Man vet att man är man när…

DSC00070

Man vet att man är man när man känner lycka över att köpa två ljuddämpare och rör. När man känner en viss tillfredsställelse över att få dra i bilen och göra något helt, som har varit trasigt. Tänk om allt vore så enkelt att hela…

Drömmer jag?

sm_jessiebites1985_600_1208451302_12576341

“Du ville veta vad jag drömmer om? Jag sa visserligen att jag ville berätta för dig men det känns inte som det jag har att berätta är så intressant. För att vara helt ärlig så vet jag inte ens om jag drömmer nuförtiden. Kanske är det bara en önskan om att ha drömmar kvar som är min dröm?  När slutade jag drömma? Och hur låter det när man slutar drömma? Kan jag tillåta mig själv att drömma?
Jag tror att jag fortfarande drömmer om att vara dig nära, varje vaken sekund, men jag är inte säker. Jag är inte säker på om jag får tänka så. Jag är inte säker på om du tänker så ibland  men jag är säker på att jag fortfarande kan se alla linjer i ditt ansikte, sättet du rör dig på och hur du log med ögonen när du tittade på mig”

-ur nästan perfekt, snart där

Att vara eller inte vara på Facebook

Facebook börjar bli gammalt och slitetNu har både Jonas på Bitterbloggen, Pia på Spaceagegrandma’s blog och Åsa på Osorterade tankar från villaförorten skrivit om att vara eller inte vara på Facebook. Jag skrev ett bittert inlägg om fenomenet för ett tag sedan här på Kärleksförklaringar till förbannelse och det är ett inlägg jag fortfarande står för. Det är inte nyttigt för någon i längden att begränsa sin sociala kontakt till något som finns i datorn. Det är inte heller bra att skriva i sin status hur länge man ska vara borta på semester eller var man kommer vara eftersom det är samma sak som att skriva “mitt hus/min lägenhet står tom så om det är något ni vill ha så är det bara att hämta..”
Nu kan man iofs ställa in så att inte alla ser vad man gör förutom vännerna man lagt till, å andra sidan så är vi så glada för att lägga till vänner i tid och otid. Kreti och pleti som vill vara vän med en får snabbt en plats i facebookgemenskapen. Vänner som man aldrig eller sällan pratar med och som troligtvis aldrig kommer vara annat än en bild på facebook.

Ibland frågar jag Simon om han vill vara med på Facebook men han svarar alltid med ett; “varför skulle jag vilja vara det?”. Sund pojke. Det är nog bara vi i den äldre generationen som fascineras av “möjligheterna” som finns där och som är lite för trötta för att köra dom där extra milen till sin goda vän, bara för att kolla läget och dricka en kopp kaffe. Lyfta luren och ringa. Är allt väl? Bra? kul att höra. Inte? Vad är det som tynger dig då?
Det är inte svårare än så. Bilderna som man så gärna vill dela med sig av till folk som kan vara intresserade av dom går lika bra att maila.

Ändå är jag kvar på Facebook. Men inte så aktiv. Jag har ingen yta jag vill visa upp. Inga bilder för att ge mitt liv en skirare glans. Jag förstår att hålla mitt liv till vad det är även om mina tankar och drömmar kan sväva iväg ibland. Det börjar bli “old news” med Facebook helt enkelt.

Technorati Tags:

Paddling i Kävlingeån

Igår var jag, Simon och Simons mamma och paddlade i Kävlingeån. Vi kan kalla det paddla men det handlade mer om att ta sig till land så säkert som möjligt. Kanoten var lite för liten för tre personer så det försöket förkastade vi ganska så omgående och beslöt oss för att paddla i etapper två och två.. ibland för oss själva.. men skönt var det ändå. Det var länge sedan man satt i en kanot så det var väl dags att uppdatera den kunskapen.

… det blir nog någon tur eller två till.

P.s. ni glömmer inte att klicka längst upp till höger va? Bara klicka på fyndhörnan och stäng sedan ner sidan som kommer fram om ni vill. Bara ni klickar. För övrigt har jag precis gjort ett inlägg på Lyckliga Hundar om Kathleen Edwards. Hoppa in och läs vet jag.

Att vara, eller att inte vara kär? Det är frågan.

Jag skulle kunna skriva långa vackra meningar om hur det är att vara kär. Hur det liksom pirrar till i magen när man hör ett namn, en låt på radion som påminner om personen i fråga eller hur man skyfflar undan sina planer i almanackan så att man får en möjlighet att träffas. Allt det där skulle jag kunna skriva och jag tror minsann att jag har skrivit det någon gång här på bloggen, men helt ärligt… är vi inte för gamla för det där med att dejta? Givetvis inte, men här finns en poäng.

