Nu kan man iofs ställa in så att inte alla ser vad man gör förutom vännerna man lagt till, å andra sidan så är vi så glada för att lägga till vänner i tid och otid. Kreti och pleti som vill vara vän med en får snabbt en plats i facebookgemenskapen. Vänner som man aldrig eller sällan pratar med och som troligtvis aldrig kommer vara annat än en bild på facebook.
Ibland frågar jag Simon om han vill vara med på Facebook men han svarar alltid med ett; “varför skulle jag vilja vara det?”. Sund pojke. Det är nog bara vi i den äldre generationen som fascineras av “möjligheterna” som finns där och som är lite för trötta för att köra dom där extra milen till sin goda vän, bara för att kolla läget och dricka en kopp kaffe. Lyfta luren och ringa. Är allt väl? Bra? kul att höra. Inte? Vad är det som tynger dig då?
Det är inte svårare än så. Bilderna som man så gärna vill dela med sig av till folk som kan vara intresserade av dom går lika bra att maila.
Ändå är jag kvar på Facebook. Men inte så aktiv. Jag har ingen yta jag vill visa upp. Inga bilder för att ge mitt liv en skirare glans. Jag förstår att hålla mitt liv till vad det är även om mina tankar och drömmar kan sväva iväg ibland. Det börjar bli “old news” med Facebook helt enkelt.
15 Kommentarer:
Livet på internet är ju inte allt.. vilket verkar lätt att glömma. Det är lätt att fastna i sin egen soffa och tycka att man är social. Men... så är det ju inte.
Att vara social kräver ju ögonkontakt, samtal, kaffe, tystnad, mordnar med blykeps, förnedrande bowlingaftnar, rusiga konserter, ljuvliga rusiga konserter..
Livet är lätt att fylla med människor och upplevelser.
Internet är fantastiskt kommer jag alltid hävda. Däremot kommer jag aldrig hävda att det räcker.
Åsa: Jag håller helt och hållet med dig :D..
Jag är lite facinerad över den här sortens resonemang. Jag både förstår och står frågande inför det. För mig finns möjligheter. Möjligheter att göra saker på sitt eget sätt eller låta bli. Varför göra "statement" över det? Har vänner som slutat att finnas på facebook och gör massor av väsen över att det gör det. Why? Det är bara att göra och andra lär ju märka att man inte längre finns kvar :-D
Jag tror det handlar mer om behovet av att markera någon slags värde i att inte göra som alla andra gör. Ibland är jag aktiv, ibland inte alls. Jag använder facebook som jag själv har lust och behov av. Jag har vänner som förklarat sig varför de inte vill ha mig med och jag tycker alltid det är ok. Jag använder själv FB som ett sätt att hålla kontakt med vänner både nära och som bor långt borta, människor jag inte känner så väl som jag kan få möjlighet att lära känna bättre och som ett bollplank till funderingar och tankar. Framförallt är det en källa till tips om artiklar och bloggar jag annars aldrig skulle ha hittat själv.
Jag gillar FB och står för det. Självklart finns det avigsidor med FB, precis som med allt annat i livet. Det som kan vara svårt på FB och i bloggar är ju det här att texten inte förmedlar kroppens alla andra former av att uttrycka sig. Det blir svårt ibland att uppfatta allt och därför är tydlighet mer önskvärt än i livet för övrigt. Det kan vara svårt för många har jag förstått. För mig är det helt ok att både gilla och tröttna på FB, men jag har svårare för att man gör en stor affär av det :-D
Jag upplever nog att det är mer känsligt att framföra kritik om FB nu än för bara ett år sen. Man trampar på ömma tår som Martin nämnde tidigare. Är det inte lite svenskt? Ha inte alltför avvikande åsikter än gemene man? Nu när alla hittat till FB, så får man inte säga nåt negativt om det. Lite "don't mention the war" över det hela.
För min del har FB tappat sin tjusning när jag allt oftare läser "Idag har jag bakat, sen ska jag städa huset och ikväll kommer svärmor och stannar i en vecka". Läsvärde? Nej. Men jag gör ingen stor affär av det, jag har skrivit ett inlägg i min blogg, varav några rader berörde FB. Så många mail och anonyma kommentarer har jag aldrig fått till något inlägg.
Det är ett hett ämne...
Visst har Erica rätt i att man kan använda Facebook som man vill eller inte alls. Att det är upp till var och en, men att man inte ska få berätta på sin egen blogg vad man tycker, tänker och känner visar bara på vad Pia skriver. "Don´t mention the war"... Var tyst och ödmjuk. Tänker du annorlunda så håll det för dig själv svensk! Jag har sagt det förr och säger det igen. En statusrad är bara en vilja att få en bekräftelse. En klapp på ryggen.
Jag finns fortfarande på FB, mer eller mindre aktiv men jag fjärmar mig från att vara statushora i tid och otid (Ingen särskild i åtanke).
För övrigt är det många som jag pratar med som tycker och tänker likadant. Vi kan prata om det, förbanna det och förkasta det. Jag tycker inte jag gör särskilt stor grej av det. Jag säger bara att jag inte är facebooks största fan längre. Som en ogillaknapp på facebook fast jag gör det inte lika enkelt för mig. ;)
Jag kanske skulle skriva något i stil med "Lilla jag gillar inte Facebook är det okej att tycka så, eller?"
"...lilla jag..." sa han som är nästan 2 meter
:-D
Storleken har väl ingen betydelse? ;)
Jag fick en intressant fråga från en god vän precis; "Vad är det för skillnad på att skriva en status på FB och att blogga med kommentarer?"
Vad säger ni om det?
Men att gå in på en blogg och kommentera känns mer som ett aktivt val. På FB kan man ju inte värja sig för alla statusrader. Om man inte decimerar antalet vänner till...3? :-D
:-D Inte så stor skillnad.
För att kommentera det högre upp. Så klart man får tycka som man vill och lägga upp det både på sin blogg och på FB. Lika självklart som att man får tycka att det är mycket väsen ;-D Det här med att göra väsen har ju inte specifikt med FB att göra. Det är ju så med det mesta som riskerar att bli populärt, då finns det alltid människor som gärna inte vill tycka att det är så. ;-D
Sunda Simon Säger; Saken Suger!
Och han är så sund!
Jonas säger, alla på facebook ljuger.
Klappar sig på magen som är rund.
...
Skicka en kommentar