Det är bra, det är fint, bara bra, tackar som frågar, finfint, huvudet upp och fötterna ner, jag ska inte klaga. Det finns många sätt att svara på frågan hur du har det. Alla versioner känns lika oinspirerande och inte särskilt informerande. "Hur är det?" säger jag. Ibland vill jag verkligen veta hur det står till med personen i fråga, andra gånger ställer jag frågan av ren artighet och ibland fungerar det som ett svar på samma fråga.
-Hur är det?
-Det är bara bra, hur har du det själv?
När jag inte får höra ovanstående fråga på ett tag börjar jag undra om jag är bortglömd eller helt enkelt så ointressant att det inte är lönt att fråga. Kanske skulle jag vända på det. Hur kan det komma sig att jag själv ibland glömmer ställa den frågan till mina vänner och min familj? Det handlar inte om att jag är ointresserad eller att dom/ni är bortglömda. Jag är bara lite för mycket "mañana mañana" nuförtiden. Så är det säkert för er också. Jag lovar att bättra mig.
Hur har du det?
2 Kommentarer:
Jag har det bra tack, är bara förväntansfull och pirrig i magen gillar faktiskt inte alltid den känslan, blir så rastlös då...
Hur har du det?
Frågan i sig är ointressant, men saknas ändå i dess frånvaro. Den visar ju ändå på någonslags ytlig omtanke.
Här är det bra: Fräknarna landar på näsan och gräsmattan vill ha sällskap.
Skicka en kommentar