Kommer ni ihåg Wheatus? Det där bandet med sångaren som låter som något ur en Disneyfilm och hade en hit med “Teenage dirtbag” på det glada 1990-talet? Innan vi fick ett nytt millennium gjorde dom en cover på en av mina absoluta favoritlåtar från Erasure och just nu känns den jäkligt bra att lyssna på.
Jag fullomligt älskade och älskar trummorna i “Teenage dirtbag” och skriver fortfarande låtar med dom i tankarna…
En medarbetare till mig har tydligen en speciell gåva som innebär att hon kan måla personligheter och igår kom hon till mig med en målning av MIN personlighet. Den ramade jag in och satte upp på väggen i hallen. Enligt konstnärinnan så kan den ge mig lycka och tur så jag hoppas på någon högre makt som ska ingripa snart.
Detta är alltså min person just nu där delfinerna står för intelligens (och det är många delfiner), det orangea för kreativiteten, det röda för den jordsliga kärleken och det blåa för språk och tal. Det finns ett antal färgdimensioner till som beskriver vem jag är men det är lite svårt att gå in på här. För övrigt så såg hon Simon och mig tillsammans med en tredje person som jag hör ihop med själsligen vilket gör mig lite glad eftersom jag länge tvivlat på den fronten. Det gula fältet beskriver min energi just nu och det gröna är min själ. Som ni ser så ligger den gröna väldig nära ansiktena som kan tydas som att det just finns en tvillingsjäl i mitt liv.
Jag blev så in i bombens glad av denna målningen att jag förvånar mig själv. Den är personlig och konstnärinnan målar dessa utan att ha kontroll över processen, enligt henne själv. Bitarna faller bara på plats. Ungefär som framtidsmålaren i “Heroes” om ni minns. Hur som helst så är det precis denna typen av gåvor och omtanke som gör mig lycklig och tacksam.
Jag har tillbringat en del av min kväll med att höja bandet Muse till skyarna och det är inte ofta jag gör så med någon som inte heter Lars Winnerbäck men det finns de som sticker upp lite då och då, som får mig att må jäkligt bra helt enkelt.
Bland andra har Glasvegas, U2, Bruce Springsteen, Josh Ritter, Joshua Radin, Bon Iver och Lou Barlow gjort det för mig tidigare, och så då Muse…
Tillsammans med Sjumilakliv har jag twittrat och tjattrat om detta bandet med den mäktiga musiken och mastodontarrangemangen som bara svämmar över alla dina sinnen. Jag är helt säker på att ni någon gång hört dom på radio men surfa in på Spotify och lyssna på det som inte är radioskval så märker ni att det finns såå många olika sidor av detta bandet. Favoritlåt? Alla?
Måste jag nämna någon eller några favoriter så är det Map of the problematique och Soldiers Poem som står ut, men som sagt, det finns såå många favoriter här så det är egentligen orättvist att ta ut en. Tack till Sjumilakliv för inspiration!
Jag kan verkligen inte förstå att en del människor envisas med att varje dag trä på sig en truckerkeps som var inne för tio år sedan, men som redan då fick ungdomar att se ut som Skurt eller som om dom var på väg till arbetsförmedlingen med ett stopp vid socialen. Detta är nog det plagg jag retar mig mest på. Jag vet, det finns säkert plagg jag har på mig som retar andra men detta är min blogg eller hur?
Till er som bär truckerkeps – Det får er att verka “mindre” begåvade. (Sagt med ironi och betoning på att det får en person att se korkad ut)
Så, nu har jag fått kräka av mig lite. Då kan jag passa på att frågar er…
Vilket plagg retar ni er mest på?
Som två obarmhärtiga elitkatter skred dom till verket och anföll musjäveln från två håll. Det var över på ett par sekunder med en tydlig signal till musen.
GE FAN I MINA TORTILLACHIPS!!!
Klicka gärna på bilden.. så får ni höra en skön låt på Spotify
Jag rev hål på en ruva från ett gammalt sår som egentligen läkt för länge sedan. Det var ett misstag och såhär efteråt ångar jag att jag gjorde det men vad ska jag säga? Det kliade lite och när jag satte fingrarna till för att stilla klådan gick den av. Varför skulle jag göra så?! Det är ju löjligt att göra så när man är en vuxen man!
När såret blottades såg jag hur djupt det en gång var och i ren självbevarelsedrift tänker jag inte gå igenom samma konvalescens igen. Nu har jag satt på ett plåster och hoppas det ska läka snabbt men det kräver så mycket av mig och jag vet inte om jag orkar utan hjälp. Jag ångrar att jag sa något men antar att stunden kräver att alla inblandade förstår varför jag måste vila och inte kan höra av mig lika ofta som förr. Det innebär inte att jag är okontaktbar, bara lite tyst. När jag är hel igen tror jag på att allt blir som förr igen. Det blir nog snart. Så måste det bli, vad vore det för mening annars?
Om du vill skriva ett brev till mig och berätta hur du har det gör gärna det, det blir inte till salt i mitt sår. Mer som balsam för själen.
Det finns en vän i mitt liv med speciella privilegier jag faktiskt aldrig har nämnt här av olika anledningar. Hursomhelst så är det en vän värd all omtanke och tacksamhet. När vintern är som kallast och det blåser snålt runt husknuten träffas vi. När höstens vindar tar i lite extra och man fryser in i benmärgen träffas vi. När sommarens varma dagar blir till natt träffas vi. Det är lite som en flykt från verkligheten och en tid att njuta av.
Tack till dig...
Du vet säkert vem du är.
Tack för att du finns när våren känns som en evighet bort.
Vad står på schemat idag då? Jag ska snart iväg till en vän för att hjälpa honom att sätta upp ett kök. Ja, jag snickrar och har lite talang på den fronten efter att ha växt upp med en pappa som kommer från en snickarfamilj. Efter det ska det köras till Lund för att shoppa en del födelsedagspresenter, kläder och mer vin. När kvällen kommer blir det släktkalas och vidare därifrån finns det en återresa till Lund i planerna. I allt detta finns det en fajt med “min gamla vän, demonen” som gjort sig påmind igen. Livet går vidare. Kanske kommer det ett samtal från Kina idag som kan leda mig in på ett nytt spår?
Igår fick jag en inbjudan till Magnus Tingseks releasefest för hans nya platta. Att folk tänker på mig och ger mig så sköna sms gör mig glad och såhär dagen efter ångrar jag nästan att jag inte gick dit även om jag hade en väldigt trevlig och skön kväll med goda vänner igår. Gårdagskvällen fick mig att koppla på känslosläpet igen. Kanske bara nyttigt för mig, vem vet? Tiden får utvisa.
…Förresten, Melody Gardot är riktigt skön!
Vad ska ni göra idag?
En vän till mig hade fått höra att man ska skriva i sin blogg som en dagbok och jag hakade på den tanken och planerade att skriva något varje dag men inte idag.
Jag har inget att klaga på. Solen skiner inte på den som står i skuggan så varför gå dit? Nej, jag har helt enkelt inte så mycket att säga så idag blir det inget inlägg. Sorry.
Hon skulle aldrig göra sig sårbar igen, ingen skulle få ta sig in. “Fan, fan, fan” var det enda hon sa när murarna till slut ofrivilligt raserades. Hon kände sig säker innan. Hon var stark och trygg, men säkerheten var en vägg av sand och när solens strålar värmde sanden torkade väggen och föll ihop. Regnet som föll tynger nu hennes axlar och åter igen kommer otillräckligheten och gör sig påmind. Hon bär så mycket kärlek vid sitt bröst men ändå känner hon sig som höst.
Jag önskar hon ser att hon bär så mycket kärlek vid sitt bröst.
Idag såg jag en man i sjuttioårsåldern på TV som fick frågan om han ångrar något i sitt liv och han svarade, “Att jag aldrig gifte mig. Det fanns möjligheter till det men det är fyrtio år sedan sist…”. Tänk om jag måste stå där om 40 år och säga samma sak i TV.
Jag vill inte ångra något. Jag ångrar inget idag men jag har en stark önskan om hur saker och ting ska bli. Tänk om jag missar det där tillfället som ges för att allt ska bli så?
Note to self: Ta möjligheterna eller skyll dig själv Martin
Jag pratade med Tiina igår och Jenny idag. Båda säger samma sak. Allt står stilla och är oinspirerat. Bloggar som tidigare har varit väluppdaterade lever idag ett liv likt en ödestad i öknen. När jag kör genom byn ikväll för att fixa lite mat så finns det inte en själ inom synhåll. Vad är det för fel på världen? Jag älskar dynamik, men just nu är det lite väl långt ner i svackan och jag väntar på en rekyl uppåt som inte är av denna världen.
