Tack alla! Jag har fyllt år!

Jag fyllde 49 år fredagen den 11 februari 2022 och blev gratulerad av nära 100 personer på Facebook och det kändes ju bra. Tack, tack alla ni som gratulerade mig på ett eller annat sätt. Tack alla ni som la tid på att skicka via sms, mail, messenger, Whats app och allt vad det nu heter. Det värmer och jag är glad att ni finns där, uppmärksammar mig, blir uppmärksamma och hojtar till i ett; "Jag finns här och kommer ihåg dig. Grattis på födelsedagen Martin! 
Men där tar ofta konversationen slut med alla mina gamla vänner. Visst skulle den ha fortsatt?!

- Vad gör du nuförtiden? 
- Jag jobbar mest med mitt företag men just nu är det ganska lugnt. Själv då?
- Jotack, jag är kvar på mitt gamla jobb .. och det är ju inte riktigt läge att byta nu i pandemitider och allt.
- Ja, hur har ni klarat er? Har ni blivit smittade?
- Inte jag, men min sambo låg i feber och hostade ett par dagar. Den är ju lite mildare nu vad jag förstår, omikronvarianten.

Och så skulle vi konstatera att alla ändå kommer gå igenom coronasjukdomen och så skulle vi börja prata om att träffas för att återknyta kontakter.
Men, hur kommer det sig att vi inte gör det? Är det ålder? Är vi äldre och tröttare?

Jag har inte gett några nyårslöften, det vet ju du som lyssnar på podden Hälsovalet med Samantha och Martin - men jag har lagt en nyårsintention och det är att vara mer social än vad jag är idag. Mer vänner på besök eller att besöka och mindre häng i soffan framför TV:n och filmer. Får se hur det går.

"Men Martin.. ska du inte nämna något om att du faktiskt publicerar detta som ett inlägg på den gamla och döda bloggen Kärleksförklaringar till Förbannelse???"

Jo, det kan jag göra. Det är en ren slump utan någon större tanke mer än att jag saknat skrivandet och bloggen lite.. den finns ju där. Lever sitt egna liv med ett antal besökare varje månad. Jag tänkte; varför inte lägga inlägget där?? 
Jag gillar ju retrosaker och varför kan inte jag vara den som leder "bloggretrotrenden 2022"? Vi var många som bloggade då i början av 2000-talet och jag saknar er och era bloggar. Tyskungen, Att vara Charlie Shulmans pappa, Bitterbloggen, Spaceage Grandma och allt vad de hette och kanske fortfarander heter. Ska kolla sen när jag är klar med inlägget. 

Det fanns en tid när bloggandet var stort och då framtidstron på det digitala fortfarande var växande, lockande, spännande och inspirerande. Nu är det digitala vardag, korv med mos, novemberdimma och ärtsoppa. Inget förvånar och överraskar längre även om det presenteras nya saker och möjligheter hela tiden.

Nåja, jag ska inte stanna kvar i den tanken så länge. Nu är det kaffe och jag har gjort ett inlägg på Kärleksförklaringar. Jag är nöjd. Är du?  

Vad händer med sånt jag gillar men som jag inte utför?

Jag minns att jag tyckte mycket om att skriva. Jag minns att jag tyckte om det så mycket att jag gjorde det varje dag, men varför gör jag inte det idag? Om det nu var så himla roligt?!

“Det var länge sedan nånting brann, i alla fall nära mig”

Så sjöng min, för den tiden, största musikhjälte Lars Winnerbäck. Jag gillar honom fortfarande men jag minns att jag gillade honom väldigt väldigt mycket då och lyssnade på honom varje dag hela tiden. Då ska vi inte nämna hur jag lärde mig låtarna på gitarren och satt och spelade dom när jag inte lyssnade på dom… men det är snart tio år sedan.
 
Vad händer med sånt jag gillar men inte utför? Försvinner gillandet då eller gillar jag det fortfarande så pass mycket att jag utför det i min hjärna? Som en placeboeffekt?
Ja jisses, jag kanske går här och inbillar min hjärna att tro att jag fortfarande skriver och gillar Winnerbäck så pass att jag faktiskt inte behöver sätta mig ner för att skriva eller starta Spotify för att lyssna på Winnerbäck för att jag ska tro att jag verkligen gör det?!

Här sitter jag, grundlurad av mig själv, ledsen och besviken på att jag tror att jag kanske bara lever på låtsas. Det vill jag ändra på. Jag vill börja skriva på riktigt igen.

Bara för att se hur länge jag egentligen tycker det är på riktigt alltså.

Bara för att se hur mycket det kan brinna nära mig.

Förstår ni?

Val? Nej, du är inte valfri

Du säger att kritiken har tystnat? Att larmet från riksdagsvalet i september har falnat och kritiken mot främlingsfientlighet, rasism och fascism bara var en fluga som flög en sommar? Många tycker det är skönt att kritiken tystnat, en del skulle antagligen säga att läget normaliserats. För min del handlar det om val och valet att lägga min energi på rätt saker och personer. Sådant som jag kan påverka.  

Alla kan vi göra val. För egen del väljer jag att välja bort de element och krafter som inte ger någon energi till mig och det samhälle jag vill leva i . Du kan välja som du vill. Men då bör du också räkna med att själv bli bortvald. Jag är säker på att jag har blivit bortvald många gånger. Så är det. Jag kan inte vara alla till lags. Den du behöver vara vän med mest av allt är dig själv. 

Du kan till exempel välja att benhårt agitera för att behålla ordet negerkung, även om det bevisligen sårar folk och är ett ord som förtrycker. Jag bryr mig inte om det tas bort ifrån Pippiböckerna eller inte. Astrid själv gillade inte ordet negerkung men insåg troligtvis att det blir svårt att återkalla miljontals böcker för att ändra i dom. Jag läser sällan Pippi nuförtiden och jag ser mig själv som en vuxen man som kan sortera bort det där ordet med ett leende och ett "Ja, så tokigt dom tänkte på den tiden". 

Det var andra tider då och jag tror att folk tänkte annorlunda på den tiden mest på grund av okunskap och oerfarenhet av andra kulturer. Så är det inte nu, det vet jag ju. Det är ett val jag gör. Att tänka så.  

Men, jag kan inte komma på en enda gång i mitt liv som arbetstagare, pappa eller svensk medborgare när jag verkligen har behövt använda ordet negerkung. Vi har många medborgare i detta landet som antagligen använder det ofta eftersom det skreks rätt högt om just ordet negerkung. Det skriks för övrigt högt om att också få använda andra ord som är förtryckande, mästrande, nedsättande och sårande. Att man inte ska behöva anpassa sig till omvärlden, och när de i sin tur får ett epitet på sig så är det dom som är offer. Detta kan man välja att tycka vad man vill om och ja, rasist är också ett av dom där orden.  

En del fnyser åt mig och kallar mig för politisk korrekt. Det kanske jag är? Jag är hellre politiskt korrekt än en man som inte ens försöker välja att sluta såra folk med argumentet; "så har vi alltid gjort" och "så har det alltid varit". Jag kan alltid välja att försöka ändra på mitt sätt att vara mot mig själv och i förlängningen även mina medmänniskor. 

Det kommer ny tid hela tiden och jag förstår om man väljer att hänga kvar i det gamla och trygga. Det kända. Då gör man ett val, men en klok vän och buddhist sa en gång till mig att 'stillastående vatten luktar snart illa'. Det där tänker jag på ibland. Att jag kan välja att låta vattnet flöda och hänga på, eller försöka stoppa flödet om jag tror att mitt liv inte kan bli något bättre. Att jag skulle tro på att mitt liv inte kan bli bättre låter tråkigt. Jag tror att jag väljer bäcken som flyter nerför kullen, genom skogen över åkern och vidare ut till havet. Jag väljer det som ger mig positiv energi. Oftast. 

Ja, kritiken har tystnat efter valet men jag väljer fortfarande. Flugan som flög en sommar flyger fortfarande men jag väljer att inte bry mig om den. Den bryr sig nämligen inte om mig. Flugan stör mig ibland men jag väljer att inte låta den påverka mig. Och att argumentera med en fluga vet vi ju alla hur det är? Jag tror på att jag till slut hittar den livlös i fönsterkarmen framåt vintern. Kanske har jag släppt ut den bara för att låta en fågel fånga den i flykten? Hur som helst så kommer det nya flugor till nästa sommar som vi behöver förhålla oss till. Det är fortfarande många val som ska göras!

Att vara i fas

Igår kväll innan vi somnade konstaterade vi båda att vi är i fas. 

Att vara i fas så pass att man kan tillåta sig drömma om trivialiteter utan att känna skuld, det är väl så man vill ha det? Inga måsten. Att ha rent bakom sig så man har lättare att ta sig framåt utan att behöva släpa gårdagen efter sig kan lugna den mest stressade själ.

Igår kväll var vi där, och jag hoppas vi förblir i fas. Men det är ett jobb.

Det ovårdade sönderfallet

Ibland kan man se hur gamla beprövade vänskapsband torkar och nästan vittrar sönder. Ovårdade. Det kan finnas något vackert i det. Det kan till och med kännas rätt att stå still bara för att se det hända. Sönderfallet. Som om vi skriver ner vår gemensamma historia på ett papper, delar det i två bitar för att sedan gå åt var sitt håll. Du tar med dig din del av berättelsen, jag tar min, och endast genom det framtida mötet blir den hel igen. Just nu är vi klara med varandra men vem vet, kanske möts vi igen?

Nu ska vi låta varandra gå eftersom utbytet vi har med varandra inte ger något mervärde. Ingen nytta, inget givande eller tagande. Ingen längtan och ingen saknad. Än.

Nöjda, mätta och belåtna. Du har ditt och jag har mitt, revir.

Nu ska vi låta varandra gå. Så vi kan ses igen.

Skäms, ta mig fan!

I en tid då vi tycker oss vara fulländade i det vi kallar teambuilding, personlig utveckling och ökad förståelse för omvärlden frodas narcissismen och vårt feta ego göds varje dag på bekostnad av andras välbefinnande. Ibland behöver jag och du ställa oss framför våra speglar och säga till oss själva; "Skäms, ta mig fan!". 

När gjorde DU det senast?!

Det är torsdag och premiär för Hanssons Hörna!

Men hur kör du människa?!

Du kan köra bil så pass att du hittar gaspedalen, blinkers och en ratt som går att svänga på väldigt mycket men där tar det slut. När du sätter dig i din bil lämnar du ditt sunda förnuft utanför på garageuppfarten eller parkeringen. Ska vi säga att du är glömsk eller är det verkligen så att du väljer att inte ta ditt förnuft med dig? 

Det finns fina ord som nolltollerans och hänsyn i trafiken men det gäller tydligen inte dig eftersom jag ser dig nära döden varje dag. Du blinkar och svänger in framför bilar som måste tvärnita för att inte fara in i dig. Du bränner förbi köer i 180 km/h bara för att du måste vara längst fram och tjäna en eller två minuter. Ditt liv är kanske mer viktigt och meningsfullt än dina medtrafikanters liv? Är det så att landets framtid är avhängigt det där SUPERVIKTIGA mötet du MÅSTE hinna till i tid. Så pass att du riskerar andra människors liv? Jag hoppas det. Är det inte så ska du fanimej skämmas! 

Tänker du att din blinkers gör dig fri från skuld om en olycka skulle inträffa? Så är det inte. Att du blinkade innan du trängde dig i kön, och kvinnan eller mannen bakom dig fick tvärbromsa och få en annan bil i nacken med tillhörande livslånga skador kan du aldrig svära dig fri ifrån. Idiot!

I huset finns du

Egypten är långt bort... 

Jag tror du har det bra i solen med solkräm, hav och familj men jag tror också att du tänker på mig och oss här hemma så som jag tänker på dig. Kvällarna här hemma i Sverige består av lugna middagar, en del sällskapspel och mycket gitarrspelande. Längtan efter att spela börjar infinna sig igen och jag vill höra gallret darra i replokalen och trumstockar som räknar in.

Snart är du tillbaka och då ska vi prata om vad som hänt. Både därborta och härhemma. Jag kommer berätta vad som hände mig idag när jag skulle tanka bilen (folk är inte kloka!) och såklart hur mina planer fortskrider. Då ska vi plocka upp bollen och låta den rulla igen. Fram till dess reder vi oss väl. Jag, Simon och gitarren. 

I huset finns du.

Något har hänt! Eller slutade något hända?

Den senaste tiden har jag sagt till mig själv många gånger att något har hänt. Det jag gjorde för två eller tre år sedan gör jag inte idag. Saker jag upplevde och tänkte på tänker jag inte på längre och jag tror inte jag är ensam om detta. Vi skriver våra egna små statusar på Facebook i ett försök att tala om för våra vänner att vi fortfarande lever och finns kvar. Vi meddelar vad vi gör, äter, lyssnar på, tänker på och vem vi gör det med, men vi gör det alldeles för sällan tillsammans. Äter, lyssnar och umgås med varandra alltså.  MSN, Skype och andra "chattar" stirrar tysta och tomma emot mig när jag sitter framför datorn. Har jag varit försummande eller försumbar? 

Jag tänker ofta att jag ska ringa till vänner när jag tänker på dom men tyvärr stannar den tanken vid just att vara en tanke. Jag tänker ofta att jag ska köra och hälsa på dom som betyder mycket för mig men tyvärr så är det alltför ofta som jag parkerar bilen och låter den stå parkerad till morgonen efter. Det känns som jag skulle störa om jag kom objuden eller ringer för att bjuda in mig själv. Är det bara jag som tänker så? Är vi alla så självupptagna att vi inte tycker att andra har något att tillföra i våra liv? Eller att vi inte kan tillföra något till deras liv?

Varje gång vi träffas så avslutar vi alltid med "varför gör vi inte detta lite oftare?" sedan går det månader till nästa gång. Börjar vi bli gamla, trötta och lata eller är det bara jag? Jag tror inte att det bara är jag för många gånger kan jag känna mig påträngande och nästan lite tjatig om att träffas, dricka lite vin och fördriva tiden tillsammans. 

Är detta inlägget särskilt genomtänkt? Nej, det vill jag inte påstå. Jag skriver rakt ut i luften med en känsla av att ha varit nonchalant och att ha åsidosatt de personer som faktiskt betyder mycket för mig. Det är inte min mening att vara så. Förlåt. 

Jag saknar oss.