Grön linje

Fil:Stockholm metro map.png“Ta den gröna linjen mot Gullmarsplan”. Det var så han sa och gick därifrån. Den inbitne stockholmaren till tjejen som inte visste var hon skulle ta vägen när jag såg henne utanför T-Centralen. Hon irrade omkring lätt förvirrad med ett headset i örat och jag kunde höra henne säga något om att dom inte hade pengar. En timme senare såg jag henne igen på perrongen där tåget till Malmö skulle gå ifrån. Jag undrar var hon skulle egentligen? “Ta den gröna linjen mot Gullmarsplan” sa han. Sedan dess har jag nynnat på Toni Holgerssons “Grön linje” och undrat om hon kom rätt.

Jag undrar om det över huvud taget är någon alls som kommer rätt i Stockholm. Var man än tittar så är det danskar, tyskar, amerikaner och en och annan afrikan som är på väg någonstans. Stockholmarna själva, vilka det nu är, verkar inte heller veta var dom är på väg. De flesta talar om ett liv på landet med längtan i blicken och hur man önskar sig ett hus vid en stilla äng eller i en skog. Stockholm är som en kropp som får en levertransplantation. En del av invånarna får vara en del av kretsloppet men de flesta stöts bort igen och till slut tar de sig ifrån den ogästvänliga kroppen. Jag pratade med en taxichaufför som levt i Stockholm hela sitt liv. Han var nära pensionen nu berättade han, och i hans ögon finns inte Stockholm längre. Han tror inte på den gröna linjen mer.

P1010003 När jag så kom hem ikväll ställde jag mig framför mitt hus. På vägen bara tio meter ifrån mig kvällsspatserade en fasan. Åkerns raps är fortfarande gul, det unga vetet var lugnt och vinden stod stilla. Det behövdes liksom inte mer. Jag har hittat min gröna linje och den går inte till Gullmarsplan.

3 Kommentarer:

jaguarjonsson sa...

fint....

Åsa sa...

Storstäder har ett märkligt sätt att locka och spotta ut människor, eller göra dem lite ..hårdare.

Din egen gröna linje, vacker som satan Martin

Martin Hansson sa...

Det är väl borta bra, hemma bäst som fortfarande gäller :D

Skicka en kommentar