Jag blir så trött på människor som säger “ja”, men menar “kanske”. Jag blir lite bitter på ett “självklart” när dom menar “Jag har inte tid”. Jag är trött på att vara glad, positiv, spontan och öppen för förslag när det inte är många som ger det där tillbaka. Nu vill jag ha tillbaka, annars kan det vara. Jag är less på att vara besviken och till hands när det skulle kunna passa. Jag vill inte ha en chatt utan svar. Jag vill ha en konversation, ett utbyte, en blick att drunkna i och en sång som ledmotiv. Detta är en tid för värdering.
Idag har man fått lyssna på “Fribiljett mot himlen” som kommer finnas på Lasses nya skiva. Slink in på hans Myspace-sida och säg vad du tycker. Själv så är det med ett litet “Nja…” jag går igenom den för första gången. Kanske växer den, kanske inte. Just nu låter den mest som jag känner mig ikväll. Trött.
Nu tänker jag skriva något som säkert renderar en del irritation och märkliga kommentarer men se allt detta som en fråga istället för ett konstaterande.
Häromdagen pratade jag med en god vän som hade varit och tränat. Tydligen har dom på gymmet vilket hon tränar, en speciell avdelning avsedd bara för kvinnor, tjejer, damer eller vad man nu väljer att kalla det. Män FÅR inte vara där. Hon själv tränade i den “mixade” lokalen eftersom även hon tyckte det var lite märkligt att träna med enbart kvinnor. Dessutom vill hon ju spana puddingar när hon sitter där på cykeln och värmer upp. Smida sina planer och få med sig ett telefonnummer till alfahannen hem.
En anledning till att det har blivit såhär kan ju vara att en del kvinnor känner ett litet obehag inför det faktum att dom kanske känner sig otränade som nybörjare, men bara det faktum att dom tagit sig till ett gym borde väl vara belönat med ett “Bra, gjort! Kom igen detta fixar du!”. Jag har inte stött på ett gym på vilket jag känt mig ovälkommen eller betittad på, otränad som jag är. För den delen så kan ju även killar känna ett litet obehag över att sätta sin fot på ett gym för första gången på länge. Kanske första gången någonsin. Borde det inte då finnas ett gym bara för killar eller rent av för killar som är nybörjare? Ett gym på vilket man som man kan vara, utan att känna sig betittad på och känna sig som ett objekt i det andra könets ögon. ;-)
För övrigt i feministfrågan är jag av den bestämda åsikten att alla ska ha lika lön för lika arbete.
Vad tror du om allt detta?
Under två samtal med två av varandra okända personer de senaste två dagarna har min manlighet fått sig en törn när jag fått kommentarer om att jag tänker som en kvinna. Att jag tydligen har en förmåga att tydligt förstå vad dom säger. Det ska tilläggas att personerna som sa detta var båda kvinnor och goda vänner.
Så, för att bättra på min manlighet sitter jag just nu och tittar på tipsextra, dricker öl och skriker “Utnyttja kanterna!!”. Elfsborg mot Gais 0-0, och jag känner igen namn som Teddy Lucic, Anders Svensson och Bajrami. Lite lätt nöjd nickar jag och tänker att jag minsann inte är så omanlig som man kan tro. Bara lite känsligare.
Som ett litet barn på julafton klickar jag på länken i mailet jag fick idag angående en invite till betaversionen av Voddler. Det var lite meck att installera, med betoning på lite, men nu rullar det på fin fint. Utbudet är inte stort och än så länge inga TV-Serier men vad ska jag säga? Det är en beta…
Innan varje film får man en reklamspot som inte alls känns jobbig utan mer som en bekräftelse på att filmen snart börjar. Inne i filmerna är det inte reklam… än… men det kommer kanske vem vet? Jag lägger upp en liten mobilkamerafilm här så ni ser hur det fungerar och hur snabbt programmet är. Kvaliteten på min film suger men inte i Voddler ;-).
just det.. jag spolar fram lite i slutet av DENNA filmen. Det har inte något med Voddler att göra i sig.
Ni som känner mig vet att jag med jämna mellanrum har varit aktiv på diverse dejtingsidor på nätet bara för att konstatera hur mycket tid det tar och hur jag tycker att det allt som oftast är ett slöseri med tid.
