Nästan perfekt

“Hon vet vem jag är och hon känner mig väldigt väl. Genom åren har vi lärt känna varandra och jag har aldrig någonsin gjort mig till för henne. Aldrig någonsin har jag inför henne försökt vara en bättre man, en man som tvunget ska visa den bästa sidan av sig själv. Jag har fått vara pojken som inte kan sluta skämta om allt. Jag har fått vara bitter och cynisk. Jag har fått vara stor, stursk och stolt. Jag har fått vara en vårdande vän som ser hennes uppskattning av mitt väsen som en stor belöning. Hon känner till mina svagheter men ser min styrka. Det är därför hennes kärlek känns så äkta…

Hon håller mina händer sedan tusen dagar och låter mitt hjärta vara detsamma som igår. Hon ger mig mitt leende genom sitt eget, texten blir tydlig när vi möts och hon kysser mitt sinne som ingen annan. Det är nästan som hon känner mig, ser igenom mitt skal och blottar det jag inte vill att någon ska se. Hon drar ut alla mina egenskaper likt ett barn på julafton och sneglar nyfiket på nästa paket. Det får hon göra, jag ser hur dom får sin plats i hennes bild.

Hon säger att jag lyssnar och förstår. Jag säger att det är så lätt att lyssna på inspiration och att försöka lösa hennes gåta är en utmaning. Hon kysser mitt sinne som ingen annan. Jag är glad att ha henne som vän.”

– Ur "Nästan perfekt, snart där” av Martin Hansson