Tomten och mamma stod där och kramades och kysstes och jag minns att hon sa till honom "Å, vad du är bra!" och något om att det "inte är någon som ser att det är du..." eller något sånt, jag minns inte det där ordagrant men jag vet minsann att det var tomten mamma kysste den där kvällen!
Hon. Kysste. Tomten... tänk om våran pappa kommit då!
Lars Vegas Trio – Jag Såg Mamma Kyssa Tomten
Jag har ju stött på en del så kallade kändisar under min tid på Skånska Dagbladet och Radio City 107,0 och klart rolig var Nanne Grönvall när hon besökte Skånskan för en intervju…
Nanne: Hej… Nanne…
Jag: Hej.. Det är jag som är Martin… gud vad liten du är…
Nanne: Haha! Jaha, och gud vad du var lång då?!
Jag: jaja… längden har ingen betydelse, det är innehållet som räknas.. och du är full av det... Innehåll alltså…
Nanne: … och vad håller dig uppe då? ;-)
Någonstans där sattes nivån till en utomordentligt trevlig fikastund där i Skånskans personalmatsal… som tur är var det inte jag som skulle skriva något klokt och insiktsfullt om detta energiknippe till kvinna.
Nu är det sovdags och sånt som man borde göra nu…
gonatt
Jag sitter och tittar på “Svenska hjältar” på fyran just nu och blev lite glad av den där uppmaningen dom har att man ska ta en bild på sig själv eller någon annan med ett leende. Det behövs mer leenden här i vårt kalla land tycker jag.
För ett tag sedan blev jag tilldelad invites till Voddler, ni vet den där filmtjänsten som är “som Spotify fast för film”. Vore det inte kul att göra en liten tävling, med Voddlerinvites som pris även om det stora priset blir en massa leende människor?
Så, om vi gör såhär att ni tar en bild av er själva med stora fina leenden, eller någon i er närhet som har ett smittande leende, och lägger upp bilden på er blogg. Länka tillbaka till detta inlägget och lägg samma länk i kommentarerna till detta inlägget så jag ser vem som är med och sprider glädje. Har ni ingen blogg får ni gärna skicka bilden till mig på junireklam@gmail.com så ska jag lägga upp er bild här på Kärleksförklaringar till förbannelse.
När tävlingstiden gått ut gör jag en omröstning här på Kärleksförklaringar så vi alla kan vara med och bestämma vem som ska vinna en invite till Voddler eller Google Wave om ni hellre vill ha det…
För inspiration och er som har Spotify klickar ni på denna länken, eller denna eller denna eller vad ni nu går igång på.
1. Ta en bild på er själv eller någon annan med ett leende.
2. Lägg upp den på er blogg. Länka tillbaka hit och lägg en länk till er blogg i kommentarerna till detta inlägget.
3. Har ni ingen blogg? Skicka till junireklam@gmail.com
4. När tävlingen är slut – kom hit och rösta på det bidrag som gör er mest glad.
Jag tycker vi ger denna tävlingen lite tid så den 23/12 tycker jag att ni ska ha hunnit med att plåta er själva. Vad säger ni? Är ni med?
Varje år sitter Idoljuryn och tjatar på det stackars idolerna att det ska göra något eget av låtarna de blir tilldelade att delta med i tävlingen. Det tjatas om att de ska hitta sin plats i artistlivet och sätta sin personliga prägel i allt dom gör. Hur kommer det sig då att det varje år låter likadant om “vinnarlåten”? Hur ska dom kunna göra något personligt av något så platt, tråkigt och intetsägande som låten “Higher”?
Igår satte Calle ribban högt med Zeppelinarnas “Rock ´n roll” och höll ett jäkla drag! Erik fortsatte med “The show must go on” och även det var mäktigt.
“With a little help from my friends” är en underbar låt och Calle’s Cockerversion var inte helt tokig. Inte heller Eriks “Final Countdown” även om den där låten är lätt tråkig.
Men slutlåten… “Higher”… något mer slätstruket får man leta efter och jag tycker synd om Erik som måste ge ut den på skiva. Den som tjänar på denna finalen var Calle och ingen annan. Han behöver inte dras med denna travesti på tidigare vinnar- och schlagerlåtar.
*suck*
Vi mötes idag igen på ICA i byn där jag bor. Vi som inte ses mer än en gång i halvåret och ibland går det ett helt år. Redan när jag parkerat bilen och var på väg in i affären med handlingslistan i huvudet såg jag den bekanta bilen. Förresten, det där med att försöka komma ihåg vad man ska handla istället för att skriva upp det… jag kommer alltid att tänka på vad en klok kvinna sa till mig en gång angående det; “De flesta människor kan inte hålla mer än fem saker i huvudet samtidigt”. Det stämmer väldigt ofta på mig.
