Den sista gången jag såg henne var hon klädd i en mörkblå täckjacka tätt uppknäppt till halsen. Vi satt i en bil på vägen mellan Sjöbo och Löberöd. Kring halsen hade hon en stickad vinröd halsduk virad ett par varv precis så lagom att den inte sitter för hårt men ändå så pass att den värmer i den iskalla genomträngande vinden. Det var sen vinter, på väg att bli vår men ännu kunde kylan tränga igenom de varma vinterkläderna så som den bara gör i Skåne. Snön låg fortfarande kvar på åkrarna frusen och hård som den bara är när det är riktigt kallt. Nästan som is. Jag var klädd i en svart Duffel, ett par svarta stickade handskar och en halsduk i de skönaste höstfärgerna, men ändå blev kylan svår.
Vi hade precis stannat vid en bensinstation för att tanka och handla något att äta. Jag kommer ihåg hur hon tar av sig de stickade vantarna och lägger dom på bensinpumpen för att lättare komma åt sin plånbok. Hon gnuggar händerna där hon står i kylan och fyller tanken med 98 oktanig bensin, det är något som tynger henne. Själv står jag inne i affären för att handla.
När vi är klara sätter vi oss i bilen igen för att köra vidare. Båda är sådär tysta som när något irriterande och gnagande hänger i luften. Efter en mil eller två så kommer till slut orden fram.
- Vad som än händer mellan oss kommer jag alltid tycka väldigt mycket om dig och jag vill alltid vara din bästa vän
- Detsamma…
Jag har inte sett henne sedan dess. Inte som då.
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar