I helgen har jag haft besök av en väldigt god vän som liksom jag njuter av vinylknaster och vin. Eftersom jag är en väldigt god kock egentligen, innerst inne i min egen värld, så vispade jag ihop en sallad till tonerna av Ratata’s “Människor under månen” och placerar bullar i ugnen att gräddas, samtidigt som Mauro Scocco sjunger…
“Jag stryker i natten
som en herrelös hund
I grändernas skugga
kan jag andas en stund
Jag tömmer min flaska
och fortsätter gå
I jakten på ett ben
jag kan tugga på…”
Jag har länge tyckt att Mauro Scocco är och har varit en dyster människa. Nästan så att jag har tyckt synd om honom och önskat att någon skulle förbarma sig över honom på något sätt. Hur ensam kan man egentligen bli och på hur många sätt kan man beskriva denna ensamheten? Här gör han det helt utmärkt.
Hur som helst så blev kvällen hur bra som helst. Natten blev visserligen sen eller morgonen tidig om man så vill, men vad gör väl det så länge man har trevligt och en tom dag dagen efter? Jag funderar på att tvinga mina gäster framöver att ta med sig minst EN vinylplatta ur sin egna samling om dom vill komma in. Kan väl vara en kul utmaning?
“…och under sängen
satt satan och log”
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar