Såhär skrev jag den 4:e april 2009. Känslan av att bara vara är lika skön idag men jag undrar om jag hunnit med första kaffet ute på altanen och om solen kommer skina på oss när vi kommer till påsk?
-------------------------------------------------------------------------------
I perioder går jag runt i mitt hus utan att ha något att säga. Inga åsikter tar sig upp till ytan och inga meningar fyller något större sammanhang eller ger någon lösning på mina svar. Jag antar att jag, som jag gör ibland, slipar mina vapen. Låter tankarna fara och flyga fritt utan att fästa dom vid något särskilt, och det är en skön känsla. Att inte ha någon åsikt eller känna ett behov av att debattera, argumentera eller pådyvla någon en åsikt jag kanske inte ens tror på. För visst är det så att man ibland får en känsla för något och hur man febrilt söker efter argument för att göra det hållbart. Idag är det inte så. Jag tänker flyta med och låta tiden ha sin gång.
Det är ju sol ute idag och känslan av sommartider närmar sig i takt med att dynorna och trädgårdsmöblerna plockas fram. Grillen är rengjord och duken ligger på trädgårdsbordet. Jag dricker kaffe ute för första gången i år. Njuter av fågelkvitter och doften av fuktig sommarjord. Jag tänker på orden från Lars Winnerbäck “Våren är ung och oanvänd”. Underbart!
Så mycket framför mig, så många varma kvällar och nätter och så mycket sommar.
Jonas på Bitterbloggen skriver om otillräcklighet och hur han känner sin talang vara begränsad när han jämför sig själv med idolerna i Abba och andra artister som på ett eller annat sätt lyckats slå mynt av sina färdigheter.
Jag förstår precis hur han menar. Så många gånger har jag tänkt att “det där har någon annan gjort innan mig och så mycket bättre än mig också”. Jag har suttit med min gitarr och tyckt mig komma på en skön harmoni, vacker text och gjort ett snyggt arrangemang för att till slut läxa upp mig själv med ovanstående tanke. Det låter precis som något jag hört tidigare, och så kommer otillräcklighetskänslan ifatt en. Hur skapar man något nytt som inte hörts, lästs, setts eller smakats tidigare??
Men…
Är det inte så att det alltid är någon som vill höra MIN version av saker och ting? Är det inte så att någon därute skulle vilja höra just MIG sjunga den där låten? Är det inte dom personerna man tänker på när man går in i sitt kreativa flöde? Dom som väntar och lyssnar på vad du har att säga. Om det är tusen människor som väntar på resultatet av mitt skapande eller bara en kan väl kvitta? Så länge det är någon som vill lyssna, läsa eller se? Jo, så måste det vara.
Någon väntar på dig.
En del av er frågar mig hur det kommer sig att jag inte skrivit här på flera dagar och det är ju en riktig fråga. Varför gör jag inte det?
Sanningen är att jag efter många långa kvällar framför datorn med Facebook, Twitter, bloggar, MSN och andra sätt att kommunicera digitalt blev oerhört trött på det kalla samtalet. Jag blev trött på att inte få höra en röst i telefonen eller ett par ögon mitt emot mig i diskussionen. Jag blev trött av folk som gömde sig bakom en chatt och människor som tycker att den digitala kontakten räcker. Den räcker inte för mig. Jag är en social och utåtriktad man som älskar mötet med nya och gamla vänner. Kemin som uppstår när människor möts fysiskt är oslagbar så jag tog mig i kragen, reste mig från stolen och gick ut.
För övrigt har det har varit mycket musik både från min egen sida och andras. Jag lever med gitarren och tända ljus på kvällarna. Spelar in det som kommer från min händer, förbannar det jag spelat in, gör om och gör nytt. Någon gång då och då kommer det något som jag känner att jag vill spara för framtida bruk. Problemet är att jag sällan färdigställer något.
För ett tag sedan fick jag frågan vilket mitt mål är med denna bloggen. Jag hade inget svar då och har inget svar på det idag heller men jag antar att det är en form av sökande. Som så många andra försöker jag hitta den där känslan då jag kan luta mig tillbaka och säga att jag är nöjd. Kanske kommer den ikväll när jag träffar mina vinylvänner för att spisa gamla vinylplattor och äta god mat? Kanske kommer den om ett par månader när sommarens solstrålar värmer oss hela vägen till en ljum sommarkväll? Jag kommer inte sluta söka förrän jag hittar den känslan och när jag hittar den ska jag spara den. Just nu lyssnar jag på Dire Straits och citerar Mark Knopfler…
”Somewhere your fingerprints remain concrete.
