Manlig fåfänga

Nu har det gått en arbetsdag innehållande bärande, bärande och bärande. Stolar, bord, skåp, sängar, piano, lådor, lådor och lådor. En och annan kartong var det också.

Hur kommer det sig att man ska svälja sin stolthet och säga “Ingen fara..” när man svettas och våndas under tyngden av ett vitrinskåp stort som en mc-kille från Trelleborg. Just nu känns det som jag är lika rörlig som jag vore i gipsvagga men det är helt okej. Lite manligt fåfäng men helt okej.

Ska bara… lägga upp fötterna lite…. sen…. somnar… jag… säk………

Flyttdag

Idag ska jag hjälpa Jonas att flytta och jag vet att han tycker det är kul, men samtidigt lite vemodigt. Efter tio år i samma lya är det dags att lämna det gamla för att möta det nya tillsammans med en annan person. Igår gick han säkert omkring bland packade lådor och gamla minnen. Han drog säkert en liten suck över att det inte kommer bli så mycket mer vindrickande i just den lägenheten och drog lite på smilbanden när alla som någon gång gått över tröskeln till lägenheten kom till hans tankar. Men Jonas…

…On the road again.
I just can´t wait to get on the road again.
The life i love is making music with my friends and i can´t wait to get on the road again…

Yiihaaa!

(fast den vite indianen ÄR inte någon bra gitarrist...)

Technorati-taggar: Willie Nelson,Jonas Nilsson,On the road again

Jag behöver inte tillverka ett minne. Jag har redan så många bra.

Nu är vi där igen. Så som det alltid har varit och som det alltid bör vara. Vi dricker vin, skrattar och spelar låtar i vilka texternas betydelse sedan länge försvunnit, men som ändå stannat kvar i oss. Som ett minne lite för starkt för att kunna tas bort. “Kommer du ihåg denna?” frågar du mig. Med viss tvekan slår jag an strängarna på gitarren och du börjar sjunga. Sakta men säkert kommer det tillbaka. Melodierna och texterna vi aldrig lärde oss. Vi kan dom inte nu heller men det är inte viktigt. Vi lägger till våra egna ord och låter minnet bygga resten. För det är det det handlar om. Att minnas en skön tid och stunderna vi hade när tiden inte betydde något och när allt runt omkring var sekundärt och utbytbart.

Lika snabbt som vi inser att vi fortfarande inte kan låtarna vi försöker spela förstår vi. Vi vet att det alltid kommer vara såhär. Nästan där, men inte ända fram. Vi tar en klunk till av vinet och tittar på varandra liksom för att säga till varandra, “Jag finns här, du är där. Vad ska vi göra nu?”. Vi ska inte göra något. Vi ska låta allt vara som det är och när vi behöver det, gör vi om allt igen…

... igen

..och igen.

För det är bra.

Mr Bojangles

Bill "Bojangles" Robinson, född 25 maj 1878 i Richmond, Virginia, död 25 november 1949; amerikansk steppdansör, skådespelare och underhållare.

Ibland önskar man att man kunde vara en sorglös steppdansare. Någon som kan få människor att må bra och skratta en stund. En person som får ut detsamma från dom som uppskattar det. Bara det. Inget mer.

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

Idag var det premiärspelning av Lars Winnerbäcks nya singel “Jag får liksom ingen ordning på mitt liv”. Det var nog en hel del av oss Winnerbäckfans som höjde på ögonbrynen när man i inledningen fick höra synthslingor som egentligen skulle kunna tillhöra Melody Club eller The Sounds men så får man höra rösten. Det ÄR Winnerbäck och när han kommer fram till refrängen är det inte längre något snack om saken.

Hitkänslan är tydlig och nyfikenheten på resten av albumet bara växer. Till dess får vi nöja oss med “Jag får liksom ingen ordning på mitt liv”. Denna kommer säkert gå ett par varv här hemma ikväll.

Technorati-taggar: Lars Winnerbäck,Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

Vi fortsätter bygga lista

Låtlistan “Make me happy” fortsätter växa och växa. Till min glädje är det faktiskt bara bra musik med allt från vispop till skön rock med en avstickare till jazzigare toner och listan fyller faktiskt sitt syfte. Att göra dig och mig glad. Fortsätt fylla på ni som inte gjort det och ni som redan lagt till. Lägg till mer om ni känner för det.

