Att vara, eller att inte vara kär? Det är frågan.

Jag skulle kunna skriva långa vackra meningar om hur det är att vara kär. Hur det liksom pirrar till i magen när man hör ett namn, en låt på radion som påminner om personen i fråga eller hur man skyfflar undan sina planer i almanackan så att man får en möjlighet att träffas. Allt det där skulle jag kunna skriva och jag tror minsann att jag har skrivit det någon gång här på bloggen, men helt ärligt… är vi inte för gamla för det där med att dejta? Givetvis inte, men här finns en poäng.

Vi som är singlar och som har varit det ett tag lär ju ha byggt upp vår egna vardag till något som ingen får komma och rubba. Vi kan träffas och prata. Vi kan till och med tycka att den andra personen är intressant att få träffa igen men när det väl kommer till kritan så letar vi fel. “Nej, h*n gillar inte rödvin”, “Nej, h*n tycker inte om att se på de filmerna jag vill se”, “Nej, h*n kör en ful bil”, “Nej, h*n är nog inte min typ”, “Nej, h*n är lite tjock”, “Nej, vad skulle mina vänner säga om jag kom med honom/henne?” o.s.v… Erkänn. Visst är det så? Visst går vi och tror att den perfekta personen står runt hörnet och väntar? Visst har vi gått runt många hörn för att till slut stå någonstans där man började igen? Och visst är det väl så att medan vi letar så är det bra med bekräftelser längs vägen?

När vi sedan tar kontakt med den där andra personen som var så intressant och försöker hitta en ny dag att träffas så skyfflar man inte i almanackan som man kanske borde. Vi hittar saker som gör att vi inte kan träffas och där någonstans inser man att det inte kommer fungera, så varför träffas igen? Vi har ju det så bra som vi har det i vår egna lilla värld av singelskap. Jag tror jag har det lite för bra nu och har beslutat mig för att jag behöver någon annan lika mycket som någon annan behöver mig. Vem vill egentligen utmana det? Ska vi ändra på oss själva bara för det? Vill vi det?

Vi är som snabbmat. Om det inte är färdiglagat får det vara och om maten smakar illa gnäller vi och säger “aldrig mer”. Tänk om vi skulle ta och laga den där middagen tillsammans?

6 Kommentarer:

Marlén sa...

Såå sant så, tyvärr.. :/

Martin Hansson sa...

När vi är gamla och gråa kan vi träffas vid ett hörn och prata lite.. :D

Pia sa...

Det är väl helt enkelt så att det inte är varje dag som någon kommer och rubbar ens vardag och får en att avboka hela almanackan. Det kanske inte ens händer vart femte år. Och inget kostigt med det egentligen... Nu lever vi i en konstig tid som hetsar oss till att vi ska vara så jävla kära jämt. Det kan man ju inte bli i vem som helst!?

Så nää, man ska inte kompromissa med det man känner, eller med den man är. Men man ska vara tydlig.

Martin Hansson sa...

"Nu lever vi i en konstig tid som hetsar oss till att vi ska vara så jävla kära jämt. Det kan man ju inte bli i vem som helst!?" Samma krav som att man ska ha en pool där hemma?

Pia sa...

Lite så. Jag tror ibland att vi bryr oss mer om vad andra tycker och tänker om oss, än vi bryr oss om hur vi själva mår.

Åsa sa...

Många intressanta tankar startas... För det första: Nej.. Måste man ändra sig för att hitta någon som kompletterar ens vardag? Nej.. Sen finns det fisorsaker till varför vi väljer bort varandra i dejtingträsket som säger mer egentligen om en själv, än den man träffat. Men någonstans så måste det kännas....
Och känns det så.. skyfflar man i almenackor, slipar av sina värsta singelolater och kompletterar varandra så vackert som bara par kan..

Skicka en kommentar