And it´s your face I´m looking for on every street”.
Bilden är lånad från Bitterbloggen
(Ett ganska så löjligt inlägg egentligen och något av ett internt skämt just nu men vafan.. i brist på annat så..)
Om ni blir tilltalade på ett eller annat sätt hör det till vanligt jäkla hyfs att svara. Om inte förr, så senare. Nonchalans och arrogans är det värsta jag vet. Är det så att ni inte vet vad ni ska svara på tilltal så ger jag er ovanstående exempel helt gratis! Ni behöver inte heller bekymra er om att svara när jag skickar sms eller ringer, för det tänker jag sluta med. I mina ögon är ni socialt inkompetenta och tydligen inte intresserade av mig som vän.
Vad har ni gjort ikväll? Tittat på melodifestivalen? Varit ute och festat?
Det känns som i stort sett alla jag känner har varit iväg på någon form av galej och här har jag suttit i min ensamhet framför en dator med gitarren i knäet. Hur gör man då för att roa sig själv? Jo, man bygger en låt. Det är vad jag gjort ikväll. När ni festade och hade kul era egocentriska små liv…
Ni får bara höra en refräng av en låt som kommer handla om den där känslan man har när man är lycklig. När det bara finns en människa som man vill tänka på och hur den personen gör dig hel. Jag vet inte om den någonsin kommer bli färdig. Det är väl lite upp till er. Vad tycker ni? Ska jag göra den färdig?
Simon: Hej, får R hänga med mig hem efter skolan idag?
Följande inlägg skrev jag den 10 februari 2009 och det slår mig att det lika gärna skulle kunna vara skrivet idag…
---------------------------------------------------------------------------
Små subtila rop på hjälp springer från min mun till en svarande besvärad mottagare.
-“Vad vill du?… Vad då?… Är det inte bra?… Men ring mig sen, när du mår bättre då.”
Jag är trött på allt, trött på rubrikerna som hänger på väggen och trött på att det är så kallt. Allt ska vara lite mer, lite bättre, lite vackrare. Allt som inte har en vacker yta spottar man på. Det känns så i alla fall. Trött på TV som skapar “underhållning” och folk som ska rösta på sin favorit i sann familjeanda. Trött på folk som inte förstår att det är producerat endast för att dom vill åt deras pengar. Melodifestivalen är inte public service, det är ett tiggeri, ett rån med hjälp av folks goda vilja och tristess. Det är ett engångsligg.
Jag är trött på att inte få visa min sårbarhet. Trött på att vara stark. Trött på att vara svag. Trött på vintern, längtar bara till våren. Jag är trött på att vänta och jag är trött på att stå i kö. Trött på teknik som inte fungerar och trött på att det är fult att inte vara lycklig och glad.
Var finns mina drömmar som en gång grodde så fint. Var finns det äkta och det vackra? Var har jag lagt det någonstans?! Jag såg dom ju här igår… Herregud att man ska vara så slarvig och glömsk. Jag hittar dom säkert imorgon, behöver bara sova lite…
“Det man ger, får man tillbaka” säger du.
“Det man får, ger man inte längre tillbaka” säger jag.
Trött på att ge, trött på att få.
Du säger; “Det ordnar sig” men jag är trött ändå.
Jag tror inte ni kommer ångra er.
Vi har en liten tävling på jobbet om vem som kommer etta, två och trea i finalen av melodifestivalen på lördag. Jag tänkte be er om hjälp. Lyssna på denna Spotifylistan med alla finallåtar och säg mig vem som vinner, vem som nästan vinner och vem som går hem med tredjepriset..
Det kan ni väl göra?
Igår spelade jag och Simon schack. Jag älskar att spela schack eftersom det fungerar som golf för mig. Det är skönt att fokusera på en enda sak och att inte behöva tänka på något annat. Nu är problemet det att jag inte gillar att förlora och jag är inte den där snälla pappan som låter Simon vinna. Han blev mycket sur över det. Jag anser för övrigt att han inte ska ha några fördelar när vi spelar bara för att jag älskar honom över allt annat och skulle göra vad som helst för honom, inom rimliga gränser.
