Hon finns kvar – I form av ord, handling och dröm

DSC00008 Godmorgon, klockan är sju och jag blev slagen ur min sömn. Inte slagen rent fysiskt men av en dröm som var väldigt sann och verklig när jag vaknade. Jag drömde om en god vän till mig som jag för några månader sedan skulle kalla för älskad vän. Nu är hon försvunnen, inte som vän men väl som människa.

I drömmen träffade jag på hennes arbetskamrater, som jag aldrig träffat, och vi kom fram till att vi skulle besöka henne oannonserat för att fira hennes födelsedag. Av någon underlig anledning skulle vi klättra in genom ett fönster till hennes lägenhet på andra våningen för det var den enda vägen in, men det fanns ingen trappa dit. Givetvis välter jag ut ett glas vin på väg in och alla blir bestörta över ett trasigt glas och vin på mattan som om denna kvinnan är världens markatta med vassa klor. Det är inte så jag känner henne.
När vi sitter och äter middag ser jag en hall med skor och en vanlig dörr som går ut till en trappuppgång. Jag ifrågasätter inte att vi kröp in genom ett fönster just då, utan tänker att det är bättre om vi istället går ut det hållet när vi lämnar lägenheten.

Visst drömmer man konstigt? Jag tycker det är skönt att drömma om människor jag inte träffat på väldigt länge och att jag får se en glimt av någon jag saknar ibland och får bekräftat för mig att denna finns kvar i mitt liv och har ett inflytande någonstans i allt som jag gör.
Igår var jag och
Simon ute i trädgården nästan hela dagen och hennes ord gick i stort sett som ett mantra hos mig. “Om jag hade trädgård…” och så fortsatte meningen med något som hon någon gång sa i samband med detta. Jag kunde inte dölja mitt dåliga samvete för mig själv när jag satt i rabatten och rev och slet med överväxta kirskål och annat märkligt som jorden så envist petar upp. För inte kan det väl vara blommor?

Hur som helst, så är detta en väldigt klok kvinna med stora drömmar och jag väljer att tro att våra drömmar inte gick ihop den där dagen när allt skulle bestämmas. Jag hoppas att hennes drömmar blir sanna snart och att mina egna kan få luft och komma upp till ytan. Hon drömmer om barn, hus och familj. Det gör jag med. Hon vill ha ett liv med mycket natur, hälsa och friskvård. Jag är ute och springer högst sporadiskt men gör det gärna, för det är skönt. Ett problem är att jag inte tror mig ha tid att vårda min kropp, vilket bara är att lura mig själv. Barn och hus har jag redan men saknar familj, d.v.s en kvinna att bilda den med. När jag har en ny familj i normal mening så kommer det antagligen ett nytt hus och nya barn. Det är inte prioriterat men känner jag mig själv rätt så blir det så. Hon ville inte chansa och jag kan förstå henne att det inte var värt att chansa på för att se om det skulle hända, när hennes längtan var så stor. Någonstans skulle det vara uttalat att allt skulle bli så som hon drömde om och vem är jag att lova det? Vem är hon att lova något annat?

DSC00007

Jag vet inte om hon fortfarande kommer in och läser här som hon gjorde förr eller om någon av hennes vänner gör det men jag hoppas verkligen att hon får det hon drömmer om och hur hon ska veta att hon gjort ett nerslag här som dröjer sig kvar. I form av ord, handlingar och drömmar.

2 Kommentarer:

Erica sa...

Så vackert skrivet! Jag sitter här tårögd och inser att du fyller raderna med så mycket poesi och så mycket annat jag inte riktigt kan sätta ord på. Du beskriver känslan av alla förlorade möjligheter. Alla hur det kunde ha gått och alla stigar man inte gick till ände med. Så vackert och så fullt med nu på ett konstigt sätt. Nu och då och då och nu.

karleksforklaringar sa...

Så, så inte tårar haha.. det finns inga här. Det finns en lycklig och glad eftertanke med allt detta. :-D

Skicka en kommentar