Så, idag var jag inne på mötesplatsen igen efter ett par månaders frånvaro, kollade lite mejl och vem som hade besökt min profil och… ja, ni känner säkert till vad jag pratar om.
Skulle det vara för mycket begärt att få känna att någon anstränger sig för att visa hur mycket hon eller han tycker om en. Åtminstone när man börjar träffas. Vardagen kommer tids nog, men även i vardagen är det ju viktigt att göra det där lilla extra för varandra för att visa hur mycket man tycker om att personen är i ens närhet. Har hela “självständighetstänket” i Sverige gått över styr? “Jag är den jag är och gillar dom inte det så skiter väl jag i det”, “Det finns ingen bättre än jag”.. o.s.v.. Är det därför vi har så många singlar i detta landet?
Jag har visserligen stött på personer som har svårt att hantera det där med att man kommer med en present eller lagar middag för att överraska. Det är tydligen jobbigt och någonstans verkar dom känna att man tar bort deras självständighet när dom inte behöver göra något själv. Är det så svårt att sätta sig ner och säga “Har du gjort detta för mig?! Tack!”. Jag vet att jag skulle bli jätteglad för en sådan gest. Tyvärr kommer dom alltför sällan nuförtiden.
Skriv inte; “Jag är den jag är och det är den du måste älska”… Jag skulle vilja se; “Jag är inte perfekt men gör gärna lite extra för att göra vardagen vacker…”
Jag loggade ut igen. Dom där sidorna är en återvändsgränd.
När sjukvårdsinformationen hade lyssnat på mina symptom och krämpor tyckte dom att jag skulle ta mig till närmaste vårdcentral för att göra en ordentlig undersökning. Det var inte rekommenderat att jag körde själv i mitt “tillstånd” så jag fick ett nummer till “sjukresor”.
“Är inte det sådant som äldre människor utnyttjar?” tänkte jag i min lilla naiva värld. Nej minsann jag kör själv! 
EKG var bra, sänkan var bra, blodtrycket normalt och inga konstiga ljud när jag andas.
Allt var alltså bra. Förutom den där lilla saken med magkatarr… Fast det känns som en förkylning i jämförelse med risken för hjärtinfarkt som sjukvårdsupplysningen pratade om.
Det blir alltså en historia att berätta för barnbarnen eller grabbarna i gänget. Hur jag körde själv trots att jag blivit avrådd från att göra det. Så jäkla manligt! … men säg inget till sköterskan
Eftersom det har blivit så populärt att förklara sina ord på bloggen så att alla, även den mindre begåvade människan, kan förstå vad det är man skriver så ska jag försöka göra ett litet lexikon över använda ord på kärleksförklaringar till förbannelse. Mogi har gjort det och även Marcus Birro så varför inte jag?
http://mymlanthereal.wordpress.com/2009/08/31/birro-gor-en-mogi/
Så, lite användbara Martinord:
Katt – Ett djur med fyra ben som säger “Mjau!”
Lars Winnerbäck – En man som vill gå åt samma håll och får för sig att det är någon som är tillbaka hela tiden. Har dessutom lite problem med att få ordning på sitt liv men det är tanken som räknas ändå.
Häromkvällen – En obestämd kväll som redan har hänt. Mest troligt är det att den inträffat två kvällar INNAN nuvarande kväll.
Vän – En person man känner tillhörighet med. Det finns olika vänskap men alla har en förmåga att beröra någonstans på djupet. Kan lätt förväxlas med ordet “bekant”.
Blogg – En sida på nätet som man fyller med text som handlar om sådant som hänt, man vill ska hända, HUR det borde ha hänt eller ska hända. Ofta skrivet av någon som behöver någon form av bekräftelse vilket kan förklara bloggares ständiga kamp om bloggarens rättigheter och kraft att påverka.
Detta är ju bara ett litet axplock av alla orden jag har skrivit här på bloggen (Jag har skrivit JÄTTEmånga jag lovar!) så jag hoppas att jag förklarat dom så att alla, även mindre begåvade, kan klara av att förstå vad jag skriver när dessa orden förekommer. Ni som inte förstår ändå är välkomna att skicka mig ett mail så ska jag försöka förklara så snart jag kan.
(Sarkasm är rätt skönt ibland)
