En spricka i fasaden

“Gör du så, får du mig att...”
“Inte ikväll” svarade jag. Vi var rörande överrens.

En liten beröring var ungefär det som behövdes för att det skulle uppstå en liten liten spricka i fasaden. En hand mot en kind och en strimma hår som föll genom fingrarna får mig att vilja veta mer. Känna mer.
Hur uppstod den där energin som drar mig tillbaka? Jag vill gärna veta. Det handlar om små små steg… inga hopp inga språng... Bara ett litet kliv i taget mot något som kan vara bra för mig och för oss.

Kanske går vi mot en dröm och en längtan som inte är vår. Kanske är vår väg redan gemensam? Det är så många “kanske” och “vet inte”. Så många frågetecken som ska rätas ut.

2 Kommentarer:

Jonas sa...

Och vilken väg du än väljer så går du mot den oundvikliga döden. Visst känns det bättre!

Hanna sa...

;-)

Skicka en kommentar