Idag hittade jag en mailkonversation som vi hade för ett år sedan du och jag. Det går inte att låta bli att tänka på hur mycket som har hänt sedan dess. Ibland känns det som det inte hänt något alls. Du skriver mycket om längtan till något nytt, någon som bryr sig om, och en familj. Om resor till Italien och hur du fönstertittar på låtsas in till de som verkar ha hittat rätt. Jag tänkte en stund på om jag skulle ringa till dig och höra hur du mår men det skulle kännas som jag stör. Jag vet inte. Kanske skulle du gilla att jag ringde?
“Du måste lära dig att tyda signalerna” sa en kvinnlig vän till mig någon gång förra sommaren och från och till sedan dess har jag funderat på det där. Du måste lära dig tyda signalerna.. Vilka signaler? Som säljare ser jag alla svar som inte är ett direkt nej som en köpsignal. Börjar kunden ställa frågor om produkten så är det genast en signal till att han eller hon är intresserad av vad jag har att erbjuda. Alla frågor som ställs ska vara öppna frågor som man inte kan svara ja eller nej på. Frågor som inleds med vem, vad, var, vilka, hur och när.
“Ta den gröna linjen mot Gullmarsplan”. Det var så han sa och gick därifrån. Den inbitne stockholmaren till tjejen som inte visste var hon skulle ta vägen när jag såg henne utanför T-Centralen. Hon irrade omkring lätt förvirrad med ett headset i örat och jag kunde höra henne säga något om att dom inte hade pengar. En timme senare såg jag henne igen på perrongen där tåget till Malmö skulle gå ifrån. Jag undrar var hon skulle egentligen? “Ta den gröna linjen mot Gullmarsplan” sa han. Sedan dess har jag nynnat på 
Bloggvärde.se säger att denna bloggen är värd 125.803 kr men till er läsare tänker jag rea ut den till halva priset. För bara 62.901,50 kan den bli er. Sätt in pengarna på mitt konto så mailar jag över inloggningsuppgifterna med återvändande mail ;). Jag bjuder på en kopp kaffe vid färdig transaktion. Det är bara att slå till!
Det var inte i schack han lyckades vinna över mig. Monopol blev spelet som Simon till slut besegrade mig i. Bankrutt, förnedrad och lätt utskrattad erkände jag mig besegrad när jag skulle lägga in 25.000:- för Diplomatstaden med fyra hus. Allt jag hade var 2300:- och ett gäng intecknade gator…
Igår ville jag lägga ut Simon till försäljning billigt eftersom han var skyldig till en "olycka” som innebar att det inte bara var jag som fick kaffe på mig utan även min laptop. Slutligen insåg jag att det skulle bli svårt att få vettigt betalt för honom så jag lägger ut en bilstereo istället.. och går och kramar honom en gång till.
Ni som läste här igår såg säkert att jag köpt 
Ofta fanns det en båt på plats som vi använde för fiske eller utforskande av en liten ö i någon liten svensk insjö. “Sitt still i båten..” var ord man ofta fick höra från pappa som säkert oroade sig för att någon av oss skulle trilla i vattnet lika mycket som jag skulle göra om jag var ute med 
Jag: Hej hej, jag är hemma nu? 
morgondagen. 
Jag läste i en Kalle & Hobbestripp för längesedan där Kalle frågar sin pappa hur man vet att broar tål en viss vikt. Kalles pappa svarar med att man kör en lastbil flera gånger över bron och för varje gång man kör över bron lägger man på mer och mer vikt på lastbilen. När bron rasar väger man lastbilen och bygger sedan upp bron igen, varpå Kalle svarar; “Det borde jag anat”.
Där någonstans insåg jag att det faktiskt finns någon som lyssnar, tror och litar på mig. Jag insåg hur viktigt det är att vårda det förtroendet jag får av en människa som kommer till mig med sina frågor. Givetvis fick Simon till slut reda på vad dom där vindsnurrorna gör. Denna gången kunde jag ju svaret men visst är det så att man inte har svaren på alla frågor som ställs? Hur gärna man än vill. Då är det bra att kunna säga att man inte vet.
