Ett outtalat löfte

DSC000481[9]“Han frågar sig om hon visste. Om hon förstod att hon var på väg in. Den hösten och vintern hade han mer eller mindre bara umgåtts med henne och trivdes väldigt mycket med det. Hon blev en självklarhet i hans vardag och han ville bjuda in henne till sina lediga dagar och kvällar. Det kändes bra, men ändå ville han avvakta och se vad som hände. Det var inte alls säkert att hon passade in i hans liv eller att han passade in i hennes, men han kände att de på något sätt började flätas in i varandras vardag på ett behagligt sätt.

Hon ville ha mer. Hon ville ha besked. Det skulle vara nu eller inte alls. Sådana löften är han inte alls beredd att ge. Löften som ges måste kunna hållas och detta var ett löfte han inte kunde ge till henne just då. Dessutom vill han att löftet ska vara outtalat. Det ska kännas i en blick hur man lovar varandra att stanna kvar. Trygghet, självständighet och tillit.

Han förstår varför hon inte finns kvar. Ingen vill väl vänta på något som kanske är förgäves? När hon inte fick höra det hon ville höra gick hon vidare och därmed står det klart att hon inte var ämnad för honom. Han såg bilder av henne med sin nya kärlek och han tyckte att dom såg lyckliga ut tillsammans. Som ett par nybyggare med nya fåror att plöja i vardagsåkern. Det var något i bilden som stämde.

‘Det är bättre såhär’, tänker han, och är ändå glad att han inte kastade sig in i något utan att tänka efter. Då skulle han vara den sårade nu och det vill han inte vara mer. Han ger inga löften och han kräver inga löften. Det är när man stannar kvar på samma ställe tillsammans, som man börjar bygga något nytt.”

Ur Nästan Perfekt, Snart Där

2 Kommentarer:

Anonym sa...

Varför blir jag bara så ledsen när jag läser det här?

Martin sa...

Det finns nog ingen som kan svara på det förutom du själv.

Skicka en kommentar