Däremot så slog det mig häromdagen hur unga människor idag lever mer i nutid och framtid än vad jag gjorde under min uppväxttid. Igår såg jag och Simon på filmen “The Aviator” som handlar om den galne filmmakaren och flygaren Howard Hughes. Filmen är en biografi över Hughes liv från 20-tal till 40-tal och mer eller mindre kända namn som Katherine Hepburn, Clark Gable och Ava Gardner flimrar förbi. Simon frågar vem alla dessa personer är och jag försöker förklara på bästa sätt.
Det märkliga här är att jag knappt sett en enda film i vilken någon av dessa har medverkat. Inte som jag kan komma på i alla fall. Men jag känner till dom.
Så, idag frågar jag Simon om han vet vem Nils Poppe var och han gav mig ett väntat nekande svar. Jag fortsatte med att ställa frågan om han visste vem Thor Modéen var. Vad tror ni att han svarade? Nej… såklart.
När jag växte upp så var en “Poppefilm” höjdpunkten för söndagseftermiddagen, eller när dom nu sändes på SVT. Idag har SVT slutat sända gamla svartvita filmer lika frekvent som på glada 80-talet och det kan jag irritera mig på. Jag saknar dom där sorglösa filmerna. Ibland zappar man sig fram till en svartvit film och ler med igenkännande ögon och öron den glada “söderkis”-dialekten alla Stockholmare hade och hacket som uppstår mellan klippen i filmen.
Hur som helst, min nästa fråga till Simon var om han kunde säga vem han tycker är den största artisten genom tiderna, och han svarade Eminem.
Eminem… hm, jag och hans mamma har en del jobb att göra här men vem är vi att klandra honom för att han lever i en tid då man matas med nyheter och upplevelser hela tiden från TV, Radio och Internet? Vem är vi att klandra honom för att ingen tar fram och visar det där som fanns förr? Det som har lagt grunden till det som finns idag. Varför ska vi klandra över huvud taget när Eminem faktiskt är en bra artist
Vad har då allt detta att göra med hur gammal jag känner mig?
Jag antar att känslan av att jag växte upp i en ålder då det fanns tid att konsumera även det som har varit, gör att jag inser hur min tid inte finns längre. Att jag kan titta tillbaka på min uppväxt och säga “det var då det. Det var förr…” Det fanns plats att titta på, och njuta av Nils Poppe, Thor Modéen, Åke Söderblom, John Elfström (Åsa-Nisse), Hasse Ekman och alla andra jag inte kan nämna här och nu på studs. Förr, är ju alltid historia, och tillhör man historien så känner man sig gammal.
Idag har inte barn tid att fördjupa sig i gamla svartvita filmer om dom vill hinna med allt nytt som kommer idag i form av film, spel, musik och internet. Idag finns inte intresset heller för den delen. Vilken elvaåring vill glo på en “sottig” gammal svartvit film med dåliga effekter när Transformers bländar oss med sina explosioner och bilar som på ett fantastiskt snyggt sätt snurrar, spinner och gnisslar för att till slut stå framför oss som en mördarrobot från en annan planet? Jag tycker ju det är skitfräckt men hade dom filmerna funnits om inte pionjärerna från 30- och 40-talet testat gränser och gett utlopp för sin fantasi? Om inte Howard Hughes hade gjort sin på den tiden fruktansvärt kostsamma film “Hells Angels” hade det spelat någon roll?
Kanske skulle skolan ha en obligatorisk filmvisningstimme med bara gamla svartvita pilsnerfilmer med glada skådespelare och glada tillrop som “Tjeena Doris!” bara för att visa hur världen inte är svart magi, onda robotar och eländes elände? Kanske skulle det vara varje förälders ansvar och uppgift att uppdatera barnen om vad som hände förr? Det kanske redan är så. Då måste jag erkänna att jag inte tagit mitt ansvar. Det ska bli bättring här.
Klockan är 13:17 söndag eftermiddag, jag kollar på SVT1 & 2 för att se vad som sänds. 
“Simon, vet du vem August Strindberg är?!?!”
”Nej…”
*Suck* Det kommer snart ett inlägg om skolans respektive föräldrar ansvar för barnens lärande tror jag. Fast å andra sidan… han är bara 11 år och nöjeskonsument. Jag är 36 och har fortfarande en tår i ögat efter “Pengar – En tragikomisk saga”.
Aftonbladet - om nya Harry Potter filmen
6 Kommentarer:
Vad bra skrivet! Precis så är det, hur ska de hinna få en historia när dagens nyheter är historia redan när du läst dem? Härom kvällen övertalade jag min 12 åring att vi skulle se en film som ansågs ganska brutal när jag var "ung". Vi såg "the Warriors" Han skrattade lite åt de "coola" gängen men tyckte i stort att det var en bra film. Tänkte ha lite filmkvällar framöver med Döda poeters sällskap, Stekta gröna tomater osv Iofs inte SÅ gammalt men gammalt nog för att redan vara historia.
Precis den tanken har jag också.. filmkvällar med bara klassiska filmer. Jag kollade in Joost och dom har en del gamla filmer från 30- och 40 talen men så långt tillbaka ska vi väl inte behöva gå. Filmerna du nämner är för bra för att missas.. :-D
Tack för kommentar
Åh vilket härligt inlägg. Som jag har skrattat här vid min datorskärm! Jag är egentligen skittrött efter veckor av att umgås med alla man inte hinner träffa under resten av året, för att de är utspridda över hela Sverige. Men detta var verkligen energikick :-D
Jag tillhör de där som älskar gammal svartvit film, både svensk och amerikanska. Nils Poppe är ju en av mina favoriter. Men du skriver det så härligt och träffsäkert! :-)
Tack för de orden Erica! :-D
Det stämmer verkligen att ungdomar inte ger något som är tråååkigt mer än en halv minut = ingen chans för svartvita filmer. Men däremot ger det obegränsade musikutbudet att de lyssnar både på ny och gammal musik. Man behöver liksom inte hålla sig till sina surt inköpta LP-skivor, utan kan kasta sig mellan genrerna som man behagar. Detta har lett till att, i alla fall mina tonårsbarn, ofta upptäcker bra musik från exempelvis sjuttiotalet, som dom kanske inte hade gjort om dom bara hade gått till skivaffären och köpt den senaste plattan med artisten X.
@Ulrika Visst har Spotify och faktiskt till viss del TV-spel fått min son att upptäcka gamla goa 70-talslåtar så allt är inte svart och vitt. Åtminstone vad gäller musik. Med film känns det annorlunda.
Skicka en kommentar