Jag satte mig i bilen, körde hem, fixade till middagen. Snart är det onsdag…
“Jag vandrar mellan punkt A och punkt B - bara för att i nästa stund vara tillbaka vid punkt A igen. Jag får inte säga något men tanken finns där. Jag kan inte visa något, men jag dras hela tiden mot dig. En gravitation som lyder sin lag.
Viljan att äga möjligheten som inte finns är starkare än någonsin men förnuftet segrar över viljan än en gång. Du säger att du känner likadant – men vad är det då som hindrar oss? Sanningen? Sanningen vill vi inte kännas vid men vi omfamnar den som vårt eget barn. Det är på något sätt vackert att se den växa till något eget. Det tycker vi båda.
Jag är inte långt ifrån, du är nära. Vi kan inte lova varandra något mer än att vilja vara älskade och att älska, mer än så går inte.” - ur nästan perfekt snart där
Ikväll har jag pratat med Tiina som tittade på “Mamma till en mördare” på TV4.
Jag kan inte riktigt förstå varför det mesta på TV ska handla om elände idag. Vi har ovannämnda program. Det finns “Arga Kocken” och “Arga Snickaren” som visar att det är framgångsrikt att vara arg och en plåga för andra. När dom där sakerna är ute ur rutan får vi se hur grannar skäller och gnäller på varandra i “Grannfejden”. Nu har jag visserligen inte sett Grannfejden själv men har fått berättat för mig hur dom behandlar varandra i programmet.
Vill vi inte se fysiska aggressioner kan vi snabbt slå över till Paradise hotel och njuta av falskhet och lögner. Bara för att få synas i tv och vinna pengar. Går du över lik lyckas du enligt TV. Jag väljer bort det där eftersom det inte gör mig lyckligare. Vilka program stör du dig på?
Stäng av TV:n, sätt dig i din favoritfåtölj med din favoritdricka och njut, istället för att grotta ner dig i elände.
Vill ni veta varför jag har slutat bry mig? Jag undrar om ni kommer förstå mig när jag berättar det. Detta kan bli ett bittert inlägg men ändå så beskriver det en viss sanning.
Det finns inte så många saker som kan få mig att tycka illa om folk. Jag kan förstå att jag inte kan vara omtyckt av alla. Jag kan förstå om mina åsikter inte delas av andra och jag respekterar dom som verkligen kan säga detta till mig. Jag kan respektera människor som säger nej till mig och dom som säger till mig att jag och min personlighet inte passar så bra ihop med deras, men jag kan verkligen inte respektera nonchalans. Om jag tilltalar en person - personligen, via mail eller något av de andra sätten som finns att ta kontakt med varandra idag förväntar jag mig ett svar. Vilket svaret än är så hör det till vanligt hyfs att svara på en fråga eller en inbjudan. Jag vill inte bli osynliggjord och förminskad genom total nonchalans. Därför har jag slutat bry mig.
Detta året började jag som en man öppen för förslag. Öppen med en stark vilja att göra mig intressant. Jag ville dela med mig av min kunskap och erfarenhet. Sakta men säkert har den viljan blivit likgiltig. Det finns inte något intresse från min sida längre att göra mig intressant när den jag tilltalar allt oftare visar sig vara ointresserad eller alltför fokuserad på sig själv och sina känslor.
Många undrar hur det kommer sig att jag fortfarande är singel och det enkla svaret på den frågan är att det inte finns någon som vill eller kan göra sig intressant för mig. Det är inte så enkelt som ni kvinnor tycks tro, att ni kan ställa er framför en man och förvänta er guld och gröna skogar. Enbart det faktum att ni är kvinnor, är inte någon anledning till att vi ska älska er förbehållslöst. Ställer jag en fråga vill jag inte bara höra ett svar. Det krävs lite mer än så.
Om det bara är jag som sätter igång en diskussion blir jag snart trött på det förhållandet och går vidare. På senare tid är det därför inte jag som sätter igång diskussioner eftersom många kvinnor idag har en lätt hybris över att vara kvinnor med inställningen att “om han inte är tillräckligt intresserad, finns det så många andra som vill ha mig” och det gör mig avigt inställd till att över huvud taget orka ta kontakt eller starta en diskussion. Och det ÄR inte så att jag vill hoppa i säng bara för att jag säger “Jag tycker om dig, du är underbar” och ger dig en kram… då lär ni bli antingen besvikna eller lättade.. vad vet jag?
Det är helt enkelt så att om någon börjar diskutera med mig nuförtiden får jag en känsla av inte vilja bry mig eller engagera mig för mycket eftersom den där diskussionen kan ta slut när som helst. Chatten tystnar, mailen uteblir och av någon anledning finns inte mitt telefonnummer längre. Varför ska jag stå kvar utan att vara synlig? Varför ska jag tillåta att någon förminskar mig och min person genom att bli nonchalerad? Nej, då är det bättre att låta bli. Att inte bry sig. Att fokusera på sina vänner som verkligen finns. De som verkligen är intresserade.
Men vem är jag att skriva allt i sten? Kanske kan någon få mig att ändra inställning??
