Sommarminne 2

När jag var en liten knodd knappt värd att nämnas, inte som nu, var sommaren en enda lång lycklig dag utan planer. När jag för ett tag sedan körde igenom byn som fostrade mig kände jag inte att jag saknade husen jag passerat så många gånger på min cykel eller rullor eller vad det nu var jag transporterade mig på för tillfället. Men jag saknade känslan jag hade när jag och min vän Tomas cyklade till Dalbybadet med handduken på pakethållaren och säsongskortet i fickan. En hel dag skulle spenderas i vattnet, på gräset, med fotbollen, på handduken, i kiosken och framför allt skulle Karin vara där. En av alla kompisar som fanns i mitt liv var lite mer än en kompis, i hemlighet. Fast, sådär jäkla hemligt var det inte. Det var nog bara jag som trodde det. Hursomhelst så samlades vi nästan varje dag på Dalbybadet bara för att hänga och känna hur lediga vi var. Även om vi inte tänkte så då.

En av lekarna vi lekte där i poolen var att vi bildade par. Kille och tjej. Killen skulle ha tjejen på axlarna och så skulle hon försöka putta ner den andra tjejen i plurret och gissa vem som alltid fanns på mina axlar? Javisst, av någon anledning var det alltid Karin och jag som var i ett par både då och lite senare då min lycka var fullständig när hon och jag till slut “Blev ihop”. Visserligen, vi var inte gamla och allt på den tiden var väldigt oskyldigt. Men ändå. Nu finns hon bara kvar som ett trevligt minne och jag kan inte komma ihåg hur vi slutade men det kan inte varit med så mycket dramatik. Då skulle jag minnas det.

Dom somrarna var verkligen som på kollo. Vi var väl en sju åtta unga människor som sprang omkring i Dalby Hage, skrämde kor, trampade i koblajor och byggde kojor. Ibland satt vi vid en bäck och åt något som våra föräldrar skickade med oss i en burk. Jag minns speciellt den där kladdkakan som inmundigades med stort välbehag, men det var bara för att den kom från Karin. 
Jag har ingen aning om vad hon gör idag och jag tänker inte ta reda på det. Efter så lång tid skulle vi inte ha något gemensamt längre och allt skulle nog vara lite pinsamt tror jag.

Så, när jag då ibland kommer tillbaka till Dalby för att hälsa på någon av mina föräldrar kör jag förbi vårt gamla hus, eller rättare sagt, jag kör förbi området där min och Karins familjer bodde och det enda jag tänker på då är att allt det där inte finns längre. Lite sorgligt kanske men ändå tryggt för jag minns det och det kan inte bli annorlunda.

Technorati-taggar: Dalbybadet,Dalby Hage,Dalby,Barndom,Sommarlov