Att ha kakan och äta den – ett tillägg

Efter mitt senaste inlägg om att ha kakan och äta den har jag fått utstå en del spott och spe så därför ska jag nyansera inlägget med ett tillägg.

Ni alla, som inte känner mig privat eller min historia, har säkert förstått att jag lever som singel idag och att jag har en son som är 12 år. Alla förstår därmed att det finns en mamma till sonen som jag en gång älskade så mycket att jag valde att skaffa ett barn tillsammans med henne. Ni förstår säkert då också att någonstans på vägen har det skett ett uppbrott, en separation.

image Vilka uppbrott är vackra? Jag ska inte säga att jag är något helgon i vår uppbrottshistoria. Jag förde ner handen i den där kakburken och smakade lite på dom där lockande kakorna med påföljden att jag och min sons mamma bröt upp. Det provades och stöttes och blöttes på många vis innan vi kom fram till att vi inte skulle fortsätta tillsammans. Jag hoppade av “kak-kalaset” eftersom det inte fanns någon hållbar lösning hur vi än gjorde. Detta skedde för tre-fyra år sedan och sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna. Jag är en annan man nu än jag var då. Så, hur länge ska jag vara straffad för detta?
Det finns såklart en mycket längre version av detta men vem skulle orka läsa den och höra på? Det var ju inte bara jag som var sugen på kakor ibland, av oss två. Jag har lagt detta långt bakom mig och har hoppats på att alla inblandade gjort detsamma. Men ibland flyter det upp till ytan igen.

Det jag skriver på bloggen idag är vad jag tänker idag. Sånt jag reagerar på som händer idag och utifrån min situation idag. Den jag är idag. 

Simons mamma är en väldigt kreativ och reagerande kvinna som har inspirerat mig i mångt och mycket. Jag är glad att kalla henne min vän - att vi kan fira julaftnar och födelsedagar tillsammans. Visst, ibland kommer osämjan fram men så är det väl. Vi har känt varandra så länge och levt tillsammans, så jag kan tycka att någonstans är det väl okej att vi låter missnöjet i vardagen få gå ut över varandra. Vi är ju trots allt fortfarande familj där någonstans.




3 Kommentarer:

Erica sa...

Jo, jag har förstått att det finns en mamma någonstans. Relationer är svåra och jag tycker ni verkar vettiga som fortfarande firar jular etc, för barn behöver att föräldrar är vettiga. Jag tycker också du har rätt, man måste gå vidare och människor utvecklas och konstigt vore väl det om du inte lärt dig något av den erfarenheten ni gjorde tillsammans. Tack för storyn. Jag hade visserligen varit intresserad av en "directors cut" angående ditt liv, för jag anser att andra människors historier alltid lär mig något om mig själv och är utvecklande. Det är det som är så rolgit med just bloggar. Det är andra männikors historier!

Martin Hansson sa...

hmm en directors cut om mitt liv skulle vara lite obehagligt tror jag haha...

jaguarjonsson@hotmail.com sa...

:)

Skicka en kommentar