Som att simma i en varmvattenström

En speciell person har tagit ett stort steg in i mitt liv... 
En kvinna som betyder väldigt mycket för mig, och som har funnits hos mig länge nu och som hela tiden stått vid min sida även om jag varit svår och förnekat det. 
Nu har det gått ett år sedan hon och jag träffades första gången då vi blev presenterade för varandra genom en gemensam god vän.

Under detta året som gått har hennes och mitt förhållande varit ömsom vin och ömsom vatten. Jag skulle vilja drista mig till att likna det vid ett bad i havet en försommardag då man så gärna vill doppa sig men när vattnet är lite för kallt för att ta det där dyksprånget med huvudet före.
...Och ni som känner mig vet att jag är en riktig badkruka som kräver över 20 grader i vattnet innan jag ens överväger att bada. 

Jag går fram till vattenbrynet, känner mig lite försiktigt för med fötterna hur det känns. Kanske tar jag ett par steg till innan jag kommer fram till den där kritiska punkten vid mellanområdena som jag tror bara vi män känner till när det gäller att bada i havet. Väl där ställer man sig och väntar till den värsta chocken lagt sig... 
Har jag tagit mig så långt skulle det kunna hända att jag tänker "vafan!" och slänger mig med huvudet före ner i ett köldförlamande hav av salt kyla för att genast gå tillbaka till stranden igen.

Denna gången låg hon i vattnet och kallade på mig. Vi har fått våra kallsupar. Ibland blev det för kallt även för henne så hon lämnade badet för att tillbringa en stund på stranden. Ibland gick vi närmare land in på grundare vatten så vi inte riskerade att få kramp och drunkna. Hur det än var så var jag så sugen på att bada och en dag sa jag till mig själv att jag behöver detta. Jag ska kasta mig med huvudet före för att se vad som händer. 
Hon var på väg upp ur vattnet när jag bad henne att stanna kvar en stund till. 
Tillsammans med henne ville jag ville simma bort till en brygga som såg skön ut...

Just nu simmar vi i en varmvattenström, och det känns fantastiskt.

6 Kommentarer:

Anonym sa...

Va fint Martin! så modigt!<3 //P

Martin Hansson sa...

:)

Marie Rosenqvist sa...

Jag kallar det fritt fall...
Vackert!


/Marie

Martin Hansson sa...

Tack Marie :D

anki sa...

Fantastiskt välformulerat om hur det känns att vara både skraj och ändå nyfiken, att vilja men inte riktigt våga.. Har man "kommit upp lite i åren" så har man för mycket gamla tankar och erfarenheter som gör en rädd. Jag önskar dig all lycka!

Martin Hansson sa...

Tack och tack för komplimangerna Anki

Skicka en kommentar