Hon fönsterlyssnar på låtsas

“Sången satt bra idag. Vad bra allt känns… Men hon måste tagga ner, den där solisten. Hon kan ju inte alltid stå i rampljuset…”
Tankarna har stannat kvar lite längre än hon. Hon var tvungen att gå hem men lät tankarna stanna kvar. Ibland är det nämligen nyttigt att låta dina tankar umgås med något annat än dig.

Efter repetitionerna med kören går hon genom byns gator och längtar in till den värmande elden i det där vita huset som hon mycket väl kunde se sig själv som ägare till. Hon vill så gärna stanna på kaféet som lockar med sin småstadsidylliska värme. Hon fönsterlyssnar på låtsas och funderar på vad folk egentligen pratar om där i kvällen över kvällsmaten. Är det hon som är onormal eller dom som är konstiga? Hon lever ensam. Oftast är det bra tycker hon, men det kan också kännas som en sten i bröstet och frågan “varför inte jag?” har plågat henne länge nu.

Det finns någon i hennes liv som håller på att montera ner hennes murar. Dom trygga och säkra murarna som inhägnar det hon tror på och känner till. Men det känns bra. Det känns bra och hon tillåter det. Så länge hon känner att det sker i hennes egen takt. Och en dag står hon utan skydd bara för att förstå hur befriande det kan vara.
Jag tror att tanken på detta får hennes steg att kännas lite lättare och det är så det ska vara. Det ska vara skönt att höja blicken från marken, se ett mål i horisonten och någon som står där och kallar. “Kom… kom hit så gör vi något kul ihop!”

Hon går lite snabbare, med lite längre steg trots att hon inte har bråttom… hon går hem…