Idag står det på aftonbladet.se att man lokaliserat signaler från Air France planet och att det inte är mer än en vecka kvar till signalerna kommer tystna och planet och svaren på haveriet är borta.
Jag tänker på människorna som satt på det där planet. Mitt i natten. Någon på väg hem till sina nära och kära, någon skulle på semester i Europa och så fanns det troligtvis en finansman som hade varit på det där viktiga mötet och hade ett gott resultat med sig hem till sina överordnade. Vem vet?
Tydligen har planet "knäckts" högt uppe i luften och alla dog av syrebrist innan de slog i vattnet. Men vilken känsla att vakna mitt i allt detta, den enorma chock och rädsla dessa stackars människorna måste haft innan de mötte sitt öde ute på det stora Atlanten, i mörker, storm, kyla och vatten... bara en jävla massa vatten! Inte en chans att klara sig. Och de föräldrar som väntade på sina fruar och sina barn. Hur gärna skulle de inte ha bytt plats med dom? Jag tänker på de som sitter bredvid sina barn när allt detta händer och får se blickarna och rädslan. Hjälplösa.
... och jag går på semester nästa vecka. Var finns rättvisan?
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar