Det händer ibland och man kan känna det närma sig, sakta men säkert. Förr såg jag till att undvika det så länge som möjligt men nu skiter jag i vilket. Nu stannar jag upp och väntar in det, låter det hända och avvaktar till det har dragit förbi. För det drar alltid förbi. Hur envist det än kan tyckas vara och hur mycket man än tror det kommer bita sig fast för alltid, drar det förbi. Det finns en ände på allt.
Just nu är jag inne i det, men vad jag vet så kan det mycket väl vara över imorgon. Jag tänker inte försöka bekämpa det, för jag slutade slipa mina vapen för länge sedan och jag har inte mycket annat att sätta emot. Jag vet att mina steg kommer vara lika långa nu, som då och sen.
Och ibland önskar jag att saker och ting var annorlunda…
Hur tänker du?
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar