Det ovårdade sönderfallet


Ibland kan man se hur gamla beprövade vänskapsband torkar och nästan vittrar sönder. Ovårdade. Det kan finnas något vackert i det. Det kan till och med kännas rätt att stå still bara för att se det hända. Sönderfallet. Som om vi skriver ner vår gemensamma historia på ett papper, delar det i två bitar för att sedan gå åt var sitt håll. Du tar med dig din del av berättelsen, jag tar min, och endast genom det framtida mötet blir den hel igen. Just nu är vi klara med varandra men vem vet, kanske möts vi igen?

Nu ska vi låta varandra gå eftersom utbytet vi har med varandra inte ger något mervärde. Ingen nytta, inget givande eller tagande. Ingen längtan och ingen saknad. Än.
Nöjda, mätta och belåtna. Du har ditt och jag har mitt, revir.
Nu ska vi låta varandra gå. Så vi kan ses igen.

Skäms, ta mig fan!

I en tid då vi tycker oss vara fulländade i det vi kallar teambuilding, personlig utveckling och ökad förståelse för omvärlden frodas narcissismen och vårt feta ego göds varje dag på bekostnad av andras välbefinnande. Ibland behöver jag och du ställa oss framför våra speglar och säga till oss själva; "Skäms, ta mig fan!". 


När gjorde DU det senast?!

Det är torsdag och premiär för Hanssons Hörna!

Istället för en status

Jag tänkte att jag skulle skriva en berättelse om allt som hänt från den dagen vi sågs till idag. Det är en historia om kärlek, om uppror och om alla de underbara ting. Jag ville visa världen hur jag har det idag och jag tror att alla som ville höra på skulle höja ett ögonbryn eller två. De skulle förundras och förvånas så till den milda grad att klockorna stannade för en stund och allt de känner till idag skulle ställas på ända.

Jag tänkte jag skulle skriva om allt detta, men kom fram till att jag skulle säga det med musik, gitarr och 12 verser sång. Så jag spelade in det istället…