I huset finns du

Egypten är långt bort... 
Jag tror du har det bra i solen med solkräm, hav och familj men jag tror också att du tänker på mig och oss här hemma så som jag tänker på dig. Kvällarna här hemma i Sverige består av lugna middagar, en del sällskapspel och mycket gitarrspelande. Längtan efter att spela börjar infinna sig igen och jag vill höra gallret darra i replokalen och trumstockar som räknar in.

Snart är du tillbaka och då ska vi prata om vad som hänt. Både därborta och härhemma. Jag kommer berätta vad som hände mig idag när jag skulle tanka bilen (folk är inte kloka!) och såklart hur mina planer fortskrider. Då ska vi plocka upp bollen och låta den rulla igen. Fram till dess reder vi oss väl. Jag, Simon och gitarren. 

I huset finns du.


Något har hänt! Eller slutade något hända?

Den senaste tiden har jag sagt till mig själv många gånger att något har hänt. Det jag gjorde för två eller tre år sedan gör jag inte idag. Saker jag upplevde och tänkte på tänker jag inte på längre och jag tror inte jag är ensam om detta. Vi skriver våra egna små statusar på Facebook i ett försök att tala om för våra vänner att vi fortfarande lever och finns kvar. Vi meddelar vad vi gör, äter, lyssnar på, tänker på och vem vi gör det med, men vi gör det alldeles för sällan tillsammans. Äter, lyssnar och umgås med varandra alltså.  MSN, Skype och andra "chattar" stirrar tysta och tomma emot mig när jag sitter framför datorn. Har jag varit försummande eller försumbar? 

Jag tänker ofta att jag ska ringa till vänner när jag tänker på dom men tyvärr stannar den tanken vid just att vara en tanke. Jag tänker ofta att jag ska köra och hälsa på dom som betyder mycket för mig men tyvärr så är det alltför ofta som jag parkerar bilen och låter den stå parkerad till morgonen efter. Det känns som jag skulle störa om jag kom objuden eller ringer för att bjuda in mig själv. Är det bara jag som tänker så? Är vi alla så självupptagna att vi inte tycker att andra har något att tillföra i våra liv? Eller att vi inte kan tillföra något till deras liv?

Varje gång vi träffas så avslutar vi alltid med "varför gör vi inte detta lite oftare?" sedan går det månader till nästa gång. Börjar vi bli gamla, trötta och lata eller är det bara jag? Jag tror inte att det bara är jag för många gånger kan jag känna mig påträngande och nästan lite tjatig om att träffas, dricka lite vin och fördriva tiden tillsammans. 

Är detta inlägget särskilt genomtänkt? Nej, det vill jag inte påstå. Jag skriver rakt ut i luften med en känsla av att ha varit nonchalant och att ha åsidosatt de personer som faktiskt betyder mycket för mig. Det är inte min mening att vara så. Förlåt. 

Jag saknar oss.

 
SPELAREN
/SPELAREN