Du

Du undrar varför jag inte skriver om dig här på bloggen. Du tänker säkert att det beror på att jag inte tycker om dig så mycket att jag blir fylld av känslor som behöver sättas på pränt. Det är inte sant. 

Det du gör för mig är mer än vad som kan skrivas i ord och hur jag än gör och hur jag än vrider på meningar, syftningar, metaforer eller synonymer så räcker dom inte till. Du är större än ord, mycket starkare än ord och mycket mer än ord. Vad finns då när orden inte räcker till? Jag vill säga tid.

Tid för varandra och tid tillsammans. Tid som vi ger varandra och tid som vi har för varandra bara för att det känns så självklart, och hur vi tillbringar den tiden tillsammans är inte så viktigt för mig egentligen, så länge jag får vara i närheten av dig.

Jag är inte självklar att leva med och jag är duktig på att gräva mina egna fallgropar att falla ner i. Oftast ser jag dom själv men ibland behöver jag din hjälp att inte falla ner i någon lömsk grop. Ta tag i min arm och gör mig uppmärksam på var jag är på väg, eftersom mitt dagdrömmande kan göra mig blind för det som finns framför mig. 

Du.

(... gör mig lycklig)