Vännen

När barken lämnade trädet

var det som om inget vackert fanns

Och solens strålar brände sönder säden

månen skydde sin forna glans
Borta var vinden som lyfte våra vingar

och borta var allt som var bra

Borta var allt som du av dig tvingar

det var inget bra att ha
Och vänskapen som växte i myllan

den som gav oss kraft

Lägger jag försiktigt på sin plats i hyllan

för den är det vackraste vi haft
En dag kanske jag ger den åter

en dag kanske den blir stor

Vem vet, en dag kanske den kallar

och undrar var vi bor
Förundras inte över dom bittra orden käre vän

vinet och elden finns där alldeles säkert än

men barken har lämnat trädet

och trädet återvänder hem