Du

Du undrar varför jag inte skriver om dig här på bloggen. Du tänker säkert att det beror på att jag inte tycker om dig så mycket att jag blir fylld av känslor som behöver sättas på pränt. Det är inte sant. 
Det du gör för mig är mer än vad som kan skrivas i ord och hur jag än gör och hur jag än vrider på meningar, syftningar, metaforer eller synonymer så räcker dom inte till. Du är större än ord, mycket starkare än ord och mycket mer än ord. Vad finns då när orden inte räcker till? Jag vill säga tid.
Tid för varandra och tid tillsammans. Tid som vi ger varandra och tid som vi har för varandra bara för att det känns så självklart, och hur vi tillbringar den tiden tillsammans är inte så viktigt för mig egentligen, så länge jag får vara i närheten av dig.

Jag är inte självklar att leva med och jag är duktig på att gräva mina egna fallgropar att falla ner i. Oftast ser jag dom själv men ibland behöver jag din hjälp att inte falla ner i någon lömsk grop. Ta tag i min arm och gör mig uppmärksam på var jag är på väg, eftersom mitt dagdrömmande kan göra mig blind för det som finns framför mig. 

Du.

(... gör mig lycklig)

Det som skulle bli en vacker höst, blir istället väntan på en ny vår

Hej på er alla! det var länge sedan jag skrev något här och jag har till och  med, med jämna mellanrum, funderat på att ta bort denna bloggen, radera allt som är skrivet och börja på ny kula någon annanstans. I synnerhet de senaste dagarna eftersom jag känner att allt jag skrivit inte landar i något verkligt. Det är tankar, drömmar och förhoppningar som jag tycks ha svårt att realisera. Ibland ställs man inför frågor om vem man egentligen är och om den man tror att man är verkligen stämmer överens med verkligheten. Du kan kalla det tvivel eller en klump i magen om du vill, som Winnerbäck skulle säga.

Vad har då hänt denna sommaren? Jotack, sommaren har varit skön och många nya steg framåt har tagits. Inte minst här hemma tack vare en speciell kvinna som kom in i mitt liv. Jag kan tycka att solen borde lyst på oss mer om dagarna och att värmen inte bjudit in till de där stranddagarna man såg fram emot när våren började ta fart, men jag har inte behövt dom dagarna eftersom det fanns annat som värmde. Mitt problem nu är att jag lät mig värmas av elden utan att fylla på med bränsle och nu när kylan börjar bita mig i kinderna är det lätt att bli efterklok när man måste dra på sig en extra kofta.

Som ni säkert förstår så valde den där speciella kvinnan att inte vara kvar vid min sida längre och nu sitter jag och skriver här till er som läser och förstår mig. Denna bloggen har ju sedan jag startade varit min kanal ut för mina känslor. Känslor som jag trodde jag inte behövde skriva om längre eftersom jag trodde dom skulle tillhöra bara en person för lång tid framöver. Det är därför jag trodde jag skulle lägga ner, men nu behöver jag er igen. 

Jag vill ta mig tillbaka till den personen jag en gång var eller rättare sagt, utveckla den personen ytterligare ifrån mina erfarenheter. För jag tvivlar inte på vem jag är. Jag behöver bara ta fram mejseln och återskapa mina konturer och fylla i de falnande färgerna. Man kan väl säga att jag lärt mig min läxa. Att inte ta något för givet och att man kan laga en punktering på ett däck fram till den dagen det helt enkelt inte längre går och då måste man köpa nytt. 

Vad ska då hända i höst? Jag kommer fortsätta på utstakat spår här hemma. Jag trivs bra i mitt lilla hus, men jag har också insett att jag försummat många delar av det. Kanske ägde huset mig och kanske vek jag ner mig för lätt och tyckte att uppgiften som har legat framför mig har varit mig övermäktig. Nu har jag, om inte annat, blivit överbevisad om att så inte är fallet och jag kan inte vara mer än tacksam för denna insikten. Saker som jag tänkt göra här hemma ska också göras, för även om jag inte levt som jag lär den senaste tiden så är ett rent hem ett rent samvete och tillfredsställelsen i att ha gjort det man föresatt sig den bästa belöningen. Jag ska inte slarva med det längre och jag ska inte slarva med att vårda mina nära och kära längre. Inte heller ska jag slarva med att leva mitt  liv i utveckling.

Det som skulle bli en vacker höst blir istället en väntan på en ny vår och den ska fyllas med musikaliskt innehåll. Vad mer kan jag göra?