Vem är du… eller Var är du just nu?

   -Är allt bra?
   -Vad är det för fråga, vem kan svara på den!?
   -Du har rätt, det är en väldigt dum fråga.

För ett tag sedan hade jag en diskussion med en god vän till mig om vilka signaler man ger till andra om sig själv. Hon menade att sättet man lever på eller hemmet man bor i visar vem man är. Jag vet inte om jag kan hålla med om det.
Är det inte så att hemmet man bor i visar var man är i livet eller vart man är på väg och sättet man lever på är anpassat till hemmets förutsättningar? Livet kräver förändringar och nya erfarenheter, och om man bor på en herrgård ena halvan av livet så bör man bo i en lägenhet i centrum av stan den andra halvan. Bara för att få perspektiv. Lever man i en familj med två barn måste man bo i en villa med minst fyra rum för att få plats, men inte måste det väl spegla vem man är? Det måste vara tråkigt att vilja leva samma liv alltid och att inte kunna längta till något annat. Att vara nöjd.

   -Såhär har jag alltid levt och såhär vill jag leva
   -Hur vet du det?

Gudarna ska veta att jag gärna skulle vilja prova på det där livet på herrgården men också livet i stan än en gång. Kanske en båt på medelhavet är en plats för mig, eller varför inte en gård på den irländska slätten?  Hus på landet och lägenhet i stan har jag redan klarat av. Då är det väl båt på medelhavet som är härnäst och så slutar jag på en Irländsk gård..?

   -Är allt bra nu då?
   -Vad är det för fråga, vem kan svara på den?
   -Du har rätt, det är en väldigt dum fråga.

Jag undrar hur många som egentligen hittar hem och hur många som bara hittar ett boende…

Ibland händer det…

Det händer ibland och man kan känna det närma sig, sakta men säkert. Förr såg jag till att undvika det så länge som möjligt men nu skiter jag i vilket. Nu stannar jag upp och väntar in det, låter det hända och avvaktar till det har dragit förbi. För det drar alltid förbi. Hur envist det än kan tyckas vara och hur mycket man än tror det kommer bita sig fast för alltid, drar det förbi. Det finns en ände på allt.

Just nu är jag inne i det, men vad jag vet så kan det mycket väl vara över imorgon. Jag tänker inte försöka bekämpa det, för jag slutade slipa mina vapen för länge sedan och jag har inte mycket annat att sätta emot. Jag vet att mina steg kommer vara lika långa nu, som då och sen.

Och ibland önskar jag att saker och ting var annorlunda…

Hur tänker du?

Var finns känslan?

Lars Winnerbäck - Ingen Soldat

Det är länge sedan vi skickade denna låten mellan varandra nu. Det är länge sedan det var mer än det är nu mellan oss, vi är ändå bästa vänner idag. Vad jag ofta saknar är känslan man har när man delar en känsla med en person som får en att vända nätter och dagar och rannsaka sig själv. När man får det där lilla meddelandet som säger hur mycket det finns att hämta bara man höjer blicken från marken och stannar upp. När man är allt och framtiden.

Jag tror hon vet vem hon är och hur mycket hon betyder för mig. Jag tror hon vet. Och jag tror hon förstår att jag har sett hennes hjärta och var jag finns i det... och det gör mig glad.

Lars Winnerbäck - Över Gränsen

Och sommaren kom, igen och igen.. men var är känslan. Vem har den??

Stannar du?

Det blir inte något världsomvälvande inlägg här ikväll för när jag börjar skriva så låter allt så  fruktansvärt negativt och det är en känsla jag inte vill förmedla till dig. Men jag kan ställa dig en fråga, så får vi se om det kommer något bra svar.

Kommer du vara här imorgon?

Det kan vara en jobbig fråga när man inte har ett givet svar. För vem vet vad som skrivs här imorgon om det kommer skrivas något över huvud taget? Det är likadant med människor. Kan man lova varandra en morgondag när morgondagen är något man kan tänka på men inte garantera? Man kan längta, drömma och önska men man kan aldrig lova, bara att försöka. Mer än så kan ingen begära och som någon vis man sa; “Du misslyckas inte förrän du slutar försöka”

Jag tänker på inspiration och glädje. Det måste ju betyda något för min morgondag!

Godnatt!

15 dagar

15 dagar. Så lång tid har det gått sedan jag skrev något här senast.
Det som slår mig just ikväll är att många tankar har tänkts, många ord har sagts och en del drömmar har fått plats under dom 15 dagarna som gått. Ändå står jag kvar ungefär där jag var då, för 15 dagar sedan. Har jag verkligen så dålig fart framåt? Kan det till och med vara så att jag står kvar på samma plats som jag gjorde för ett halvår sedan eller till och med ett år sedan? Jag vet inte. Det låter ju tråkigt om det skulle vara så. Men så är det nog ändå.

Just nu bidar jag min tid och försöker omsorgsfullt välja rätt väg att gå. Jag ska inte springa längre. Det blir jag bara trött av. Jag ska inte heller låta tiden äta upp mig, då försvinner jag. Mina vänner dansar runt mig och det gör mig glad. De jagar mig inte, de äter inte upp mig och de ger mig tid att vila. Allt som jag ville skulle ha hänt igår kan idag vänta till i morgon. Och när “imorgon” kommer, har det jag gör idag stor betydelse. Vad jag än gör.

Jag dricker glögg med balkongdörr’n öppen inatt. Jag är så trött på alla mail och koder. Jag vill ha dig här på riktigt i natt och suga liv ur din halspulsåder  
- Lars Winnerbäck

Nu ska jag sova, för det har stor betydelse i morgon att jag är utvilad och klarsynt.