Såhär skrev jag den 4:e april 2009. Känslan av att bara vara är lika skön idag men jag undrar om jag hunnit med första kaffet ute på altanen och om solen kommer skina på oss när vi kommer till påsk?
-------------------------------------------------------------------------------
I perioder går jag runt i mitt hus utan att ha något att säga. Inga åsikter tar sig upp till ytan och inga meningar fyller något större sammanhang eller ger någon lösning på mina svar. Jag antar att jag, som jag gör ibland, slipar mina vapen. Låter tankarna fara och flyga fritt utan att fästa dom vid något särskilt, och det är en skön känsla. Att inte ha någon åsikt eller känna ett behov av att debattera, argumentera eller pådyvla någon en åsikt jag kanske inte ens tror på. För visst är det så att man ibland får en känsla för något och hur man febrilt söker efter argument för att göra det hållbart. Idag är det inte så. Jag tänker flyta med och låta tiden ha sin gång.
Det är ju sol ute idag och känslan av sommartider närmar sig i takt med att dynorna och trädgårdsmöblerna plockas fram. Grillen är rengjord och duken ligger på trädgårdsbordet. Jag dricker kaffe ute för första gången i år. Njuter av fågelkvitter och doften av fuktig sommarjord. Jag tänker på orden från Lars Winnerbäck “Våren är ung och oanvänd”. Underbart!
Så mycket framför mig, så många varma kvällar och nätter och så mycket sommar.
Jag förstår precis hur han menar. Så många gånger har jag tänkt att “det där har någon annan gjort innan mig och så mycket bättre än mig också”. Jag har suttit med min gitarr och tyckt mig komma på en skön harmoni, vacker text och gjort ett snyggt arrangemang för att till slut läxa upp mig själv med ovanstående tanke. Det låter precis som något jag hört tidigare, och så kommer otillräcklighetskänslan ifatt en. Hur skapar man något nytt som inte hörts, lästs, setts eller smakats tidigare??
Men…
Är det inte så att det alltid är någon som vill höra MIN version av saker och ting? Är det inte så att någon därute skulle vilja höra just MIG sjunga den där låten? Är det inte dom personerna man tänker på när man går in i sitt kreativa flöde? Dom som väntar och lyssnar på vad du har att säga. Om det är tusen människor som väntar på resultatet av mitt skapande eller bara en kan väl kvitta? Så länge det är någon som vill lyssna, läsa eller se? Jo, så måste det vara.
Någon väntar på dig.
En del av er frågar mig hur det kommer sig att jag inte skrivit här på flera dagar och det är ju en riktig fråga. Varför gör jag inte det?
Sanningen är att jag efter många långa kvällar framför datorn med Facebook, Twitter, bloggar, MSN och andra sätt att kommunicera digitalt blev oerhört trött på det kalla samtalet. Jag blev trött på att inte få höra en röst i telefonen eller ett par ögon mitt emot mig i diskussionen. Jag blev trött av folk som gömde sig bakom en chatt och människor som tycker att den digitala kontakten räcker. Den räcker inte för mig. Jag är en social och utåtriktad man som älskar mötet med nya och gamla vänner. Kemin som uppstår när människor möts fysiskt är oslagbar så jag tog mig i kragen, reste mig från stolen och gick ut.
För övrigt har det har varit mycket musik både från min egen sida och andras. Jag lever med gitarren och tända ljus på kvällarna. Spelar in det som kommer från min händer, förbannar det jag spelat in, gör om och gör nytt. Någon gång då och då kommer det något som jag känner att jag vill spara för framtida bruk. Problemet är att jag sällan färdigställer något.
För ett tag sedan fick jag frågan vilket mitt mål är med denna bloggen. Jag hade inget svar då och har inget svar på det idag heller men jag antar att det är en form av sökande. Som så många andra försöker jag hitta den där känslan då jag kan luta mig tillbaka och säga att jag är nöjd. Kanske kommer den ikväll när jag träffar mina vinylvänner för att spisa gamla vinylplattor och äta god mat? Kanske kommer den om ett par månader när sommarens solstrålar värmer oss hela vägen till en ljum sommarkväll? Jag kommer inte sluta söka förrän jag hittar den känslan och när jag hittar den ska jag spara den. Just nu lyssnar jag på Dire Straits och citerar Mark Knopfler…
”Somewhere your fingerprints remain concrete.
And it´s your face I´m looking for on every street”.
Bilden är lånad från Bitterbloggen
(Ett ganska så löjligt inlägg egentligen och något av ett internt skämt just nu men vafan.. i brist på annat så..)
Om ni blir tilltalade på ett eller annat sätt hör det till vanligt jäkla hyfs att svara. Om inte förr, så senare. Nonchalans och arrogans är det värsta jag vet. Är det så att ni inte vet vad ni ska svara på tilltal så ger jag er ovanstående exempel helt gratis! Ni behöver inte heller bekymra er om att svara när jag skickar sms eller ringer, för det tänker jag sluta med. I mina ögon är ni socialt inkompetenta och tydligen inte intresserade av mig som vän.
Vad har ni gjort ikväll? Tittat på melodifestivalen? Varit ute och festat?
Det känns som i stort sett alla jag känner har varit iväg på någon form av galej och här har jag suttit i min ensamhet framför en dator med gitarren i knäet. Hur gör man då för att roa sig själv? Jo, man bygger en låt. Det är vad jag gjort ikväll. När ni festade och hade kul era egocentriska små liv…
Ni får bara höra en refräng av en låt som kommer handla om den där känslan man har när man är lycklig. När det bara finns en människa som man vill tänka på och hur den personen gör dig hel. Jag vet inte om den någonsin kommer bli färdig. Det är väl lite upp till er. Vad tycker ni? Ska jag göra den färdig?
Simon: Hej, får R hänga med mig hem efter skolan idag?