Generellt sett tycker jag såhär:
Varje människa är skapad och född till att ha sina egna förutsättningar. En del är duktiga på att sjunga, andra på att bygga hus. En del kan laga mat och andra kan laga bilar. Jag känner kvinnor som kör stora gula maskiner på byggen och män som går hemma med sina barn. Det kvittar om du är man eller kvinna. Allt handlar om att hitta det du gör bra och göra det så bra du kan. Ta för dig i livet, vem du än är, man eller kvinna. Det du inte kan få är inte menat att vara ditt. Detta gäller både för män och kvinnor. Sluta tycka synd om dig själv och gör något konstruktivt och kreativt av situationer som uppstår. Kräv det du tycker du har rätt till. Skrik inte kvotering så fort du inte blir tillsatt i styrelsen utan gör något som är bättre än det som styrelsen representerar. Gör något som DU kan vara stolt över. Det kvittar om du är man eller kvinna. Vi har olika förutsättningar men med samma rätt till lika respekt för varandra.
En del av er har inte frågat mig hur gott det var med kyckling, pasta med pesto och fetaost. Det känns jättemärkligt, men jag vet att ni undrar så här ska jag ge er bilder på hur gott det var igår. Ser ni??
…och om ni undrar vad körsbärstomaterna gör i stekjärnet kan jag meddela att dom är väldigt goda att steka lite snabbt med en gnutta socker, salt, peppar och balsamvinäger.
Jag gillar när folk tar initiativ eftersom jag inte alltid orkar göra det själv men jag hänger allt som oftast på. Det finns inget mer att begära här i livet än att två människor kan mötas för att dela om sina livserfarenheter och drömmar. Att prata om sånt som har hänt och sånt man vill ska hända är en befrielse lika mycket som att kunna vara bitter över saker som inte hänt och lycklig över vägar som leder till något bättre.
Så, ikväll blir det pasta med kyckling, fetaost och pesto. Jag korkar upp vinet och låter det andas, vi kommer andas med det resten av kvällen. Jag har en bra dag.
Vad ska ni göra ikväll?
“Men mig ska du inte tycka synd om
du vet väl hur nöjd jag brukar va
Jag tror att du ställs i min väg för att du
kan återställa allt så allt blir bra.
Du kan enkelt göra allting bra”
Vraket – Lisa Ekdahl med Lars Winnerbäck
Borde man inte gå och lägga sig när klockan är ett på natten? Jag är i och för sig snart på väg till en natt fylld av sömn men först tänkte jag skriva ett par rader när jag sitter här och lyssnar på Eldkvarn, lätt inspirerad av Plura’s och Mauro Scocco’s nya matprogram.
Det finns tider för kontemplation och idag är mina dagar fyllda av eftertanke.
Imorgon får jag besök av mailsänderskan jag skrev om för ett tag sedan. Hon är enligt egen utsago väldigt nervös inför vårt möte. Jag känner mig nog mest nyfiken på henne och ser fram emot att få se vem hon är. Jag tycker ju om spontana människor och jag känner mig otroligt smickrad över vara en person värd att träffa. Som hon dessutom måste åka 18 mil för att träffa! Var inte orolig P, vi är två vuxna människor som tycker om vin. Det blir säkert bra! Jag ska se till att du känner dig välkommen. Gitarren är stämd och imorgon fixar jag frukosten.
Så, med dom orden mina vänner ska jag gå och lägga mig. Ta hand om er så hörs vi snart igen.
“Hon vet vem jag är och hon känner mig väldigt väl. Genom åren har vi lärt känna varandra och jag har aldrig någonsin gjort mig till för henne. Aldrig någonsin har jag inför henne försökt vara en bättre man, en man som tvunget ska visa den bästa sidan av sig själv. Jag har fått vara pojken som inte kan sluta skämta om allt. Jag har fått vara bitter och cynisk. Jag har fått vara stor, stursk och stolt. Jag har fått vara en vårdande vän som ser hennes uppskattning av mitt väsen som en stor belöning. Hon känner till mina svagheter men ser min styrka. Det är därför hennes kärlek känns så äkta…
Hon håller mina händer sedan tusen dagar och låter mitt hjärta vara detsamma som igår. Hon ger mig mitt leende genom sitt eget, texten blir tydlig när vi möts och hon kysser mitt sinne som ingen annan. Det är nästan som hon känner mig, ser igenom mitt skal och blottar det jag inte vill att någon ska se. Hon drar ut alla mina egenskaper likt ett barn på julafton och sneglar nyfiket på nästa paket. Det får hon göra, jag ser hur dom får sin plats i hennes bild.