Jag funderar lite på om inte denna listan ger en rätt klar bild av vem som läser denna bloggen med tanke på vilken musik ni har lagt till.

Technorati-taggar: Spotify,Make me happy

Jag har ett mål

De senaste veckorna har det blivit allt tydligare för mig vad jag vill och ska göra. Något jag har saknat sedan 15 år tillbaka och något som varit väldigt definierande för mig genom tiden. Jag ska skriva 10 låtar. Jag ska ut och spela dom på ett eller annat sätt och de som kommer för att lyssna är folk som är där för att lyssna på just dom låtarna och jag ska göra det innan nästa vinter. Rock, pop, folkrock… det kvittar. Nu sitter målet och vägen ska hittas. Så, följande 15 månader kommer handla om inspiration och möten. Erfarenhetsinsamling och levnadsöden och det har redan börjat.

Technorati-taggar: Josh Ritter,Idaho

Hur man omedvetet drar sig undan

Häromkvällen satt jag hos en god vän som betyder väldigt mycket för mig och diskuterade distansförhållanden och hur jag har upplevt tidigare försök till kärlek på distans. Ska jag vara ärlig så är det verkligen inte lätt. Det är inte lätt att längta och sakna. Att inte kunna komma till varandra på en kvart när man som bäst behöver det och att inte kunna spendera så mycket tid tillsammans som man vill. När man väl träffas så är det sällan oplanerat och spontant. Man ska hitta på så mycket som möjligt tillsammans och ingen tid får gå förlorad. Förutom allt detta så är det dyrt!

Anledningen till hur frågan dök upp var att hon berättade att hon träffat en kille som bor i London (och därmed är jag rätt tydlig för de som känner oss) och hon bor här i Sverige. Jag ställde frågan till henne om hon var beredd att flytta för hans skull och hon sa nej. Sedan frågade jag om han var beredd att flytta för hennes skull och det var han. Någonstans där ringer varningsklockor för mig. Det kan vara så att jag lägger för mycket av mina egna erfarenheter i säcken här men det är ingen bra början. Om ett distansförhållande ska fungera i långa loppet tror jag att båda måste vilja göra uppoffringar för den andre. Går det inte av olika anledningar, barn, boende, jobb eller dylikt så må det vara hänt men VILJAN måste finnas där. Är jag ute och reser här? Säg det i så fall…

Jag hoppas hon har hittat rätt denna gången. Jag tror det, och att det någonstans i hennes liv finns en plats för honom. Det är en väldigt egen kvinna och någonstans skulle det vara skönt att kunna berätta för honom hur han INTE ska göra om han vill stanna kvar hos henne. Allt återstår att se.

Det är alltså med blandad förtjusning jag tänker på detta, för jag har en märklig egenskap när det gäller vänner som hittar partner samtidigt som jag fortfarande lever som singel. Det man har byggt upp tillsammans är byggt på likadana förutsättningar. Man har haft tid och plats för varandra. Kommer det in en tredje person i det förhållandet ställs det mesta på ända. Det hände med Jonas när han träffade sin Annette. Inget ont om Annette. Hon är en underbar människa men det som fanns i min och Jonas vänskap HAR förändrats. Vi måste ta hänsyn till att det finns en person till och numera krävs det planering för att vi ska träffas. Jag har full förståelse för att han vill träffa henne och jag är jä-ligt glad att dom har träffats. Det finns inget bättre än att älska, men jag har medvetet eller omedvetet dragit mig undan. Umgås med andra vänner som är i samma situation som jag. Kanske för att det känns tryggare, jag vet inte. Jag tror att detsamma kommer hända mellan mig och fröken Silver. Det ÄR inte så kul att vara det tredje hjulet som liksom är i vägen och aldrig går hem i tid efter en vinkväll. Att längta efter någon att älska samtidigt som man tittar på tindrande trånande ögon mellan nyförälskade är inte kul. Hur tänker ni? Hur reagerar ni i samma situation? Är det bara jag som tänker såhär?

Hur som helst så önskar jag att det är sant för henne, att hon kan släppa in honom. Inte döma för tidigt och låta honom ha sina tråkiga egenskaper och att dom, i hennes ögon, övervägs av dom goda. Det är så jag vill träffa någon i alla fall.

