har tagit ett stort steg in i mitt liv... 

En kvinna som betyder väldigt mycket för mig, och som har funnits hos mig länge nu och som hela tiden stått vid min sida även om jag varit svår och förnekat det. 

Nu har det gått ett år sedan hon och jag träffades första gången då vi blev presenterade för varandra genom en gemensam god vän.

Under detta året som gått har hennes och mitt förhållande varit ömsom vin och ömsom vatten. Jag skulle vilja drista mig till att likna det vid ett bad i havet en försommardag då man så gärna vill doppa sig men när vattnet är lite för kallt för att ta det där dyksprånget med huvudet före.

...Och ni som känner mig vet att jag är en riktig badkruka som kräver över 20 grader i vattnet innan jag ens överväger att bada. 

Jag går fram till vattenbrynet, känner mig lite försiktigt för med fötterna hur det känns. Kanske tar jag ett par steg till innan jag kommer fram till den där kritiska punkten vid mellanområdena som jag tror bara vi män känner till när det gäller att bada i havet. Väl där ställer man sig och väntar till den värsta chocken lagt sig... 

Har jag tagit mig så långt skulle det kunna hända att jag tänker "vafan!" och slänger mig med huvudet före ner i ett köldförlamande hav av salt kyla för att genast gå tillbaka till stranden igen.

Denna gången låg hon i vattnet och kallade på mig. Vi har fått våra kallsupar. Ibland blev det för kallt även för henne så hon lämnade badet för att tillbringa en stund på stranden. Ibland gick vi närmare land in på grundare vatten så vi inte riskerade att få kramp och drunkna. Hur det än var så var jag så sugen på att bada och en dag sa jag till mig själv att jag behöver detta. Jag ska kasta mig med huvudet före för att se vad som händer. 

Hon var på väg upp ur vattnet när jag bad henne att stanna kvar en stund till. 

Tillsammans med henne ville jag ville simma bort till en brygga som såg skön ut...

Just nu simmar vi i en varmvattenström, och det känns fantastiskt.

Bära eller brista

 

"För första gången på väldigt länge vill han verkligen kasta sig ut. Lämna det trygga och låta den som vill fånga upp honom någonstans där vinden tog honom. Kanske har han väntat för länge med att ta det där steget ut över kanten och kanske har rädslan att landa hårt skrämt honom så pass mycket att nerslaget är oundvikligt. 

'Skit samma... det blir som det blir och jag vill detta! Nu får det bära eller brista..' tänker han.  Är det någon som ska fånga honom nu så är det hon..."

- Ur Nästan Perfekt, Snart Där

Sprid lite glädje

Brev till McDonalds (varning för fula ord)

Kära McDonalds,

Häromveckan var jag inne på Mårtenstorget i Lund för att äta lunch i er restaurang. Till min besvikelse fick jag inte serverat det jag hade beställt och när jag tittar på mitt kvitto ser jag att varan ändå är debiterad på mitt kort.

Jag förstår att det är stressigt för er personal ibland, och i synnerhet vid rusningstid på lunchen men jag tycker ändå att rätt ska vara rätt. Så hur kan vi lösa detta nu? Jag bifogar kvittot så ni ser vad som är betalat för. Kan jag gå in på närmaste McDonaldsrestaurang och få den där avsugningen eller måste det vara i Lund? Kan jag köra till någon av era drive-in restauranger för snabbare service och vilken skulle ni i så fall rekommendera att jag kör till?
(Säg inte Eslöv för där har jag varit och det känns inte så intressant att köra dit i detta ärendet).

Förstå mig rätt. Cheeseburgaren och drickan smakade utmärkt och på det har jag inget att klaga. Det är er debiterade tjänst jag inte såg röken av och nu känner jag att jag behöver bli kompenserad för detta. Kanske har ni något mer att erbjuda? Så länge det inte är lika sladdrigt som er sallad och era hamburgerbröd… är jag nöjd. Kanske två för en??

Tack på förhand

Mvh

Martin Hansson

p.s. jag vill bli serverad av en kvinnlig expedit
p.p.s Jag vill också säga att era priser känns väldigt.. förmånliga

Technorati Tags: McDonalds,Avsugning

En dag ska jag ligga sex fot under marken

Jag vill absolut inte säga att jag är något speciellt, och jag gör ofta saker som jag inte menar eller har tänkt igenom. Kanske sårar jag någon på vägen när jag slänger ur mig mina triviala skämt i ett syfte att lätta upp vardagen? Det var inte meningen i så fall. Jag kan vara tråkig, sur, arg och irriterande lika väl som jag kan vara glad, sprallig och levnadsglad men jag vill alltid att alla i min närhet ska ha det bra.

