Novembervädret tar kål på de flesta men jag tänkte vara lite bångstyrig idag. Jag ska låta tankarna vandra fritt och jag ska låtsas som det är sommar och sol för ett litet tag.
Vilken härlig dag!
För ett tag sedan skrev jag, något upprörd, om Söderbloggen och förfasades lite lätt över hur bloggaren behandlar sitt barn. Efter hand visar det sig att hur många som helst tycker att den är hysteriskt rolig och underhållande med stor ironi. Man jämför den med Killinggängets “Expressen fredag” och nu verkar det som en del av läsarna där har gjort mig delaktig i bloggen eftersom jag kommenterat och förklarat hur oroad - inte road - jag är av bloggen. Så, snälla ni hjälp mig här. Är det jag som är totalt humorbefriad? Är Söderbloggen rolig? I så fall, kan någon förklara för mig vad det är som är så hysteriskt roligt?
I fredags ringde Jonas mig med andan i halsen och lätt uppspelt, för att berätta att det fanns en biljett över till Lars Winnerbäck på Baltiska hallen kl 20.00. “Vill du ha den Martin?” Om jag ville ha den?! Det var ju inte så att jag var nödbedd…
Detta var den femte gången som jag såg Winnerbäck i mitt 36-åriga liv och det blir aldrig så bra som första gången, men på Baltiskan i Malmö var det lite magi igen. Speciellt “Söndermarken” med filmmontaget från Linköping som förstärkte texten och en fantastiskt bra version av låten. Visserligen saknar jag Hovet men nöjer mig med att Anna Stadling och Johan Persson är med i den nya sättningen för att sätta sin prägel på arrangemangen. Johan är för övrigt en underbar musiker som spänner över så många instrument och stilar att man garanterat kan vänta sig en överraskning varje gång man ser honom. Jag är inte något stort fan av den senaste plattan men när LW lägger in en pianoakustisk “Elden” eller “Åt samma håll” med frenetiskt pumpande gitarrer låter jag honom hållas i sin nyfunna kärlek till synthpopen. På det stora hela går man åter igen ifrån en Lars Winnerbäck-konsert lite gladare, lite lyckligare och lite lättare.
Efter en tid då jag försökt andas i någon form av vakuum-bubbla med tillhörande novemberväderströtthet var det som en befrielse att dela denna kvällen med Jonas, Annette och Fanny. Underbara människor som vet hur man lever, eller som åtminstone vet att det bästa sättet att ta sig igenom gråa dagar är med stöd av sina vänner… och en flaska vin.
Just nu väntar jag på vintern, riktig snö, riktig kyla och de tända ljusen. För jag är rent ut sagt jävligt less på dessa dygnsfuktiga dagarna som vi går igenom nu. När vita vintern har varit här vill jag att den ska avlösas av en lång och solig vår. Nya friska tankar och nya friska mål, men dom känns väldigt långt borta nu. Det är bland annat därför jag inte skrivit något här på länge men ikväll kände jag lite saknad och ville kolla hur ni har det där ute.
Någon som har något kul på gång?
Kan inte du komma hit?
Du kan ställa din bil bredvid min och hänga din jacka på samma krok som jag. Vi kan andas samma luft och dricka varandras vin. Dela på brödet som finns och skratta i mun.
Kan inte du komma hit?
Eller ska jag komma till dig?
Via Bloggvärldsbloggen snubblade jag in på en väldigt märklig blogg, eller rättare sagt en väldigt märklig människa som också är pappa. När jag läste inläggen såg jag en man som är känslomässigt hämmad (jag vill inte säga störd men det ligger nära till hands). Han har tydligen en son som han älskar över allt annat, inget märkligt med det. Det är vi många som har, men denna stackars pojken får inte se på Playhouse Disney eller en fotbollsmatch på tv. Bolibompa ska tydligen tvunget ses tillsammans med en förälder och att leka med en kompis som tittar på Nickelodeon är nästan likställt med fängelsestraff. Han ska enligt egen utsago ge pojken den kärlek han själv saknade när han var liten.
Mattias berättar stolt hur han pratar med sin son så han börjar gråta. Påtalar för honom att världen är en VÄLDIGT farlig plats och att han ska akta sig för den. När han lämnar på dagis så ska pojken få en kram som inte slutar “förrän jag släpper” även om pojken försöker slingra sig. Ibland måste Mattias “hålla hans lilla ansikte i mina händer för att han ska kunna koncentrera sig”…
Hur många här tror att den där pojken blir väldigt hämmad i sin utveckling? Hur många här tror att barnet kommer revoltera rejält mot sina föräldrar och hur många här undrar hur han riktar sin revolt? Kommentera!
Jag förstår Mattias och hans kärlek till sin son. Jag har ju en egen son som jag ser som den enda fasta punkten i mitt liv och anledningen att stanna kvar i den skånska myllan och det sydsvenska klimatet, men man kan älska sitt barn med måtta. Man kan älska sitt barn utan att hämma det och man kan älska sitt barn utan att stå i vägen. En del har inte förstått att barn ska ledas på sin väg genom livet. De ska få göra sina misstag, trilla och slå sig, ta sig upp och gå vidare på rätt väg med sina föräldrars hjälp. De behöver inte en förälder som är maniskt rädd för att allt i världen kan skada dig.
Kommentera gärna som sagt… Kanske har jag missuppfattat bloggen? Är det humor och/eller ironi???
Du förresten, sa jag att jag älskar dig? Hur magen liksom vänder ut och in på sig själv när vi träffas? Berättade jag att jag tänker på dig varje dag, och att tiden vi är ifrån varandra känns som en lång vandring till nästa gång vi ses? Inte? Då gör jag det nu.
Om jag berättar detta för dig kanske du kan visa dig och ge dig till känna? Kanske vill du berätta var du finns så jag kan nå dig. Tala om för mig hur du vill ha det.
Är jag otydlig? Jag vill inte vara otydlig. Inte nu. Jag förstår om du tycker det men det är inte min mening. Det jag helst av allt vill är att vara tydlig, men ibland kan det vara svårt att vara riktigt tydlig när man inte känner sin mottagare så bra. Var finns du och vad gör du nu? Berätta.
En del tycker jag har blivit bitter och säger att det är en dålig egenskap. Jag säger också att jag har blivit lite bitter, men jag hävdar att jag har all rätt att vara det. Den senaste tiden har gett mig så många besvikelser och det jag trodde på för ett halvår sedan känns långt borta nu. Den bitterhet jag känner är inte negativ. Den ger mig bara fler anledningar till att bygga upp och förändra. Den får mig att titta på min egen person, att förbättra det som finns runt omkring mig och strunta i sånt som tar energi ifrån mig. Jag vill inte längre tro på att människor är villiga att ge av sin tid och därmed tar jag successivt tillbaka min egen tid så jag har något över för framtiden. Så, nu har jag sagt det. Jag ska inte vara långdryg och prata mer om detta just nu. Detta var bara en kommentar på min verklighet idag.
Idag har jag varit med Simon på vårdcentralen så han kunde få sin vaccineringsspruta mot den nya influensan. Det är väl då man inser vad som är viktigt i livet? När man tänker på sin son och hoten som finns mot honom i den stora världen? Det är där jag ska lägga min energi i fortsättningen. Det är det som känns rätt. Dessutom tar det bort mina tankar från triviala saker som stör mig.
Nu ska jag fortsätta skriva om ett par låtar som någon kille på ett skivbolag ville ha.. märkligt…
Vi hörs!
Jag kommer från nere i dalen där Mister när du är ung
De ger dig upp att göra som din far gjort
Jag och Maria träffades vi i skolan när hon var bara sjutton
Ons rida ut i dalen ner till där fälten var gröna
“Älskling - vi kan välja att gå framåt nu och vi kan mötas någonstans därframme på vägen igen. Efter den där jobbiga kurvan. Det är livet som leker med oss just nu och om vi tittar bort tröttnar det snart. Låt livet leka, det är ju så ungt än… men vi ska vaka över det en stund så inget går förlorat eller lämnas åt slumpen. Sedan när livet lekt klart, när det mognat - kommer det finnas mellan oss, under oss och över oss. Kommer du vara redo för det?” - Ur Nästan perfekt, snart där; av Martin Hansson
Ännu en helg till ända. Känslor och ledighet. Rastlöshet och vila. Trött och glad. Vin och mat. Vänner och barn. Film och musik. Sovmorgon och nattvaka. Tack och lov är det måndag imorgon. Då kan man få tillbaka sin vardag och sina vardagssysslor utan att behöva vara extraordinär.
Måndagar har på senare tid blivit något jag ser fram emot med en utandning. Jag tänker inte slänga ur mig klyschor som “Ny vecka, nya möjligheter” eller “Bara en vecka kvar till nästa helg”. Det är en ny dag imorgon, precis som idag. Inget mer och inget mindre. Tillbaka till verkligheten.
Hur har er helg varit, och vad tycker ni om måndagar?
