När man sitter såhär på kvällen och skriver om sin dag, när man försöker beskriva sitt liv med ord och meningar. Med musik och sång, kryper känslan kryper inpå en och lägger sig som en kall filt om axlarna, magen fylls med någon slags sorg och man börjar undra... "Är jag verkligen såhär ensam".
För även om jag lever ett liv med mycket folk runt mig varje dag, många samtal med många människor så är det ingen som väntar på mig när jag kommer hem. Ingen att älska som frågar hur jag mår.
Jag antar att det är samma sak med denna bloggen. Ensam, osedd och rädd för att aldrig bli omtyckt igen.
Jag kommer att tänka på en sak som hände mig för sådär ett halvår sedan när jag var i en stad någonstan. Jag kommer inte ihåg var det var eller vad jag gjorde där.
Jag var på väg någonstans, antagligen ett möte med någon kund, när plötsligt någon ropar från andra sidan gatan. Jag reagerar och tycker mig höra mitt namn så jag tittar upp och ser en tjej där på andra sidan. Hon vinkar och ler mot mig. Jag vinkar och ler tillbaka utan att egentligen veta vem det är eller hur jag känner henne.
Det visar sig att hon inte vinkade till mig, utan till en kille som kom gående bakom mig. Då kändes det så jäkla pinsamt och ensamt.
Jag antar att jag bara vill att någon ska se mig, reagera och bli glad när hon eller han ser mig. Någon som ringer mig bara för att höra hur jag mår, inte för att diskutera en affärsidé eller något jobb.
Jag är Tom Hanks och låten är Philadelphia...
http://www.youtube.com/watch?v=9L9_8vwx2w8&feature=related
Au revoir!
7 år sedan
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar