Det ovårdade sönderfallet


Ibland kan man se hur gamla beprövade vänskapsband torkar och nästan vittrar sönder. Ovårdade. Det kan finnas något vackert i det. Det kan till och med kännas rätt att stå still bara för att se det hända. Sönderfallet. Som om vi skriver ner vår gemensamma historia på ett papper, delar det i två bitar för att sedan gå åt var sitt håll. Du tar med dig din del av berättelsen, jag tar min, och endast genom det framtida mötet blir den hel igen. Just nu är vi klara med varandra men vem vet, kanske möts vi igen?

Nu ska vi låta varandra gå eftersom utbytet vi har med varandra inte ger något mervärde. Ingen nytta, inget givande eller tagande. Ingen längtan och ingen saknad. Än.
Nöjda, mätta och belåtna. Du har ditt och jag har mitt, revir.
Nu ska vi låta varandra gå. Så vi kan ses igen.

2 Kommentarer:

Åsa sa...

Ibland måste det ske så. OCh det glädjer mig över att du reflekterar över det. Istället för att bara låta gå som så lätt görs i en tid av slit och släng.

Men det är väl därför jag diggar dina ord. För att du är en tänkande man,

Martin Hansson sa...

Jag gillar inte slit och släng om det inte har någon mening. Tack för dina trogna fina komplimanger Åsa!

Skicka en kommentar