Vi som är singlar och som har varit det ett tag lär ju ha byggt upp vår egna vardag till något som ingen får komma och rubba. Vi kan träffas och prata. Vi kan till och med tycka att den andra personen är intressant att få träffa igen men när det väl kommer till kritan så letar vi fel. “Nej, h*n gillar inte rödvin”, “Nej, h*n tycker inte om att se på de filmerna jag vill se”, “Nej, h*n kör en ful bil”, “Nej, h*n är nog inte min typ”, “Nej, h*n är lite tjock”, “Nej, vad skulle mina vänner säga om jag kom med honom/henne?” o.s.v… Erkänn. Visst är det så? Visst går vi och tror att den perfekta personen står runt hörnet och väntar? Visst har vi gått runt många hörn för att till slut stå någonstans där man började igen? Och visst är det väl så att medan vi letar så är det bra med bekräftelser längs vägen?

När vi sedan tar kontakt med den där andra personen som var så intressant och försöker hitta en ny dag att träffas så skyfflar man inte i almanackan som man kanske borde. Vi hittar saker som gör att vi inte kan träffas och där någonstans inser man att det inte kommer fungera, så varför träffas igen? Vi har ju det så bra som vi har det i vår egna lilla värld av singelskap. Jag tror jag har det lite för bra nu och har beslutat mig för att jag behöver någon annan lika mycket som någon annan behöver mig. Vem vill egentligen utmana det? Ska vi ändra på oss själva bara för det? Vill vi det?

Vi är som snabbmat. Om det inte är färdiglagat får det vara och om maten smakar illa gnäller vi och säger “aldrig mer”. Tänk om vi skulle ta och laga den där middagen tillsammans?

Lyckliga Hundar

Jag har startat ännu en blogg. Du hittar den på http://lyckligahundar.net och heter då som ni förstår Lyckliga Hundar.
På Lyckliga Hundar kommer det bara skrivas om musik som jag gillar så det får ni helt enkelt ta. Här på Kärleksförklaringar kommer jag fortsätta skriva om allt annat. Vi hörs.
image
Technorati Tags:

Att bli en medgörlig tonåring

DSC00061Ibland, men bara ibland är förtonåringar medgörliga. Som igår när Simon skulle klippa sig och jag skulle ta en bild efteråt för att visa nära och kära hur det blev. Normalt skulle det bli protester men inte igår minsann. Det frodas en narcissist vid min sida, eller åtminstone en person med ett stort ego.

Han börjar prata om kostymer, blazers, kavajer, champagne och manschettknappar. Hur slipsar ska knytas och kristallkronor i taket. Jag undrar om det inte blir något bra av den gossen till slut ändå?

Jag lägger in en länk till "Tailor store” här under för att se hur han beter sig när han läser detta inlägget senare men säg inget… detta är en beteendeundersökning. Tailor Store för övrigt är en affär i vilken du själv designar din skjorta, onine.

Att lite motvilligt ge er vad ni vill ha

Efter att jag skrivit hur Simon ratade min version av Sweet home Alabama på Ukulele så jag har mer eller mindre fått en mailstorm efter mig från folk som vill höra den. Så därför lägger jag ut en vers av Ukeversionen av Lynyrd Skynyrds gamla rockfavorit. Jag spelade bara in en refräng mest för att jag tycker det är bra där.. om ni vill höra mer så sätter jag upp en spelning i min trädgård. Inträde 1200:- och egna medhavda drycker bejakas. Drick gärna mycket öl, vin, sprit eller annan alkoholhaltig dryck innan spelningen.

Technorati Tags: ,

En kväll i Tängelsås

DSC00046DSC00043

Simon tycker inte om att bli fotograferad. Han tycker inte heller om när jag spelar Sweet home alabama eller Let it be på Ukulele. Först nu förstår vi varandra. Vem vill lyssna på sånt?


Edit: En kul grej jag upptäckte precis är att om man googlar Martin Hansson så hittar man mig på första och tredje plats. Längre ner finns jag på sjunde plats med mitt Twitterkonto. Vad säger detta om mig? Inte ett skit.. men lite kul är det.

Jag har inte Gevalia här hemma

För ett par veckor sedan var jag med om en rätt så surrealistisk upplevelse. Ni som vet hur jag bor förstår mig nog. För er andra kan jag berätta att mitt hus ligger ute på den skånska slätten mellan fyra åkrar, i stort sett. Det mest exotiska man kan se här, är på sin höjd en swimmingpool hos grannen.

Det var på morgonen och jag hade vaknat tidigt. Klockan var väl halvåtta och jag stod framför mitt hus med en kopp morgonkaffe och håret pekade ömsom mot solen och ömsom mot väster. Plötsligt hör jag hur en lastbil stannar till på landsvägen utanför och någon stiger ut. Lätt nyfiken tittar jag uppför grusvägen som leder ner till mitt hus och får se en svart man komma joggandes mot mig. Han frågade mig efter vägen till Eslöv på knagglig engelska och på lika knagglig morgonengelska försökte jag förklara var han skulle köra rakt fram och var han skulle ta vänster eller höger. En synnerligen trevlig man som jag var tvungen att fråga var han kom ifrån.

Se hela bildenDet visar sig att han är från Nigeria. Vi pratade om fotboll och hur Ghana skulle ta sig vidare i VM. Vi pratade om Lars Lagerbäck som är förbundskapten för Nigeria just nu. Han avslutade med “Take care man, I have to go…” och jag vände mig om för att gå in igen. En synnerligen trevlig man.

Sedan dess har jag funderat på hur han kom hit. Vad var det som gjorde att en man från Nigeria stannar i en lastbil på den skånska landsbygden framför ett hus som jag bor i? Och varför hade jag vaknat tidigare än jag brukar den morgonen? Han hade säkert haft många intressanta berättelser att dela med sig av. Jag skulle kanske bjudit på kaffe?

Technorati Tags:

Att ta saker som dom kommer

Igår var Jonas på besök hos mig och Simon. Som ni ser så hade Simon äntligen fått en motspelare i schack igen eftersom jag har känt mig avigt inställd till spelet de senaste dagarna och varit den där tråkiga pappan som säger nej till att spela. Visst, jag var ju tvungen att lägga mig i Simons spel lite då och då men det hjälpte inte särskilt mycket för Jonas vann ändå. Han är inte bara duktig på att skriva den mannen.

DSC00041
… men det bästa var nog att vi fick tid att sitta ute vid grillen med en flaska vin, två guror och spela “Ta mig till havet”. Ja, det var nog det bästa.

Ta mig till havet. Den och Norwegian Wood och Seasons in the sun och Let it be och Lucy in the sky with diamonds och Basketcase och Blackbird och …

Jobb, jobb, jobb

Att ha semester innebär inte bara lata dagar i solen. Innan jag kan sätta mig och njuta av ledigheten och tystnaden som gör kvällen så skön måste jag se till så jag inte har några distraktionsmoment i trädgården som pockar på min uppmärksamhet.

DSC00037DSC00038DSC00040

Jag frågade Simon vad han ville göra och han valde att rensa stuprören så nu måste jag sitta och hålla koll på vattenspridaren så den fungerar som den ska. Har den rätt antal strålar? Fördelar den vattnet på ett korrekt sätt? Hur är trycket på vattnet, lagom? Så mycket att hålla reda på. Jag var tvungen att ta en öl för att svalka mig medan Simon bara njuter där på stegen i sitt sommarlov. Barn nuförtiden är bortskämda.

Technorati Tags: ,,

En stannfågel

“Jag ska ingenstans, jag bara bryter lite is”

Det finns egentligen bara en artist som jag har lyssnat så mycket på att jag måste köpa nästa singel eller album samma dag det kommer ut för att stilla mitt habegär. Av alla låtar och texter som skrivs i denna världen finns det en man som klarar av att skriva så jag förstår. En del säger att allt han gör blir så lågt, så deppigt, men jag strålar upp som en sol när jag hör hur han skriver.

“Jag bor enkelt igen, det är lite tomt ibland men jag saknar ingenting akut.
Det går inte att sakna tid och jag har en öppen hand,
det här är slutet på en lycklig början”

Jag håller med. Det är inte tjo och tjim med bröderna Jim men det är inte det jag vill ha. Glamour är trevligt men livet jag vill leva är detsamma som han sjunger om.

“För att du syns överallt är det det inte säkert att du finns, det är en konst att bara fylla hål. Och jag minns vad jag minns och jag har glömt vad jag glömt, det behöver inte ens ha hänt. Det kan ha varit längesen och jag kan också ha drömt. Det är en känsla som jag alltid kännt”

Jag är en stannfågel, jag vet var jag har lagt min hatt och den som kommer nära mig har alltid en plats i min värld. Ingen blir lämnad och vill man ha mitt umgänge så säger jag “kom”. Kaffet är snart klart och när vi står på gränsen mellan morgon och natt så tömmer vi en flaska till innan våra vägar skiljer sig åt igen.

“Jag tror det lugnar sig nu, alla tvära kast. Det lilla hjärtat pulserar än.
Jag har suttit här och lyssnat till en sträng som brast, nu har jag lust att ta en ton igen”

De som känner mig vet att jag pratar om Lars Winnerbäck. Det går inte att beskriva mig och mitt liv utan hans ord.

Eftersom “Stannfågel” inte finns på Spotify än så får ni hålla till godo med denna upptagingen från Oslo. Eller gå in på CDON och köpa den och “Från kylan in i värmen” digitalt för 20 spänn.

 

Technorati Tags: ,

 

Annorlunda koncept

DSC00036Jag var och köpte lite mat i thaivagnen som står nere i byn. När jag kommer hem upptäcker jag att attityden som kocken visade mig när jag beställde går igen på påsen maten kommer i. Allt är skit!

Försöker dom säga något?

 
SPELAREN
/SPELAREN