Ibland, men bara ibland tänker jag på hur min son ska tänka på mig när han är vuxen och kanske har fått egna barn. Vad lämnar jag kvar i honom? Jag vet att föräldrar kan vara tjatiga, gnatiga, krävande och enormt irriterande. Föräldrar står inte högt i kurs när man är tonåring, och föräldrar är väldigt pinsamma när dom greppar efter det lilla barnet som för länge sedan vuxit ifrån dom. Men barnet är för alltid den lilla flickan eller pojken som behöver föräldrarnas stöd. Liksom föräldrar behöver stöd av sina barn när dom blir äldre.

Jag hoppas min son kommer ställa upp för mig så som jag vill ställa upp för mina föräldrar. Jag hoppas han känner att jag finns där, alltid och för evigt liksom hans mamma. När allt kommer omkring så är det bara familjen som betyder något och jag älskar min.

Vad lämnar du efter dig?

Sex fot under marken

p.s. nu tänker ni säkert något i stil med “Guud, vad han verkar vara deppig” men det stämmer inte. Totta’s “Sex Fot Under” gör mig lugn, sällsam och faktiskt lite lycklig… en underbar låt helt enkelt.

Angående nätdejting

Kommentarer på detta??

Nya vägar

Allt du känner kan du påverka på egen hand. Om något eller någon tar din energi så kan en reaktion vara att säga tack och hej eller lämna tillbaka prylen som påverkar dina tankar. Min reaktion idag var att säga tack och hej för att hämta ny energi på nya stigar. Det känns bra.

Håll om mig älskling

Idag har varit en bra dag. Den där förbenade förkylningen har släppt sitt lömska tag om mig igen, och jag kan åter prata och röra mig i offentliga rum. Bara för det blev jag sugen på att spela och sjunga igen. Så, lite ringrostigt drog jag igenom en gammal favorit av Peter LeMarc. Jag funderade på om det är någon speciell som kanske vill höra detta. Kanske är det så? Eller så kan man se detta försök till cover som en signal till alla er som jag älskar på mina olika sätt. Ta hand om er…

Håll om mig älskling

Att tycka synd om

Jag vaknade i morse med en fruktansvärd huvudvärk. Tyck synd om mig. Näsan var täppt och halsen kändes som den blivit mörbultad av en ångvält. Tyck synd om mig. Jag skulle göra varm choklad men upptäckte att mjölken var slut, så jag fick köra och handla själv. Tyck synd om mig. När jag kom hem igen var det ingen som bad mig att krypa ner i sängen för att bli serverad varm choklad med mackor.. det fick jag göra själv. Tyck synd om mig. Nu ska jag ta en Alvedon, som jag fick släpa mig till affären för att köpa.. själv. Tyck synd om mig.

Å andra sidan så finns det människor som tycker synd om sig själv varje dag. Det är synd.

Ett utlovat tack!

Tack till:

Kicki, Anna, Josefine, Maria, Vilma, Helena. Micke och Arny 

Tack för ert förbehållslösa deltagande i en tävling som en främmande man lägger ut på en, för en del av er, okänd blogg. Engagemanget i det lilla gör er stora..Tack!

En liten tävling

För ett par dagar sedan plockade jag ut ett intro från en låt som jag gillar väldigt mycket. Narcissist som jag är så lägger jag ut resultatet här och frågar er om ni vet vilken artist och vilken låt som jag spelar introt till. Den eller dom som svarar rätt får ett stort tack för att ni är så kloka och underbara människor! Obs, introt är kort!

Saker att se fram emot

På denna åkern utanför mitt hus brukar rapsen stå bländande gul på våren och några månader senare brukar vete vaja för vinden. Nu har markägaren varit ute och plöjt nya fåror för vad som ska växa där i år. Jag undrar vad det blir. Hoppas faktiskt lite på den där rapsen.

Det där med att plöja nya fåror är något som jag ofta funderar på. Vad jag ska göra härnäst? Vem jag ska göra det med och om det som vi gör är något jag kommer satsa på en längre tid eller om det blir en dagslända som lever en kort men vacker stund?

Vad det än blir så ser jag fram emot det… Det och rapsen på fältet.

Lokaltidningen i Eslöv uppmärksammar Kärleksförklaringar till Förbannelse

För någon vecka sedan blev jag intervjuad av Lokaltidningen i Eslöv angående bloggande och då i synnerhet mitt bloggande här på Kärleksförklaringar Till Förbannelse.
Idag såg jag att intervjun blivit publicerad på Lokaltidningens web och jag måste säga att det känns lite märkligt att läsa om sig själv på detta sättet. Jag funderar på om jag verkligen sagt så som det står i artikeln, men så är det såklart! Det är såklart kul att bli uppmärksammad på detta viset och jag är oerhört smickrad över att vara utvald bland många bloggare att visas upp i ett större sammanhang.

Vad jag skulle vilja lägga till i artikeln är att mycket här handlar om hur det skulle vara att leva i tvåsamhet, men kärleksförklaringar till förbannelse handlar minst lika mycket om hur man med rätt inställning utan större problem kan leva i singelskap.

Läs artikeln HÄR.

Det är kväll och allt är väl

Något fattas mig när du inte är nära. Jag kan inte förklara vad det är. Kanske är det vetskapen att jag inte kan ringa och be dig komma för att dela en flaska vin och en god kväll tillsammans? Kanske är det för att du inte ber mig ta med gitarren och Marieholmskorv eftersom du är så långt hemifrån? Och nu vet du vem du är när jag skriver. Vad det än är så är du min speciella vän och snart kommer vi träffas igen. Till dess trampar jag i mina invanda spår och ler åt solen som börjat skina på oss här i Sverige.

Vet du att du är min bästa vän? Du är den personen jag tyr mig till när något är dåligt och när något är bra. Jag kan skälla och gnälla på dig men jag bär också på en fenomenal kärlek till dig min vän. Och precis som du så träffsäkert kan påpeka mina brister kan du också få mig att bli större inombords. Lugnare. Du känner mig så väl eftersom du verkligen ville veta vem jag är. Det vill jag tacka dig för.

Här hemma börjar våren komma. Snödropparna niger i klasar på gräsmattan och i hängrännorna hör man porlet från den sista smältande snön. Luften doftar av vår. Jag tror det blir en bra sommar och när du kommer hem vill jag höra allt om vad du har gjort. Har vi en deal?

Inatt drömde jag

Inatt drömde jag något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde att du var nära mig med dina armar runt min hals. Du hade ett leende på dina läppar jag sällan sett, ett leende fyllt med lycka, och man kunde se den i dina ögon som var blanka i solen. Det var så självklart att vi två fanns just där och då. Vi pratade, kramades, skrattade och levde. När jag vaknade fanns samma underbara känsla kvar. Ett lugn som känns ända ner i maggropen som förklarar för mig att allt är bra. Vad jag minns av drömmen är inte mycket mer än vad jag berättar här men jag vet att det finns så mycket mer än så att ta reda på.

Sverige i ett nötskal

Igår körde herrarna stafett i skid-VM i Oslo och den stora snackisen är hur Petter Northug stannade vid mållinjen och hånande väntade in Marcus Hellner. Genast startades omröstningar om huruvuda Petter Northug är en gris. Kommentarerna haglade om hur osportslig han är och att han inte har på en skidanläggning att göra.

Det finns inget folk som kan bli så sårade som svenskarna. Vi var en stor skidnation i längd när Gunde Svan, Tomas Wassberg och Torgny Mogren skördade medaljer på 80-talet, men idag är Norge bättre och har varit det under två decennier nu. Vi kan inte leva kvar i det som har varit. Det är likadant med melodifestivalen och hur vi gång på gång skickar något som “låter som ABBA, det måste vinna!”. Det fungerade då, men inte idag.

Petter Northug är en fantastisk skidåkare och han är taktiskt konsekvent. Han tar ryggar, ser till att få en bra resa för att sedan explodera på upploppet. Hade han varit svensk skulle vi älska honom och hylla honom för hans resultat OCH kaxiga attityd. Och kanske, om vi inte hade så svårt att tvätta borta jantelagar och ödmjukhet, skulle även vi kunna ha en överlägsenhet i Skid-VM eller vilken annan tävling som helst. Just nu är Petter Northug bäst helt enkelt och han visar det gärna!

Frank Andersson sa en gång att de man möter på väg upp, möter man även på väg ner och med det i åtanke så får även Petter Northug betala priset vad det lider. Just nu är han bäst helt enkelt och vi kan inte göra annat än att applådera hans och Norges insatser i Skid-Vm i Oslo.
Vi skulle kunna slå oss på bröstet för att Norge har ett svenskt vallateam och hylla våra egna åkare för att de tog en fantastisk silvermedalj i ett VM och vara minst lika kaxiga som Northug, men nej så gör vi inte i Sverige. Vi ger Petter Northug precis den uppmärksamhet han vill ha med sina upptåg istället för att förstå att vi vann en silvermedalj i ett VM med många duktiga skidnationer.

Ett outtalat löfte

“Han frågar sig om hon visste. Om hon förstod att hon var på väg in. Den hösten och vintern hade han mer eller mindre bara umgåtts med henne och trivdes väldigt mycket med det. Hon blev en självklarhet i hans vardag och han ville bjuda in henne till sina lediga dagar och kvällar. Det kändes bra, men ändå ville han avvakta och se vad som hände. Det var inte alls säkert att hon passade in i hans liv eller att han passade in i hennes, men han kände att de på något sätt började flätas in i varandras vardag på ett behagligt sätt.

Hon ville ha mer. Hon ville ha besked. Det skulle vara nu eller inte alls. Sådana löften är han inte alls beredd att ge. Löften som ges måste kunna hållas och detta var ett löfte han inte kunde ge till henne just då. Dessutom vill han att löftet ska vara outtalat. Det ska kännas i en blick hur man lovar varandra att stanna kvar. Trygghet, självständighet och tillit.

Han förstår varför hon inte finns kvar. Ingen vill väl vänta på något som kanske är förgäves? När hon inte fick höra det hon ville höra gick hon vidare och därmed står det klart att hon inte var ämnad för honom. Han såg bilder av henne med sin nya kärlek och han tyckte att dom såg lyckliga ut tillsammans. Som ett par nybyggare med nya fåror att plöja i vardagsåkern. Det var något i bilden som stämde.

‘Det är bättre såhär’, tänker han, och är ändå glad att han inte kastade sig in i något utan att tänka efter. Då skulle han vara den sårade nu och det vill han inte vara mer. Han ger inga löften och han kräver inga löften. Det är när man stannar kvar på samma ställe tillsammans, som man börjar bygga något nytt.”

Ur Nästan Perfekt, Snart Där

Tålamod? Är det ett problem? - Trygghet? Är det oviktigt?

Nu tänkte jag skriva ett inlägg om min syn på förhållande och att träffa en ny livspartner efter en diskussion med en vän i samma ämne. Jag gillar henne och önskar henne all lycka och hon har mitt stöd när hon behöver det. Detta är bara mina tankar i ämnet och jag har ingen särskild i åtanke. Kanske har jag “fel” någonstans i mina tankar och då hoppas jag ni bjuder in till diskussion i kommentarsfältet.

Om du träffar en man, eller kvinna, som har levt som singel ett tag bör du ta det försiktigt. Du behöver lirka lite, känna efter och se vad personen går för i olika lägen. Du behöver ge honom, eller henne, tid att vänja sig vid tanken på en annan person vid sin sida. Du behöver dessutom känna att du själv har en plats i denna världen. Vem är du och vilken plats har du? Vad är du bra på? Vad vill du göra avkall på och vad vill du tillföra för att du ska vara en hel människa?

Ibland blir du blixtförälskad och ni springer rätt in i varandras världar utan att tänka på konsekvenser. Passar jag i denna världen? Passar han, eller hon, i min värld? Att döva din ensamhetskänsla med förhoppningen att någon ska rädda dig tror jag inte på. Kärleken kommer inte för att rädda dig. Kärleken kommer för att den ser hur banden mellan man kvinna är starka och att de förälskade tu har överlevt förälskelsens förrädiska fällor och lönnmördare. Hoppas jag inte är otydlig nu. Förälskelsen är en frigörande process.
Du går på rosa moln och solen skiner från vilken himmel som helst. Du ska inte förakta förälskelsen, omfamna den och lev på näringen den ger i ditt liv, men gör det med öppna ögon. Förälskelsen kan kväva dig och göra dig blind lika väl som den kan göra dina steg i vardagen vansinnigt mycket lättare.

Ibland är den svaret på alla dina frågor, ibland är den ljuset i vårt grådaskiga Sverige, men ibland är den också enbart en spegelbild av din egna längtan efter något nytt, något annat än det du har. Den kan vara din projicering av det du tror andra har, men inte säkert vet. Är det verkligen just han, eller hon, du söker efter?

Bland allt du behöver finns tålamod och trygghet. Tålamod att lära känna en annan person. Tålamod att hitta trygghet hos honom eller henne. Trygghet i dig själv så du klarar dig ensam om elden falnar. Trygghet i vetskapen att ni är starka tillsammans och har samma mål. Hur lång tid tar det att egentligen lära känna en människa?

   - Varför ska man vara rädd och oroa sig för något som kanske inte händer?
   - När avgör du vem som är en riktig vän, bara en bekant, någon som passerar på gatan eller 
     vem som är dålig för dig. Hur lång tid tar det?

… “Trygghet i dig själv så du klarar dig ensam om elden falnar”.

Kvällstanke

Min ödmjukhet förbjuder mig att tala om min förträfflighet och min överdrivna tro på min egen förträfflighet gör mig blind inför mina brister och fel. Mina brister och fel uppmärksammar mig på hur jag borde vara mer ödmjuk. Det är inte lätt alla gånger. Vem är jag?

Hon gjorde mig lycklig idag utan att veta om det

Jag såg henne i affären idag.
På väg hem från jobbet gjorde jag en avstickare för att köpa lite mjölk och pålägg. Det fanns inte någon stress hos mig men jag kände att det inte skulle få ta för lång tid.
Väl inne i affären såg jag långa köer och hysteriskt ropande kassörskor i högtalarna. “Personal till kassorna, personal till kassorna!”

Jag var på väg att vända i dörren. Mjölk var ju det enda jag skulle ha och inte ville jag stå i långa köer för det! Men så när jag precis skulle vända för att gå igen såg jag ett bekant ansikte. Jag var först lite tveksam till om det kunde vara hon eftersom jag sedan länge trott att hon slutat jobba i den affären, men när jag hörde hur hon pratade i telefonen med någon av sina kollegor var jag säker. Den rösten kände jag så väl igen. Visst var det hon.
Jag funderade på vilket efternamn hon hade då, när vi kände varandra. Då, när vi kände varandra och jag var hemligt förälskad i henne och allt hon gjorde. Den glöden har falnat sedan länge men i mina ögon är hon fortfarande en fantastisk kvinna. Jag funderade på om hon skulle känna igen mig efter så lång tid... Nu kunde jag inte gå fram och prata med henne eftersom hon var på väg för att sätta sig i den där kassan som skulle tömma köerna på väntande och hemlängtande människor, men jag beslöt mig för att dröja mig kvar i affären en stund.

Jag gick en extra runda och spatserade runt bland skinkor, pastejer och mjukostar. Köpte på mig sådant som jag egentligen inte skulle ha men som lockade mina smaklökar och dåliga sidor. Godsaker helt enkelt.  Kanske skulle hon komma loss ifrån kassan en stund? Jag kanske skulle få en möjlighet att säga hej. Visst kom hon loss… när jag själv stod i en av de andra köerna och skulle betala.
Jag skulle kunnat gå ur kön, säga hej och jag är säker på att vi skulle prata om hur vi har det nuförtiden. Vi skulle säkert prata om hus, barn, jobb och annat som hänt de senaste 15 åren. Och jag är säker på att vi skulle skiljas med en stor kram och lova varandra att försöka hålla kontakten. Jag är säker på det, men valde att inte göra det.

Det kändes bra bara att ha sett henne. Hon såg glad och lycklig ut. Håret var nyklippt och åren hade varit snälla mot henne. Det var precis så jag tänkte när jag betalade mina varor och gick ut. Hon är lika vacker nu som då och såg lycklig ut. Jag var nöjd, log för mig själv och gick ut.

Hon gjorde mig lycklig idag utan att veta om det. Det gjorde mig så glad att få se och höra hennes röst igen. Mer än så behövs inte och just ikväll ville jag inte förstöra den känslan. En annan dag får hon och jag ta igen det som vi missat. En annan dag.

Alla hjärtans dag

Det är alla hjärtans dag idag och jag skulle vilja säga något kärnfullt, värmande och insiktsfullt om denna dagen som grundar sig på helgonet Sankt Valentin's gärningar och som sedan har blivit upptagen i ett rent kommersiellt syfte av handeln i slutet av 1900-talet. Blommor inhandlas mer eller mindre på befallning, om inte av frun eller mannen så av stora reklampelare som gör dig skuldtyngd om du väljer att komma hem utan en gåva till din älskade. Vi kan väl lämna den kommersiella sidan av dagen därhän och konstatera att allt som blir inköpt till ditt hjärta idag, eftersom det är något "du borde göra...", är ett resultat av vackert paketerad marknadsföring?