Hon säger att jag lyssnar och förstår. Jag säger att det är så lätt att lyssna på inspiration och att försöka lösa hennes gåta är en utmaning. Hon kysser mitt sinne som ingen annan. Jag är glad att ha henne som vän.”– Ur "Nästan perfekt, snart där” av Martin Hansson
Häromdagen såg jag dokumentären “It Might Get Loud” från 2009. Jimmy Page från Led Zeppelin möter The Edge från U2 och Jack White från bl.a. White Stripes och The Raconteurs. Dessa tre herrar diskuterar vad gitarren har betytt i deras musikskapande och vad gitarrerna betyder idag.
En jäkligt inspirerande film som faktiskt måste ses.The Edge berättar om hur beroende han är av sina effekter när han spelar i U2 och att ingen effekt används två gånger. Det visas bilder från U2’s första spelning och man får en inblick i Edge’s gitarrkammare. Underbart att se för alla U2 och The Edge-fan som jag!
Jack White kände jag inte till så mycket om sedan tidigare men det verkar vara en väldigt innovativ och kreativ man med många strängar på sin lyra och en vild speleman.
Trots dessa två stora gitarrister på plan var den som sken mest med sin närvaro Jimmy Page från Led Zeppelin. Kanske är det för att han är en levande musiklegend med många klassiska gitarriff på sitt samvete? Det jag reagerade mest på är vilken sympatisk mysgubbe han verkar vara. Det verkar inte finnas någon musik han inte kan gilla och det är så mycket han har gjort förutom Led Zeppelin och Stairway to heaven som jag inte kände till… och ständigt med ett leende på läpparna.
MEN, som Tiny Irving skulle säga, det var inte mycket till gitarrspel dom visade upp i programmet. Det förvånar mig. Enkla riff som nästan varje normalbegåvad gitarrist kan lira avlöste varandra och jag satt hela tiden och väntade på att någon av dom skulle visa upp ett bredare register än det som jag hört ifrån dom genom min uppväxt. Visserligen gör dom en skön version av The Bands “Take a load off Annie” men ändå.. det kändes bara som ett trevligt möte vid en lägereld. I och för sig ett klart sevärt möte för alla som någon gång närt drömmen om det underbara nyskapande riffet med gitarren i knät.
“Who says you need to buy a guitar” – Jack White
Jag fick denna länken av en god vän via msn och nu har jag suttit i säkert en halvtimme och försökt ge en kommentar, men kan inte sluta förvåna mig över att någon, någon gång i tiden tyckte att detta var en bra låt att göra en video av, och hur man en gång i tiden saknade självkritik i sitt skapande. Detta är en artist och video som verkligen överraskar, men på vilket sätt? Jag vet inte. Har ni någon bra kommentar på detta eller är detta en av alla youtube-länkar som man ska låta gå osedda till historien? Ja, jag tror minsann det.
Tack Åsa, för att du gav mig motsatsen till “aha”-upplevelsen. Vad den nu kan kallas… och lite motsträvigt ger jag inlägget etiketten “musik”..
“Hon vet vem jag är och hon känner mig väldigt väl. Genom åren har vi lärt känna varandra och jag har aldrig någonsin gjort mig till för henne. Aldrig någonsin har jag inför henne försökt vara en bättre man, en man som tvunget ska visa den bästa sidan av sig själv. Jag har fått vara pojken som inte kan sluta skämta om allt. Jag har fått vara bitter och cynisk. Jag har fått vara stor, stursk och stolt. Jag har fått vara en vårdande vän som ser hennes uppskattning av mitt väsen som en stor belöning. Hon känner till mina svagheter men ser min styrka. Det är därför hennes kärlek känns så äkta…
