Hon skulle aldrig göra sig sårbar igen, ingen skulle få ta sig in. “Fan, fan, fan” var det enda hon sa när murarna till slut ofrivilligt raserades. Hon kände sig säker innan. Hon var stark och trygg, men säkerheten var en vägg av sand och när solens strålar värmde sanden torkade väggen och föll ihop. Regnet som föll tynger nu hennes axlar och åter igen kommer otillräckligheten och gör sig påmind. Hon bär så mycket kärlek vid sitt bröst men ändå känner hon sig som höst.
Hon har fått mina ord. Jag har fått ge mina ord till henne. Det gör mig glad. Vi kommer alltid tillbaka till varandra. Vi två som aldrig träffats mer än i det till synes oändliga sökandet efter en plats att stanna upp vid med ett nöjt leende på läpparna. Platsen man inte behöver lämna. Jag önskar jag kunde göra mera men vem är jag att tränga mig på? Vad kan jag göra mera? Och vad ska jag säga? Jag älskar ju hösten. Rimfrost och det söta oset från sockerbruket. Färger från jorden, rinnande näsor och tjocka halsdukar. Man andas lite lättare. Hennes höst är inte min men jag önskar hon kunde se den som jag ser den.
Jag önskar hon ser att hon bär så mycket kärlek vid sitt bröst.
11 Kommentarer:
.. så vackert
Tack :-D
Tycker om din sida...
@Annika: Tack, tack å tack! :-D
Oj, vad jag blev kvar länge...men hann inte med hela...kollar inom i morgon...:)
Vilka ord! och vad de kan göra..när de är bra sammansatta..
"Hennes höst är inte min men jag önskar hon kunde se den som jag ser den" - Lovely :)
Hit återkommer jag nog..
Du är välkommen tillbaka och tack för vänligheten. :-D
Bra ord " Hon skulle aldrig göra sig sårbar igen, ingen skulle få ta sig in. “Fan, fan, fan” var det enda hon sa när murarna till slut ofrivilligt raserades" beskriver livet...
@anonym Hoppas det bara är en fas du är inne i ;-)
undre mig hvem du har tiltænkt dette digt?
En fas som kallas livet....
Skicka en kommentar