På Facebook ser vi statusar, som är ett lyckligt uttalande över hur mycket man älskar varandra. Det som känns besvärande på just Facebook är att personer som bor tillsammans måste skriva på sin status till sin andra hälft hur mycket han eller hon betyder för honom eller henne. Det känns lite påträngande och att man älskar varandra är något man förutsätter när två personer bor tillsammans. Jag, som är lite bitter över detta jämställer detta med paret som sitter med sina tungor i varandras halsar på festen medan alla andra sitter lite förnärmat och tittar på. De som väntar på att få fortsätta diskussionen.

Sedan har vi statusar från bittra människor som lever i singelskap. De uttrycker hur illa de tycker om denna dagen. De påpekar hur köpta alla är som köper rosor till sin fru eller man, och att det är en skitdag man inte borde fira om man inte kan göra det varje dag.

Vad tycker jag om denna dagen då?

Egentligen tycker jag varken bu eller bä om alla hjärtans dag. Jag handlar inga blommor, inga chokladaskar och inte heller geléhjärtan eftersom jag inte känner att jag har någon speciell att ge det till. Däremot så tror jag att denna dagen behövs som en påminnelse att hata mindre och älska mer. Det är hatkärlek. Som melodifestivalen. En del älskar den, men de flesta tycker illa om den men tittar ändå. Så är alla hjärtans dag. En del slukar dagen med hull och hår medan den stora mängden hänger på, bara för att inte hamna utanför och riskera att missa dagens "snackis".

Själv känner jag att jag har så många vänner att älska på lika många olika sätt. Med olika känslor. Jag lovar att jag ska säga detta till er när tillfälle ges. Sitt inte uppe och vänta. Det kan komma idag, imorgon eller en annan dag. Till dess, ha en skön kväll.

Födelsedag 11/2 - 2011

Födelsedag, en dag då man är lite mer upphöjd än andra dagar. Den dagen som man får lite mer bestämmanderätt än en normal dag. Dagen som ska firas med familj, släkt och vänner.
Det har varit en väldigt bra dag även om den inte började med frukost på sängen och skönsång. Jag fyllde år, fick en massa gratulationer på jobbet, via telefon, sms och facebook.

Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa människor, mina vänner, som i ett ögonblick av sina upptagna liv vill mig väl. Människor som uppmärksammar mig på en dag som egentligen inte betyder så mycket för deras egna del men vars handlingar säger att jag ändå betyder något för dom. Det ska jag ta med mig när dagarna inte känns lika självklart lätta som idag.

Tack alla som tänkt på mig idag!

Skiljas som goda vänner

"Han bestämde sig tidigt för att låta henne ta ett eget beslut helt opåverkad av vad han ville och tyckte. Han skulle inte kunna lova guld och gröna skogar och det fanns en viss risk att det inte skulle vara bättre på andra sidan om den där ån. Han visste inte om gräset var grönare på andra sidan. 

Hon hade ju sitt och vem var han att slita henne från det? Vad var det som skulle bli så mycket bättre för henne? Vilket beslut som än fattades så skulle han gilla det. Så gick tankarna hela det året hos honom. 

         Vad hon än gör så ska han gilla det. 

Det kunde kvitta vilka bilder han målade upp om sköna soliga dagar och hur han tänkte på mysiga söndagsmorgnar i sängen. Att saknaden efter henne skulle fylla på hans känsla av otillräcklighet var något han måste leva med. Hennes beslut skulle vara det rätta för honom. Även om det nu inte blev som han ville.

... och när hösten kommer vill han se henne komma körande i sin bil på vägen ner till huset. Då ska han sätta på kaffe och lyssna på hennes berättelser. Allting ska vara som förr och de ska skiljas igen som goda vänner."

- Ur Nästan Perfekt, snart där.

Att vara skön

Är det inte rätt skönt ändå att det är lördag idag? Hur vi vaknar av oss själva utan att någon klocka ringer och utan det där evinnerliga “måstet” att släpa sig ur sängen, gå in i duschen, klä sig, dricka kaffe för att minuterna senare sätta sig i bilen och köra till jobbet?

Visst är det bra med helg när vädret tillåter oss att se på morgonteve med en kopp kaffe i sängen? Vi ligger och funderar på vad vi ska göra av denna dagen. Om man ska hälsa på någon god vän eller helt enkelt ta en dag för sig själv. Vad jag än gör så kan jag göra det från eget val? Inga krav idag, tack!

Vad tänker ni göra idag?