Technorati-taggar: Distansförhållande,Jonas Nilsson,Bitterbloggen,fröken Silver

Pengar

Pengar, dessa älskade och hatade medel för att införskaffa sig livsnödenheter och onödigheter. Dessa små metall- och pappersbitar som symboliserar ett visst värde för den som har det i handen. Ibland tänker jag på hur mycket pengar jag vill skaffa men då har pengarna blivit målet och så vill jag inte att det ska vara. Pengar är ett medel, på gott och ont, för att nå målet vilket det än är.

Pengar används ofta för att visa sin status i samhället och varje gång jag ser det beteendet så blir jag lika irriterad. Jag drar mig ofta undan folk med för mycket pengar eftersom dom allt som oftast visar sig väldigt odrägliga och kaxiga. Jag tror inte dom är medvetna om det själv. För dom är det självklart att man ska ha den senaste tekniken och elektroniken som finns och har man inte det så får man genast kommentarer som; "Jaså, du har en sån...". När man börjar fråga vad dom ska med det till så vet dom inte. Man känner inte till vad den där saken kan göra eller om man behöver den. Den är bara fin... och dyr. Precis som den stora strandvillan och bilen de köpte för sin sista pengar utan att tänka på att man inte klarar en räntehöjning på ett par procent som är högst sannolik inom en tioårsperiod.

De bästa människorna jag känner är folk som kan leva och utvecklas med minimal inkomst. De har skaffat en kunskap och insikt som pengar inte kan köpa. Hos dom finns ofta en trygghet i sig själv som är svår att hitta bland tv-apparater, mobiltelefoner, pooler, stora vräkiga bilar och hus för stora för ett normalstort ego. Pengar är förslöande. Kan man köpa sig till lycka blir man försoffad och lat. Lite tryggare men inte lyckligare.

Missuppfatta mig inte nu. Jag tycker inte illa om pengar i sig. Det är konsumtionssamhället jag gnäller på. Det är det som förstör mer än att bygga upp. Hade jag haft möjlighet att få in ett par miljoner på mitt konto skulle jag inte tacka nej men jag hoppas vid Gud att ni som känner mig i så fall ser till att jag håller mig på mattan. Och det är verkligen inte så att ALLA som har mycket pengar är odrägliga. Många har kämpat för sina slantar och vet att leva livet kantat av vardagslyx utan att för den sakens skull skryta om sina tillgångar.

Ibland leker vi alla med tanken att man skulle vinna en massa miljoner på lotto. Eller hur? Jag tänker ofta att mina vänner ska få del av kakan. En form av "reservkonto" där alla har tillgång till lika stora summor pengar. Det skulle inte vara för att man ska konsumera och leva ett liv i överflöd. Det skulle finnas till för att skapa en trygghet för sig själv och sina barn. Hmm svårt det där. Vem skulle vara med på kakan och vad säger dom som kanske lämnas utanför? Fast, dom som lämnas utanför behöver ju inte veta. Som en hemlig sekt eller något .. haha. Oops, nu säger jag kanske för mycket.

Välgörenhet är en annan grej. Välgörenhet i alla former. Miljö, djur, sjukdomar och barn. Det finns så mycket mer än en "nollnia" från Audi eller Iphone's 3Gs telefon..

Äh, pengar är bra när man har dom i plånboken.

Att köra för fulla muggar

Herregud, nu har jag så många uppslag till blogginlägg här så jag vet knappt var jag ska börja. Tankarna far runt som en trombon i mig. De river och sliter och alla vill komma ut på en enda gång men jag måste hålla dom tillbaka. Vända lite på dom, vrida dom ett varv och värdera dom igen. Jag antar att det är som när man kör en gammal bil för fulla muggar och ur avgasröret kommer svart sotig rök. Igår var det någon som körde min hjärna för fulla muggar och nu är den näst intill sotfri.

Jag tänker på Bloggvärldsbloggens pengatema som man kan skriva hur mycket som helst om. Jag tänker på hur människor i mitt liv kan uttrycka sin saknad och hur mycket dom ger mig utan att veta om det. Jag tänker på hur man måste hitta en balans och hur balansen visar varandras tillhörighet. Måste nog bena ut allt innan jag säger för mycket. Kaffe...

Att inte hitta mer av värde

Vi rotade i våra fickor för att se om där fanns några bortglömda slantar. Kanske en guldpeng vi inte visste fanns? Vi tittade på bilderna i alla fotoalbum som vi hade, för att försöka komma ihåg. Om det fanns något där vi inte hade tänkt på? Vi hittade inget där. Sedan började vi sjunga alla sånger vi kunde, sökte harmonier och melodier som kanske hade satt några spår men sångerna var för gamla och trötta. De gav inte mer.

Då gick vi ut till bilen och körde, körde, körde. Vi körde alla vägar vi någonsin passerat och kört på för att låta gruset under hjulen berätta var vi hade varit och vart vi var på väg men efter en stund tog bensinen slut, motorn tystnade och bilen stannade. Vi var tvungna att söka hjälp av förbipasserande bilar och det bar sig inte bättre än att den första bilen som stannade inte hade plats för mer än en person. Vi bestämde att vi skulle träffas där hemma senare och så satte hon sig i bilen och åkte iväg.

Kvar stod jag vid vår havererade bil och väntade på att någon mer skulle passera. Det tog inte lång tid förrän en bil, en aning nyare än den vi hade, stannade och jag fick skjuts. I sidospegeln såg jag vår bil stående vid vägkanten. Lite smutsig var den och det hade kommit rost på dörrarna men jag minns att jag tänkte hur bra den bilen var. Den hade tagit mig långt. Tryggt och säkert, men den var liksom inte bra nog.

Sedan den dagen åkte hon och jag aldrig mer samma väg…

En herrelös hund

I helgen har jag haft besök av en väldigt god vän som liksom jag njuter av vinylknaster och vin. Eftersom jag är en väldigt god kock egentligen, innerst inne i min egen värld, så vispade jag ihop en sallad till tonerna av Ratata’s “Människor under månen” och placerar bullar i ugnen att gräddas, samtidigt som Mauro Scocco sjunger…

“Jag stryker i natten
som en herrelös hund
I grändernas skugga
kan jag andas en stund
Jag tömmer min flaska
och fortsätter gå
I jakten på ett ben
jag kan tugga på…” 

Jag har länge tyckt att Mauro Scocco är och har varit en dyster människa. Nästan så att jag har tyckt synd om honom och önskat att någon skulle förbarma sig över honom på något sätt. Hur ensam kan man egentligen bli och på hur många sätt kan man beskriva denna ensamheten? Här gör han det helt utmärkt.

Hur som helst så blev kvällen hur bra som helst. Natten blev visserligen sen eller morgonen tidig om man så vill, men vad gör väl det så länge man har trevligt och en tom dag dagen efter? Jag funderar på att tvinga mina gäster framöver att ta med sig minst EN vinylplatta ur sin egna samling om dom vill komma in. Kan väl vara en kul utmaning?

“…och under sängen
satt satan och log”

Technorati-taggar: Ratata,Mauro Scocco

Kärlek för 10 spänn

Jag var på en loppmarknad idag trots att regnet stod som spön i backen kom jag som en trotsig tonåring in på området och tillsammans med medelålders kvinnor och män vände och vred jag på sakerna som fanns att köpa. Jag lyckades få tag på en gammal skrivmaskin från 40-talet för 15:- och en skivspelare för 10:-. Förutom en gäng Kalle Anka som jag köpte till Simon.

Nu har jag kopplat in skivspelaren och glad som en lärka ska jag lägga ut en film som visar hur mycket roligare det var att lyssna på musik förr, egentligen. Jag har verkligen saknat känslan av att lägga pickupen på skivan. Höra spraket och knastret och det analoga fina ljudet. Mys!

Just nu är det istället lite gammal ZZ Top som snurrar. Tanken på att det finns ett par hundra skivor här hemma svindlar.

Technorati-taggar: ZZ Top,Louis Armatrong,Vinyl

Det blir lite tajt ikväll

Min tidigare granne ringde igår och ville ha med mig till Göteborg för att se Europe på deras gratisspelning... ikväll. Simon vill åka till MediaMarkt i Lund och spendera födelsedagspengar... ikväll. Jag har sagt till en annan vän att han kan komma till mig med en trasig dator så vi kan fixa den... ikväll. Det är tänkbart att allt det där, var för sig, kan vara trevligt. Vad ska man göra? Helst skulle jag bara vilja komma hem, korka upp en flaska vin, fräsa lite kött på spisen, rotfrukter i ugnen, kolla en film och somna.

Det är trots allt fredag kväll... ikväll

Sommarminne 2

När jag var en liten knodd knappt värd att nämnas, inte som nu, var sommaren en enda lång lycklig dag utan planer. När jag för ett tag sedan körde igenom byn som fostrade mig kände jag inte att jag saknade husen jag passerat så många gånger på min cykel eller rullor eller vad det nu var jag transporterade mig på för tillfället. Men jag saknade känslan jag hade när jag och min vän Tomas cyklade till Dalbybadet med handduken på pakethållaren och säsongskortet i fickan. En hel dag skulle spenderas i vattnet, på gräset, med fotbollen, på handduken, i kiosken och framför allt skulle Karin vara där. En av alla kompisar som fanns i mitt liv var lite mer än en kompis, i hemlighet. Fast, sådär jäkla hemligt var det inte. Det var nog bara jag som trodde det. Hursomhelst så samlades vi nästan varje dag på Dalbybadet bara för att hänga och känna hur lediga vi var. Även om vi inte tänkte så då.

En av lekarna vi lekte där i poolen var att vi bildade par. Kille och tjej. Killen skulle ha tjejen på axlarna och så skulle hon försöka putta ner den andra tjejen i plurret och gissa vem som alltid fanns på mina axlar? Javisst, av någon anledning var det alltid Karin och jag som var i ett par både då och lite senare då min lycka var fullständig när hon och jag till slut “Blev ihop”. Visserligen, vi var inte gamla och allt på den tiden var väldigt oskyldigt. Men ändå. Nu finns hon bara kvar som ett trevligt minne och jag kan inte komma ihåg hur vi slutade men det kan inte varit med så mycket dramatik. Då skulle jag minnas det.

Dom somrarna var verkligen som på kollo. Vi var väl en sju åtta unga människor som sprang omkring i Dalby Hage, skrämde kor, trampade i koblajor och byggde kojor. Ibland satt vi vid en bäck och åt något som våra föräldrar skickade med oss i en burk. Jag minns speciellt den där kladdkakan som inmundigades med stort välbehag, men det var bara för att den kom från Karin. 
Jag har ingen aning om vad hon gör idag och jag tänker inte ta reda på det. Efter så lång tid skulle vi inte ha något gemensamt längre och allt skulle nog vara lite pinsamt tror jag.

Så, när jag då ibland kommer tillbaka till Dalby för att hälsa på någon av mina föräldrar kör jag förbi vårt gamla hus, eller rättare sagt, jag kör förbi området där min och Karins familjer bodde och det enda jag tänker på då är att allt det där inte finns längre. Lite sorgligt kanske men ändå tryggt för jag minns det och det kan inte bli annorlunda.

Technorati-taggar: Dalbybadet,Dalby Hage,Dalby,Barndom,Sommarlov

Kejsarens nya kläder?

 

Göteborg har fått en ny fin logga helt anpassad till andra bolag, evenemang och andra loggor. Färgen är helt rätt och det har tagit ett år för Happy Forsman & Bodenfors att ta fram den tillsammans med resten av den nya profilen. Priset 965 000:- för jobbet är ju överkomligt även om jag kunde gjort det för en tredjedel av summan med god marginal, men eftersom dom inte frågade så får dom skylla sig själv. Ordet “go” känns ju helt rätt och inne… och nytt… säger jag med ironi i rösten.

När ska uppdragsgivare och branschen förstå att dom blir skinnade?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5635262.ab

Technorati-taggar: göteborg,Happy Forsman & Bodenfors

Att bo på en båt kan man också tänka på

Jag och en av mina kollegor har diskuterat möjlighterna att bo på båt i Sverige. Han har tydligen snart köpt en stor jäkla motorbåt för strax över miljonen men hittar inte någon plats att lägga den på. Det är tydligen inte många hamnplatser idag som tillåter året runt-boende på båtar vilket jag tycker känns väldigt märkligt.



Men visst hade det varit jäkligt skönt och härligt att bo på en båt? Somna in, vaggad av små små vågor. Höra fiskmåsarna på morgonen, klättra upp på däck och njuta av en skön morgon i solen med havets brus som sällskap.  På kvällen sitter man i ett stearinljusskimmer och njuter av en flaska rött. Sen kommer vintern, kall och eländig men ändå så enormt brutal och vacker. Varm kabin och choklad. Man blickar ut över ett, förhoppningsvis, isigt hav och snötäckta byggnader och allt är vitt. Vitt, vitt, vitt...

Jag skulle kunna tänka mig en husbåt som är gjord för just det ändamålet men det får inte se ut som ett hus på en flotte. Lite "båtigt" måste det vara.



Jag tror allt detta får hamna inom ramen för mina tankar och känsla för alternativt boende.

Att bo i Paris kan man fundera på

För ett tag sedan pratade jag och Jonas om att skaffa en lägenhet i Paris. En takvåning med snedtak och stora fönster upp mot himlen. Vi skulle vara dekadenta ut i fingerspetsarna, spela gitarr, piano och dricka vin hela nätterna tillsammans med lättklädda fransyskor. Antagligen skulle vi dagen efter sitta på ett litet kafé i någon gränd och njuta av frukost och tidning. Bara vara, utan måsten och krav. Vi skulle sitta och titta på när människor springer förbi. Med ett lätt leende på läpparna skulle vi följa dom med blicken och kommentera alla som passerar. Jonas som är en bitter jäkel men ack så trevlig hade säkert haft något underfundigt att säga om mannen i kostym som hastar över torget och jag skulle antagligen lyssna på honom, titta på mannen och tänka, “aldrig mer”.

Nu lär det där bara vara ett fortsatt samtalsämne när vi dricker vin och pratar om hur allt är och hur det borde vara. Det är då vi vet bäst!

Men ändå…

Hur tänker du?

Technorati-taggar: Paris,Bitterbloggen,Jonas Nilsson

Låtlistan “Make me happy”

Nu börjar det fyllas på med en massa sköna låtar på låtlistan som jag och Tiina instiftade häromdagen. Speciellt glad blir jag åt personen som la till Winnerbäck’s “Jag vill gå hem med dig” det är den låten som fick mig att lyssna på honom från början. The Kooks är en ny och trevlig bekantskap liksom Nellie McKay men jag saknar dina kommentarer om varför just den låten du la till gör dig glad. Om det nu finns någon speciell anledning.

Fortsätt gärna i all oändlighet att göra denna listan till den gladaste som finns och kommentera gärna.

Technorati-taggar: Spotify,låtlista,Winnerbäck,Nellie McKay,The Kooks,Elton John,Cake,Håkan Hellström,Beagle,Peter LeMarc,David Shutrick,a-ha,Afroman,Parken,R.E.M,The Cure,Timo Räisinen,Miss Li,Jumper,David Bowie

Att vara docent

http://www.metro.se/2009/08/11/44097/poliser-inblandade-i-3-212-krockar/

På lunchen läser jag i dagens Metro att mer än hälften av sveriges polisbilar är inblandade i olyckor runt om i Sverige. Enbart den nyheten borde få mina ögonbryn att höja sig men snart övergår den där ögonbrynshöjningen till en lätt funderande pose.

Hur ser det ut när en docent i trafikmedicin från Umeå universitet rasar?! Kastar han glasögonen i bordet och talar lite mer accentuerat? Eller sker det via en skriftlig erinran som reportern hittat i diariet? Hur det än har gått till så fick jag lite svindel när jag läste det. Detta är allvar! Inget att skoja bort! En polisbil ÄR ett farligt vapen, långt mycket farligare än en vanlig bil men det krävs en docent för att förstå det.

Puffar fram gamla inlägg

Idag vill jag puffa fram ett par gamla inlägg som fortfarande känns aktuella. Jag tror inte att alla har läst dessa än och det har ju tillkommit en del nya läsare som troligen antagligen inte orkat bläddra sig igenom alla inläggen här. ;-)

Vi börjar med “Det saknas en drog” och fortsätter med “Var, var, var”. När ni är klara med dom får ni gärna läsa “Hon fönsterlyssnar på låtsas” för att avsluta med frågeställningen “Har du tid?” som är ett inlägg i bloggvärldsbloggens bloggtema “Tid”. 

(Gillar ni inte puffar kan ni köpa en P110 som är effektiv mot just puffar…)

Lördagkväll i timmerkojan

Såhär skönt har vi det. Är det bara jag som tycker jag blivit lite loj i mitt bloggande? Haha…

Att vilja synas på nätet

Idag surfade jag in på deepedition.com och läste ett av hans inlägg angående bloggmobbning. Han och jag har tidigare haft en öppenhjärtlig men hård diskussion gällande något jag faktiskt inte kommer ihåg nu. Men en smart och klok man är det som har fått min respekt sedan lång tid tillbaka.

