Tålamod? Är det ett problem? - Trygghet? Är det oviktigt?

Nu tänkte jag skriva ett inlägg om min syn på förhållande och att träffa en ny livspartner efter en diskussion med en vän i samma ämne. Jag gillar henne och önskar henne all lycka och hon har mitt stöd när hon behöver det. Detta är bara mina tankar i ämnet och jag har ingen särskild i åtanke. Kanske har jag “fel” någonstans i mina tankar och då hoppas jag ni bjuder in till diskussion i kommentarsfältet.

Om du träffar en man, eller kvinna, som har levt som singel ett tag bör du ta det försiktigt. Du behöver lirka lite, känna efter och se vad personen går för i olika lägen. Du behöver ge honom, eller henne, tid att vänja sig vid tanken på en annan person vid sin sida. Du behöver dessutom känna att du själv har en plats i denna världen. Vem är du och vilken plats har du? Vad är du bra på? Vad vill du göra avkall på och vad vill du tillföra för att du ska vara en hel människa?

Ibland blir du blixtförälskad och ni springer rätt in i varandras världar utan att tänka på konsekvenser. Passar jag i denna världen? Passar han, eller hon, i min värld? Att döva din ensamhetskänsla med förhoppningen att någon ska rädda dig tror jag inte på. Kärleken kommer inte för att rädda dig. Kärleken kommer för att den ser hur banden mellan man kvinna är starka och att de förälskade tu har överlevt förälskelsens förrädiska fällor och lönnmördare. Hoppas jag inte är otydlig nu. Förälskelsen är en frigörande process.
Du går på rosa moln och solen skiner från vilken himmel som helst. Du ska inte förakta förälskelsen, omfamna den och lev på näringen den ger i ditt liv, men gör det med öppna ögon. Förälskelsen kan kväva dig och göra dig blind lika väl som den kan göra dina steg i vardagen vansinnigt mycket lättare.

Ibland är den svaret på alla dina frågor, ibland är den ljuset i vårt grådaskiga Sverige, men ibland är den också enbart en spegelbild av din egna längtan efter något nytt, något annat än det du har. Den kan vara din projicering av det du tror andra har, men inte säkert vet. Är det verkligen just han, eller hon, du söker efter?

Bland allt du behöver finns tålamod och trygghet. Tålamod att lära känna en annan person. Tålamod att hitta trygghet hos honom eller henne. Trygghet i dig själv så du klarar dig ensam om elden falnar. Trygghet i vetskapen att ni är starka tillsammans och har samma mål. Hur lång tid tar det att egentligen lära känna en människa?

   - Varför ska man vara rädd och oroa sig för något som kanske inte händer?
   - När avgör du vem som är en riktig vän, bara en bekant, någon som passerar på gatan eller 
     vem som är dålig för dig. Hur lång tid tar det?

“Trygghet i dig själv så du klarar dig ensam om elden falnar”.

4 Kommentarer:

Anonym sa...

Varför göra det så komplicerat? Kärlek som är så vackert, underbart och så gör du det så komplicerat! Det tycker jag är lite sorgligt.

Martin sa...

Jag tycker inte alls att jag gör det särskilt komplicerat. Vad jag menar är att man ska gå in i förhållanden med öppna ögon, som en komplett människa. Inte svårare än så.

Man kan välja att vara naiv och blunda för farorna som finns och hoppas på att allt blir bra. Att gå in i ett förhållande med tanken att kärleken löser allt och räddar dig utan att DU ska behöva ändra på dig själv känns lika sorgligt.

Anonym sa...

Du är som en öppen bok Martin... du är rädd för att släppan in någon helt enkelt.

Martin sa...

Eller som en bok med sidor man inte vill bläddra till, läsa eller som man rent av inte kan se. Kanske bryr man sig inte om att leta efter dom där sidorna? ;)

Skicka en kommentar