Jag försöker verkligen inte hacka ner på andra och bemästra, men ibland kan jag inte låta bli. Det är ungefär som när flickorna och pojkarna står framför idoljuryn och sjunger helt uppåt väggarna falskt så man blir rädd och helt seriöst blir förvånade när dom får höra det. Då tycker jag lite synd om dom att dom inte har några vänner som kan vara helt ärliga mot dom och säga som det är; “Du kan inte sjunga”.
Fast, hur långt ska man vara ärlig?

Hur som helst, det var inte det jag skulle skriva om. Dessa filmsnuttarna som finns på deeped är faktiskt väldigt underhållande och det är nog den typen av bloggar som en gång fick mig att vilja blogga. Fråga inte varför.

http://mogis.se/
http://amandavardet.blogg.se/

Gå in och kolla dessa bloggarna. Det finns ett humorvärde här som jag inte tror är meningen att finnas. Kanske är det en PR-Kupp för Hey Baberiba-gänget eller någon ny humorkonstellation?

Technorati-taggar: mogis.se,amandavardet.blogg.se,HeyBaberiba,Deepedition

Aristocats

Livet som katt måste vara helt jäkla underbart. Haddock (den svarta längst ner på bilden) har varit borta i en vecka. I morse stod han utanför dörren och jamade (läs: skrek). Jag pallrar mig ur sängen för att släppa in honom, efterlängtad som han var. Utan ett ljud eller ett tecken på tack för att jag släppte in honom släntrar han fram till matskålen som för tillfället var tom. Han tittar på mig som om han ville säga; “Var är maten?!”.
I en vecka var han borta! Inte ett ljud, inte ett tecken på liv och så är detta man får när han kommer hem?!

Och Milou då? Idag har han flyttat sig tre meter från möblerna på altanen till en skuggig plats innanför dörren. Lite trött tittar han på mig och försöker be mig flytta matskålen lite närmare. Ni ser ju på bilden hur långt han har till maten den stackaren. Haddock tuggade i sig nästan en hel skål med mat innan han släpade sig en meter till sin matta som han älskar att ligga på trots att det är precis i vägen för mig när jag ska till kylskåpet. Bryr han sig? Nej…

I nästa liv ska jag bli katt.

Favoritplats

Jag tror jag har hittat en ny favoritplats här hemma. Det är bara så synd att det känns som om sommaren snart är slut och att kvällarna inte blir sådär ljumma som man vill ha dom. Fast å andra sidan så tänker jag fixa en eldstad någonstans i närheten som jag kan elda i och tvinga bort hösten med, ett tag till.

Jag: Ska du följa med ut på framsidan ett tag?
Simon: Varför det?
Jag: Tja, vi kan väl äta lite glass och spela ett spel eller något.
Simon: Vad är det för glass
Jag: Vanilj/Choklad.
Simon: Jag gillar inte chokladglass.
Jag: Men då kan du ju ta vanilj bara då.
Simon: Är det varmt ute?
Jag: Ja.. det är jätteskönt!
Simon: Då stannar jag inne

Antingen kan jag säga att Simon är förnuftig och smart som håller sig undan solens cancerframkallande UV-strålar eller så kan jag säga att han helt enkelt är tråkig. Nu sitter vi och ser på “The world according to Jim”. Någon glass har det inte blivit…

Jag har

Jag har snickrat. Jag har målat. Jag är trött. Jag är nöjd. Jag har ätit.

Oj!

Klockan är 06:53 och jag vaknade alldeles för tidigt och kunde inte somna om. Kanske var det flugorna som väckte mig, dom små svinen? Det var inte något annat att göra än att pallra sig upp ur sängen, ta sig en kopp kaffe och lyssna lite på bilarna som passerar utanför med sina semesterlösa innehåll. En annan kan ju sova när han vill idag om det skulle behövas. Igår satt jag ju med den där Ambiloop och lekte till sena timmen så det är inte många timmars sömn jag fick in i kroppen inatt.

Så, vad händer idag då?
Jag tror jag ska måla det där bordet jag snickrade ihop igår och stabilisera det lite. Sedan kommer säkert en eller annan fråga från Simon om att sticka till MediaMarkt för att spendera födelsedagspengar och en god vän ringde igår och ville att vi skulle sticka in till visfestivalen i lund idag och jag blir ju lite sugen på att se Cajsa-Stina och Dan Viktor. Dom spelar visserligen inte samma dag men det är väl tanken som räknas ändå? Så det finns saker att hitta på. Kanske köper jag Zlatans Ferrari?

Glöm förresten inte att lägga till en av alla låtar som gör dig glad, på låtlistan Make me happy. Listan börjar växa nu och det är kanonlåtar ni har lagt till, än så länge. Nu ska jag fylla på kaffet och gå ut en sväng.

Technorati-taggar: Zlatan,Spotify,Ambiloop,Visfestival

Kväll i Tängelsås

När jag går ut genom min dörr har jag denna utsikten. Många skulle få lappsjuka och ångest men jag får nog mest en fantastisk ro. Att ta sitt morgonkaffe vid det där bordet och se solen stiga över åkrarna låter säkert som en glad pensionärs dröm men det är helt njutbart.

 

Efter att fått inspiration från Theresa Andersson som jag skrev om i ett tidigare inlägg letade jag upp Ambiloop 1.71 på nätet som är en gratis loopstationmjukvara för pc. Nästa steg är att se till att kontrollera programmet via midipedaler på fötterna sen ska ni få se på fan.

Sa jag att det var gratis?

På samma våglängd

Simon: Tror du på Gud?
Jag: Ska vi spela Yatzy sen? Eller kanske Schack eller Alfapet?
Simon: Var tar universum slut?
Jag: Vi kan ju sitta på framsidan och spela
Simon: Tror du att det finns liv på något annat ställe än jorden?
Jag: Är du mätt?
Simon: Ja
Jag: Bra, då plockar vi undan det här….

Ni ser hur lika vi är, jag och min son. Ständigt på samma våglängd och har samma saker i våra huvuden. Funderar på exakt samma saker. Skillnaden är väl att jag har semester och han har sommarlov. Han gillar grillad fläskkarré med pommes strips och bearnaisesås. Jag gillar att sitta tillsammans med honom för att diskutera och umgås. Det handlar om att komplettera varandra. Ibland kommer vi inte så bra överrens men i slutändan är det ändå honom jag älskar. Nu ska jag ut och spela Schack.

Theresa Andersson

Ibland när man surfar runt på nätet i brist på annat vettigt att göra stöter man på människor med en fantastisk begåvning och kreativitet. Theresa Andersson är en av dom. Med ett gäng “loopstations”, effekter och instrument skapar hon ett “en-kvinnas-band” och drar igång ett par fantastiska låtar med en underbar sångröst. Det är nästan så man blir lite förälskad.

Det finns mer att se på Youtube och hennes Myspace sida.

Technorati-taggar: Theresa Andersson

Vilka låtar gör dig glad?

Jag har pratat med min goda vän Tiina ikväll. Hon var inte glad sa hon och jag ville så gärna få henne att må bra och vara glad igen. Anledningen till varför hon inte var glad tänker jag inte berätta för er men jag föreslog för henne att vi skulle sätta ihop en gemensam spellista på Spotify med bara låtar som gör oss glada. När jag la upp Lars Winnerbäck’s “Håll ut” sa hon usch och fy. När jag sedan la till “Life on mars” med David Bowie så frågade hon lite konfunderat om den verkligen gjorde mig glad.

Ni som läst denna bloggen vet att jag trivs bra med melankoli och vemod. Det gör mig glad. Men jag inser ju att det finns många låtar som på lika många olika sätt påverkar människor och gör dom glada. Så jag frågar. Vilka låtar gör dig glad? Lägg till på låtlistan “Make me happy”. 
(Klicka på länken, logga in på Spotify och lägg till låtar som gör dig glad och kanske skulle kunna glädja andra på samma sätt). 

Just nu är den hopplöst tunn men jag hoppas ni ska kunna fylla på den och göra åtminstone EN människa glad. Lämna gärna en kommentar och ge oss en liten beskrivning till varför just den låten du lagt till gör dig glad. Läs också mymlans inlägg om hur musiken vi lyssnar på visar mycket av vem vi är.

Tack för hjälpen

Technorati-taggar: David Bowie,Spotify,Låtlista på Spotify,Life on mars,Lars Winnerbäck